Cílem práce je vymezení základních aspektů a deskripce současného systému protidrogové politiky státních a nestátních orgánů v organizaci protidrogové politiky se stanovením současných aspektů směřujících k sjednocení názorů na tuto problematiku s cílem předložit návrhy de lege ferenda pro úspěšnou organizaci preventivních a represivních opatření v závislosti na vstup do EU. Součástí práce bude stanovení ekonomické analýzy represe a prevence jako významných součástí protidrogové politiky.

Univ., Diss./06--Köln, 2005.

Zugl.: Frankfurt (Main), Univ., Diss., 2008

Criminal liability of physician for a non lege artis medical procedure Abstract This diploma thesis is focused on the issue of the criminal liability of physician for a non lege artis medical procedure. The main objective of submitted thesis is to define all the requirements and elements of criminal liability of the physician, therefore, to find an answer to under what conditions and in what situations the physician will be criminally responsible, and in what situation he will not be criminally responsible. Another objective of the thesis is to provide a definition of what can be considered as a lege artis procedure, what will be considered as a non lege artis procedure, who will assess such a procedure and what will be the consequences for the assessment of the criminal liability of a physician. In this thesis it was used mostly the method of description, analysis, deduction and a partial comparison. Thesis is divided into four main chapters, which are further divided into relevant subchapters. The first chapter is focused on the definition of all prerequisites for the criminal liability of a physician and also deals with the question of possible criminal liability of a legal person who is authorized to provide health services. The second chapter defines individual circumstances excluding illegality. The...

Seven long years of conflict in Syria with humanitarian catastrophe as consequence.The UN and the blocked Security Council, with the inability to address the deteriorating political andhumanitarian situation in Syria, actualizes the former Secretary-General Kofi Annan's words beforethe General Assembly in 2000:"... if humanitarian intervention is, indeed, an unacceptable assault on sovereignty, how should werespond to a Rwanda, to a Srebrenica - to gross and systematic violations of human rights thataffect every prescription of our common humanity?"From the Cold War until today, the UN system has failed to live up to the high expectations basedon the fundamental principles of the Charter and international law, which can be attributed to theimbalance between the General Assembly and the Security Council, as well as within the Councilbetween the five permanent members with individual veto and the chosen six.The question is not new. The tension in power balance and decision-making in the UN has existedsince the organization's formation. Interestingly in this context, the resolution Uniting for Peace,which was adopted in 1950, has as its starting point the unrestricted power of veto in relation to theGeneral Assembly's responsibility for peace and security.The resolutions Responsibility to Protect and Uniting for Peace become important and necessaryfor the understanding of the conflict in Syria, but also for a reform work motivated by humanitarianlaw. The meaning of the concepts of sovereignty, veto and erga omnes is therefore decisive in thebalance between de lege lata and de lege ferenda, with can be clarified by de lege interpretata.This essay will try to make the connection between these concepts more intelligible.

