Vår kvalitativa studie syftar till att utveckla kunskaper om elevers upplevelser av varför vi läser skönlitteratur inom svenskämnet. Elevers röster är fortfarande få bland studier inom fältet, trots att de är en viktig komponent för svenskämnets konstruktion. Svenskämnet är i ständig förändring och med 20 år sedan Gunilla Molloys inflytelserika avhandling Läraren, litteraturen, eleven hoppas vi kunna bidra med ett samtida perspektiv på elevers upplevelser av skönlitteraturens syfte.  Vi har genom semistrukturerade fokusgruppsintervjuer tagit del av tolv gymnasieelevers tankar och upplevelser kring varför vi läser skönlitteratur inom svenskämnet. Inledningsvis har materialet analyserats med hjälp av tematisk innehållsanalys. Som teoretiskt angreppssätt och analysverktyg för arbetet har vi sedan valt att använda oss av Magnus Perssons (2007) uppsättning av distinktioner och frågor för legitimeringar samt Gunilla Molloys (2002) definition av svenskämnet som konstruktion.  Resultatet och analysen visar på att elevernas upplevelser av syftet med att läsa skönlitteratur inom svenskämnet varierar. Detta bekräftar den komplexa bild av skönlitterär läsning som tidigare forskning ger uttryck för. Vi kan dra slutsatsen att dagens elever upplever att syftet med att läsa skönlitteratur inom svenskämnet är att vidga våra perspektiv och skapa förståelse för såväl samhället som individen, att fungera språkutvecklande, att bidra till bildning och en gemensam kultur samt att användas i undervisningen eftersom detta ingår i läroplanen. Resultatet diskuteras slutligen i relation till den tidigare forskning som gjorts kring legitimeringar för skönlitterär läsning inom svenskämnet.

I denna uppsats undersöker jag hur språkrekommendationerna i Språkrådets frågelåda legitimeras och vad läsaren måste acceptera som sant för att rekommendationerna ska vara rimliga. Det är en kritisk diskursanalys som ser makt som socialt sammansatt. Jag använder metoderna legitimeringsanalys och presuppositionsanalys. Resultatet visar att frågelådan legitimerar jämställdhet, språksystemet, språkbrukarna, och tydlighet som det som har eller borde ha makt över språket. Slutsatsen är att Språkrådet aldrig själva tappar sin egen makt, även när de legitimerar andra som makthavare i en viss fråga.