Genom vår studie ville vi synliggöra hur yngre barn uppnår ett meningsskapande i förskolans utomhusmiljö. För att förstå hur meningsskapande yttrar sig hos yngre barn har vi tagit hjälp av fenomenologisk teori och Merleau-Pontys livsvärldsansats. För erhållande av underlag för studien har vi utfört observationer samt dokumenterat med papper och penna. Studiens framvisade resultat är att barnens meningsskapande möjliggörs genom deras gemensamma utforskande kring materialet, miljön och aktiviteter genom ickeverbala kommunikativa sätt. Materialets betydelse för barns meningsskapande har vi funnit vara av relevans för deras undersökande. Detta genom att det synliggjorts hur barnen tillsammans givit materialet dess betydelse inom leken/utforskandet. Utifrån detta finner vi att barnens lek kring materialet drivits av lusten till både vänskapsrelationer samt ömsesidiga förståelse. Pedagogens betydelse för barnens meningsskapande har funnits vara hens stöttande roll, både genom hens uppmärksammande och bekräftande av deras göranden. Slutsatsen utifrån vår studie är att barns meningsskapande blir till genom ett bejakande samspel mellan barn-barn och barn-pedagoger.

Syftet med studien är att bidra med förståelse om hur de yngsta barnen i förskolan samspelar genom den levda kroppen. Frågeställningarna som har besvarats är: Hur bjuder de yngsta barnen in varandra till samspel genom kroppen? Vilka kroppsliga uttryck karaktäriserar de yngsta barnens samspel med varandra? Studien har utgått från en kvalitativ metod med semistrukturerade observationer av de yngsta barnen på förskolan på en småbarnsavdelning. Den teoretiska utgångspunkten för studien är fenomenologi och livsvärldsteorin med ett riktat fokus på begreppet om den levda kroppen.  Resultatet visar att den levda kroppen är en central del i de yngsta barnens samspel och kommunikation i förskolan. De yngsta barnen förmedlar tydligt olika budskap och visar att de vill dela upplevelser med andra genom att aktivt söka kontakt och bjuda in till samspel. De kroppsliga uttrycken har visat sig vara en viktig del i barnens gemenskap och samhörighet där de förstår varandra och samspelar på ett kroppsligt plan som blir meningsfullt för dem. De kroppsliga uttrycken som utmärker sig är att barnen använder kropparnas närhet, beröring och fysisk koppling för att samspela med varandra. De uttrycker sig också genom energiska och stora kroppsrörelser samt genom överdrivna rörelser och dramatiska uttryck. Resultatet visar också hur barnen använder kroppen för att söka uppmärksamhet och imitera för att bjuda in till samspel.

Studien är inspirerad av diskursanalys och syftet med studien är att studera förskollärares tal om yngre barns motstånd i förskolan. Genom studiens två frågeställningar: Vilka diskurser framträder i förskollärares tal om yngre barns kroppsliga motstånd? samt Hur beskriver förskollärare att de förhåller sig till yngre barns motstånd? besvaras studiens syfte. I studien har en kvalitativ metod tillämpats genom fokusgruppsdiskussioner med förskollärare.     Resultatet har analyserats med inspiration av diskursanalys och visar på tre övergripande diskurser: Motståndets mångfacetterade uttryck, Vikten av goda relationer och Barns motstånd - en villkorad rättighet. Det framkommer att yngre barns motstånd är individuellt och kan uttryckas på flera olika sätt genom kroppen. Vidare diskuterar förskollärarna vikten av goda relationer till både barn och kollegor i verksamheten. Avslutningsvis talar förskollärarna om barns rätt att göra motstånd och protestera. Vägledande begrepp i analysen är makt, motstånd och subjekt och agens och resultatet presenteras i relation till dessa begrepp.