Innan ikraftträdandet av dagens brottsbalk, från år 1965, återfanns det tillräknelighetsbestämmelser i 1864 års strafflag. Vid reformarbetet av strafflagen och införandet av den nuvarande brottsbalken anförde lagstiftaren att tillräknelighetskravet skulle slopas med beaktande av det påkallade samhällsskyddet. Särbehandlingen av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare och deras ansvarsförmåga har sedan dess varit föremål för diskussion. Flera statliga offentliga utredningar har kritiserat dagens icke existerande krav på tillräknelighet eller ansvarsförmåga som brottsförutsättning och lagt fram reformförslag på nya bestämmelser. I uppsatsen utreds hur bedömningen av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare, i skuldprövningen, görs enligt gällande rätt för att sedermera utreda om ett tillräknelighetsrekvisit bör återinföras i svensk rätt.  Uppsatsen åsyftar att utreda skälen bakom särbehandlingen av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare med beaktning av några av de grundläggande straffrättsliga principerna om bestraffning. Närmare bestämt utreds principerna om konformitet, skuld, humanitet och proportionalitet. Vidare undersöks argumenten för respektive mot ett återinförande av ett tillräknelighetsrekvisit i svensk rätt. Syftet med uppsatsen är slutligen att utreda huruvida det föreligger ett behov att återinföra ett tillräknelighetsrekvisit och hur det i sådana fall bör utformas. I uppsatsen tillämpas en rättsdogmatisk metod för att utreda gällande rätt. Inom ramen för den rättsdogmatiska metoden förs ett de lege ferenda resonemang i slutfasen av uppsatsen. Vid granskningen av skälen bakom särbehandlingen av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare i förhållande till de straffrättsliga principerna anför författaren i analysen att de straffrättsliga principerna i viss mån upprätthålls enligt nuvarande reglering. Emellertid framhävs brister i efterlevnaden av dessa principer, särskilt beträffande skuldprövningen av allvarligt psykiskt sjuka. Tydande är att den nuvarande regleringen inte tar hänsyn till konformitetsprincipen eftersom vare sig lagstiftaren eller domstolarna beaktar ansvarsförmågan hos de allvarligt psykiskt störda lagöverträdarna. I uppsatsen redogörs den historiska bakgrunden till slopandet av tillräknelighetskravet och de reformförslag som lagts fram efter brottsbalkens införande. Reformförslagen tyder på ett intresse av återinförandet av ett tillräknelighetskrav i svensk rätt. Argument för ett återinförande inkluderar viktiga principer som individuellt ansvar och rättssäkerhet, vilket kan säkerställa rättvis skuldbedömning och undvika godtyckliga beslut. Rättspraxis visar på svårigheter i att särskilja uppsåtsbedömningens medvetenhetskrav från andra skuldaspekter. Återinförande av tillräknelighetsrekvisitet kan skapa en tydligare rättslig ram, minska osäkerhet och främja internationell harmonisering. Trots invändningar, väger fördelarna tyngre, och således behövs det en förändring av brottsbegreppet. Den nu tvådelade prövningen skulle ändras till en tredelad prövning där tillräknelighetskravet prövas efter brottets objektiva sida, men innan brottets subjektiva sida, vilket ger klarhet och undanröjer överlappningar. Tillräknelighetskravet skulle införas som en ny bestämmelse i brottsbalken, implementerat som 1 kap. 2 a § BrB, i linje med Psykansvarskommiténs förslag.   Nyckelord: tillräknelighet, allvarlig psykisk störning, ansvarsförmåga, skuld, de lege ferenda.

Išsilaisvinus iš sovietų okupacijos, Lietuvos įstatymų leidėjai į šalies teisinę sistemą inkorporavo konvencijos Dėl kelio užkirtimo genocido nusikaltimui ir baudimo už jį nuostatas. Be to, siekiant nubausti asmenis, kaltus už okupacijos metu vykdytus nusikaltimus, į genocido apibrėžimą buvo įtrauktos taip pat politinės bei socialinės grupės. Tačiau toks Lietuvos įstatymų leidėjų žingsnis praplėtė tarptautinėje teisėje įtvirtintą genocido apibrėžimą, kuriame numatoma, jog genocidu siekiama visiškai ar iš dalies sunaikinti nacionalinę, etninę, rasinę ar religinę grupę, taigi ne politinę ar socialinę grupę. Pagal tarptautinės teisės principą nullum crimen sine lege niekas negali būti baudžiamas už nusikaltimą, kuris jo darymo metu nebuvo draudžiamas įstatymu. Šiame darbe siekiama nustatyti ar Lietuvos teisinėje sistemoje įtvtirtintas išplėstinis genocido sudėties apibrėžimas nepažeidžia principo nullum crimen sine lege. Darbą sudaro trys pagrindinės dalys, kuriose atskleidžiami nagrinėjamos problemos teoriniai bei praktiniai aspektai. Pirmojoje dalyje nagrinėjamas genocido apibrėžimas, priežastys kodėl politinės ir socialinės grupės nebuvo įtrauktos į Genocido konvenciją bei analizuojama kitų šalių praktika apibrėžiant genocido veiką. Politinės ir socialinės grupės į konvenciją nebuvo įtrauktos dėl politinių priežasčių, iškilus tam tikrų šalių prieštaravimams. Tačiau Lietuva ne vienintelė įtraukė šias grupes į savo įstatymus, tai rodo, kad ne vien Lietuvai svarbi šių grupių... [toliau žr. visą tekstą] / Genocide is described as one of the most severe crimes of the international law. After the Second World War international community decided to codify international law and the general principles of the law recognized by civilized nations. The United Nations enacted The Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide. The convention stated that genocide crime is described as acts against national, ethnic, racial or religious group. After the collapse of the Soviet Union, many countries including Lithuania got back their independence. Lithuania’s legislators incorporated the norms of the Genocide convention into the state’s legal system. Besides these norms legislators also included social and political groups into the definition of genocide crime. It was done in order to punish persons, who were responsible for the criminal offense against Lithuania’s citizen during soviet occupation. The decision that states legislators made extended the definition of genocide crime established in international law, which defines genocide as the acts against national, ethnic, racial or religious group, but not against social or political group. Under international principle nullum crimen sine lege a person should not face criminal punishment except for an act that was criminalized by law before he performed the act. In this work it is aimed to determine whether the extended genocide structure established in Lithuanian legal system does not violate principle nullum... [to full text]

