No description available.

No description available.

<p>Den 1 juli 2008 tog Sveriges riksdag beslut om att ändra reglerna i lagen om allmän sjukförsäkring. De nya reglerna innebar att den sjukskrivne blir utförsäkrad efter 365 dagars sjukskrivning. Efter 90 dagars sjukskrivning anses den sjukskrivne bli långtidssjukskriven. Att bedöma rätten till sjukpenning sker via den så kallade rehabiliteringskedjan. Om sjukskrivningen inträffat före den 1 juli 2008 börjar dessa regler gälla den 1 januari 2009 för de långtidssjukskrivna. Vid den tidpunkten befinner de sig redan på dag 180 i rehabiliteringskedjan. De myndigheter som arbetar och har ansvar att tillföra stöd och resurser till de långtidssjukskrivna är Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.</p><p> </p><p>Syftet med studien är att undersöka hur de långtidssjukskrivna själva upplever de stöd – och hjälpinsatser de får för att återgå till arbetslivet. Utöver detta syftar studien till vilken betydelse vägledning tillskrivs ha i detta sammanhang. Studien har undersökt utifrån två perspektiv, i det ena läggs fokus på de långtidssjukskrivnas upplevelser och i det andra studeras Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens resurser och möjligheter för de långtidssjukskrivna.<strong> </strong></p><p><strong> </strong></p><p>En kvalitativ studie med abduktiv ansats har genomförts. Resultatet bygger på sex semistrukturerade intervjuer, (fyra med långtidssjukskrivna och en intervju med vardera myndigheten) som bland annat visar att det råder olika uppfattningar mellan de långtidssjukskrivna och myndighetsrepresentanterna om hur <em>inflytandet</em> och <em>delaktigheten</em> framstår för de långtidssjukskrivna. De långtidssjukskrivna i studien menar, att de inte har inflytande över vad som sker med dem. Samtidigt anser myndighetsrepresentanterna att de arbetar utifrån den enskildes behov och önskemål.</p>

Den 1 juli 2008 tog Sveriges riksdag beslut om att ändra reglerna i lagen om allmän sjukförsäkring. De nya reglerna innebar att den sjukskrivne blir utförsäkrad efter 365 dagars sjukskrivning. Efter 90 dagars sjukskrivning anses den sjukskrivne bli långtidssjukskriven. Att bedöma rätten till sjukpenning sker via den så kallade rehabiliteringskedjan. Om sjukskrivningen inträffat före den 1 juli 2008 börjar dessa regler gälla den 1 januari 2009 för de långtidssjukskrivna. Vid den tidpunkten befinner de sig redan på dag 180 i rehabiliteringskedjan. De myndigheter som arbetar och har ansvar att tillföra stöd och resurser till de långtidssjukskrivna är Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.   Syftet med studien är att undersöka hur de långtidssjukskrivna själva upplever de stöd – och hjälpinsatser de får för att återgå till arbetslivet. Utöver detta syftar studien till vilken betydelse vägledning tillskrivs ha i detta sammanhang. Studien har undersökt utifrån två perspektiv, i det ena läggs fokus på de långtidssjukskrivnas upplevelser och i det andra studeras Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens resurser och möjligheter för de långtidssjukskrivna.   En kvalitativ studie med abduktiv ansats har genomförts. Resultatet bygger på sex semistrukturerade intervjuer, (fyra med långtidssjukskrivna och en intervju med vardera myndigheten) som bland annat visar att det råder olika uppfattningar mellan de långtidssjukskrivna och myndighetsrepresentanterna om hur inflytandet och delaktigheten framstår för de långtidssjukskrivna. De långtidssjukskrivna i studien menar, att de inte har inflytande över vad som sker med dem. Samtidigt anser myndighetsrepresentanterna att de arbetar utifrån den enskildes behov och önskemål.

No description available.