Aquest treball gira entorn a la controvèrsia que, des de finals del segle XIX, va generar el passatge de les Confessions (VIII, 6-12) on Agustí relata la seva crisi decisiva, viscuda a Milà l'estiu de l'any 386, que l'acabaria portant a l'aparent definitiva conversió al cristianisme. Els motius de fons de la controvèrsia són dos de clars. En primer lloc, i a la llum del que nosaltres entenem per gènere autobiogràfic, s'imposa aclarir si un relat com el de les Confessions s'hi pot adscriure, i per tant si ens relata una sèrie d'esdeveniments viscuts per Agustí històricament, o bé si cal interpretar els elements que l'autor desplega al llarg de la narració com a símbols d'un missatge que supera la narració que es troba a la superfície. La segona qüestió, directament vinculada a la primera, és el sentit que cal donar a aquesta conversió en relació a la noció de forma de vida filosòfica, i la influència que tindrà aquesta noció en la biografia i el pensament d'Agustí. / This work analyses the controversy that arises at the end of the XIX century around the passage of Confessions VIII, 6-12 where Augustine reveals his decisive crisis, which took place in Milan during the summer of 386, and that apparently lead him to the definitive conversion to Christianity. The main reasons of the controversy are two. First of all, and in relation of what we understand by autobiographical genre, we need to understand if a narrative like Confessions can be related to autobiography, and so, if this work tells us a chain of events historically lived by Augustine, or if we must interpret the events that the author develops along the narrative as a symbolic whole that stands beyond the surface of the narrative. The second question, directly related to the first one, is the sense we have to give to this conversion in relation to the concept of philosophical form of life, and the influence that this notion will have in Augustine's biography and thought.

Tesis (magíster en derecho, mención derecho penal) / El presente trabajo de actividad formativa equivalente a tesis, tiene por objeto presentar al lector una mirada desde el punto de vista doctrinario, sobre los criterios o elementos que se han utilizando para decidir por qué un determinado hecho delictivo relacionado con el delito de homicidio, es constitutivo de la calificante de premeditación conocida. Por cierto, con el debido análisis de qué conductas hemos de entender han de exteriorizarse para configurar el elemento conocido, todo lo cual permitirá arribar a la configuración de un homicidio del tipo calificado. Se pretende investigar y explicar si existe un criterio unánime en la doctrina, desde el punto de vista de la premeditación, respecto a qué debe entenderse por homicidio calificado, cuáles son los elementos, factores o circunstancias que se tienen en vista para estimarlo como tal o, en su caso, por qué ha de desestimarse. Finalmente, expresar que sin perjuicio de esclarecer cuales son los elementos que en la actualidad han de operar, se propone la derogación de lege ferenda de la califcante de premeditación habida consideración de las distintas dificultades en su aplicación, su indefinición y confusión con otras calificantes

Práce je zaměřena na seznámení s problematikou euthanasie a popisuje historický vývoj dané problematiky, přístup náboženství a současnou situaci. Hlavním cílem je seznámit s právními úpravami euthanasie v různých zemích světa a rozebrat především vztah mezi euthanasií a českým právem, zvláště pak z pohledu práva trestního. Závěrečná část předkládá výsledky ze zpracovaného dotazníkového šetření.