<p>De senaste årens höga sjukskrivningstal hänger till stor del samman med</p><p>stressrelaterad ohälsa. Specifik kunskap om arbetsträning för individer med</p><p>en stressrelaterad diagnos ur ett individperspektiv saknas. Syftet med denna</p><p>studie var att undersöka upplevelsen av arbetsträning som arbetslivsinriktad</p><p>rehabiliteringsåtgärd hos individer med en stressrelaterad diagnos. En</p><p>kvalitativ studie genomfördes och genom intervjuer med fyra personer som</p><p>varit sjukskrivna längre än sex månader för en stressrelaterad diagnos, som</p><p>arbetstränat och som sedan återgått till arbete har upplevelsen av</p><p>arbetsträning hos dessa fångats. Genom en innehållsanalys analyserades och</p><p>tolkades intervjusvaren. Resultatet visade att individerna upplevde att de</p><p>själva drivit på rehabiliteringsprocessen. De upplevde till viss del att det</p><p>saknas kunskap och kompetens bland berörda aktörer. Några av de faktorer</p><p>som de upplevde vara av betydelse för att arbetsträningen ska bli lyckad var</p><p>byte av arbetsmiljö, ett bra bemötande, förståelse från omgivningen, stöd för</p><p>personlig utveckling och en känsla av att det finns nya möjligheter för</p><p>individen i arbetslivet. Detta är faktorer att beakta vid individers</p><p>arbetsträning efter en stressrelaterad diagnos. Förändringar i organisationen</p><p>kring rehabilitering kan stärka dessa faktorer och kanske öka individers</p><p>möjlighet att återgå till arbete efter en stressrelaterad diagnos.</p>

<p>Det är ett faktum att sjukfrånvaron i Sverige ökat dramatiskt det senaste decenniet, vilket medfört stora påfrestningar på samhällsekonomin. Vanligt förekommande förklaringar till det plötsliga sjukskrivningsutbrottet kan sammanfattas i att svenskarna blivit äldre, arbetslöshetsnivån ändrats, ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen blivit generösare samt att arbetsmiljöerna blivit sämre. Något större fokus har däremot inte riktats på huruvida införandet av arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkringen har bidragit till ökade sjukskrivningsnivåer. Denna aspekt blir än mer intressant att undersöka i och med regeringens aktuella förslag att utöka arbetsgivarnas betalningsansvariga sjuklöneperiod att gälla tre veckor istället för nuvarande två. Uppsatsens syfte är att analysera hur ett korrekt kostnadsansvar för arbetsgivarna bör se ut och om dagens svenska sjukförsäkring är utformad i enlighet med detta. Dagens sjukförsäkring finansieras genom arbetsgivaravgifter och är odifferentierad (d.v.s. oberoende av varje enskilt företags sjukfrånvaro). Problemet med moral hazard har lösts genom en karensdag. Som anställd finns det ett stort skydd för inkomstbortfall och arbetstagarens incitament är således näst intill begränsat till karensdagen. I och med det nya förslaget kommer arbetsgivarna i princip att ha strikt ansvar för de tre första veckorna, men efter tre veckor upphör arbetsgivarnas kostnadsansvar. En arbetsgivare har därför starka incitament att långtidssjukskriva en individ som är borta en vecka i taget med några veckors mellanrum, eftersom en sådan anställd kostar företaget otroligt mycket pengar. Frånvaron av detta kostnadsansvar har med största säkerhet bidragit till den kraftigt ökade långtidssjukskrivningen och så länge som företagen inte berörs av den samhällsekonomiska förlusten så kommer de inte heller att genomföra tillräckligt med förebyggande rehabiliteringsåtgärder.</p><p>Det är alltså staten som bär risken och en stor del av kostnaderna, vilka finansieras genom skatt på de båda parterna. Detta leder till att de ekonomiska konsekvenserna inte drabbar de inblandade utan skattebetalarna istället, vilket motverkar sjukförsäkringens välfärdsutjämnande syfte. Valet av ekonomiskt ansvar har stor preventiv betydelse. I sjukskrivningsprocessen finns det idag inte någon part som säger stopp. En av uppsatsens slutsatser är att istället för strikt ansvar för arbetsgivarna de tre första veckorna skulle strikt ansvar med vållandeförbehåll och tydliga ansvarsavgränsningar skapa en effektiv nivå av förebyggande åtgärder. Uppsatsen visar också att en stor del av risken vad det gäller</p><p>sjukfrånvaro är individknuten, vilket tyder på att endast en del av försäkringen ska differentieras med hänsyn till arbetsplatsen och att arbetstagaren själv ska bära en viss risk. Det är därför viktigt att möjlighet ges för individerna att försäkra sig. På så sätt kan den part som har störst möjlighet att minska sjukfrånvaron också bära kostnaderna.</p>

No description available.

De senaste årens höga sjukskrivningstal hänger till stor del samman med stressrelaterad ohälsa. Specifik kunskap om arbetsträning för individer med en stressrelaterad diagnos ur ett individperspektiv saknas. Syftet med denna studie var att undersöka upplevelsen av arbetsträning som arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd hos individer med en stressrelaterad diagnos. En kvalitativ studie genomfördes och genom intervjuer med fyra personer som varit sjukskrivna längre än sex månader för en stressrelaterad diagnos, som arbetstränat och som sedan återgått till arbete har upplevelsen av arbetsträning hos dessa fångats. Genom en innehållsanalys analyserades och tolkades intervjusvaren. Resultatet visade att individerna upplevde att de själva drivit på rehabiliteringsprocessen. De upplevde till viss del att det saknas kunskap och kompetens bland berörda aktörer. Några av de faktorer som de upplevde vara av betydelse för att arbetsträningen ska bli lyckad var byte av arbetsmiljö, ett bra bemötande, förståelse från omgivningen, stöd för personlig utveckling och en känsla av att det finns nya möjligheter för individen i arbetslivet. Detta är faktorer att beakta vid individers arbetsträning efter en stressrelaterad diagnos. Förändringar i organisationen kring rehabilitering kan stärka dessa faktorer och kanske öka individers möjlighet att återgå till arbete efter en stressrelaterad diagnos.

Det är ett faktum att sjukfrånvaron i Sverige ökat dramatiskt det senaste decenniet, vilket medfört stora påfrestningar på samhällsekonomin. Vanligt förekommande förklaringar till det plötsliga sjukskrivningsutbrottet kan sammanfattas i att svenskarna blivit äldre, arbetslöshetsnivån ändrats, ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen blivit generösare samt att arbetsmiljöerna blivit sämre. Något större fokus har däremot inte riktats på huruvida införandet av arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkringen har bidragit till ökade sjukskrivningsnivåer. Denna aspekt blir än mer intressant att undersöka i och med regeringens aktuella förslag att utöka arbetsgivarnas betalningsansvariga sjuklöneperiod att gälla tre veckor istället för nuvarande två. Uppsatsens syfte är att analysera hur ett korrekt kostnadsansvar för arbetsgivarna bör se ut och om dagens svenska sjukförsäkring är utformad i enlighet med detta. Dagens sjukförsäkring finansieras genom arbetsgivaravgifter och är odifferentierad (d.v.s. oberoende av varje enskilt företags sjukfrånvaro). Problemet med moral hazard har lösts genom en karensdag. Som anställd finns det ett stort skydd för inkomstbortfall och arbetstagarens incitament är således näst intill begränsat till karensdagen. I och med det nya förslaget kommer arbetsgivarna i princip att ha strikt ansvar för de tre första veckorna, men efter tre veckor upphör arbetsgivarnas kostnadsansvar. En arbetsgivare har därför starka incitament att långtidssjukskriva en individ som är borta en vecka i taget med några veckors mellanrum, eftersom en sådan anställd kostar företaget otroligt mycket pengar. Frånvaron av detta kostnadsansvar har med största säkerhet bidragit till den kraftigt ökade långtidssjukskrivningen och så länge som företagen inte berörs av den samhällsekonomiska förlusten så kommer de inte heller att genomföra tillräckligt med förebyggande rehabiliteringsåtgärder. Det är alltså staten som bär risken och en stor del av kostnaderna, vilka finansieras genom skatt på de båda parterna. Detta leder till att de ekonomiska konsekvenserna inte drabbar de inblandade utan skattebetalarna istället, vilket motverkar sjukförsäkringens välfärdsutjämnande syfte. Valet av ekonomiskt ansvar har stor preventiv betydelse. I sjukskrivningsprocessen finns det idag inte någon part som säger stopp. En av uppsatsens slutsatser är att istället för strikt ansvar för arbetsgivarna de tre första veckorna skulle strikt ansvar med vållandeförbehåll och tydliga ansvarsavgränsningar skapa en effektiv nivå av förebyggande åtgärder. Uppsatsen visar också att en stor del av risken vad det gäller sjukfrånvaro är individknuten, vilket tyder på att endast en del av försäkringen ska differentieras med hänsyn till arbetsplatsen och att arbetstagaren själv ska bära en viss risk. Det är därför viktigt att möjlighet ges för individerna att försäkra sig. På så sätt kan den part som har störst möjlighet att minska sjukfrånvaron också bära kostnaderna.