Nuo žiniasklaidos pasirenkamos kalbinės raiškos priklauso jos vartotojų kalbinė raiška. Žurnalo kalbinės raiškos savitumą lemia taisyklingi ir netaisyklingi kalbos vienetai. Taisyklingos žurnalo stiliaus priemonės: 1) vediniai; 2) leksiniai sinonimai; 3) sintaksiniai sinonimai; 4) stiliaus figūros – leksinės semantinės, sintaksinės. Deminutyvai – stilistiškai žymėtieji darybiniai vediniai, turintys ne tik maloninį, bet pajuokiamąjį, pašiepiamąjį atspalvį. Populiariausia žurnalo deminutyvų priesaga – -ukas, (-ė). Dažniausiai vartojamos semantinės figūros – metaforos ir metonimijos. Taisyklingos kalbinės raiškos priemonės analizuojamos pragmatinės lingvistikos požiūriu. Netaisyklinga žurnalo kalbinė raiška: 1) barbarizmai – nevartotinos naujosios svetimybės; 2) barbarizmai – neteiktinos svetimybės ir jų dariniai; 3) daliniai barbarizmai – hibridai; 4) netaisyklingi naujadarai; 5) žargonybės. Žurnale daug slavų, anglų kilmės barbarizmų. Vakarų kalbų skoliniai plinta kartu su naujomis technologijomis, prekėmis, paslaugomis. Barbarizmai tiriami semantinės ir funkcinės analizės metodu, keičiami lietuvių kalboje tinkamais vartoti žodžiais. Svarbi žiniasklaidos vadovų nuostata, susijusi su jų pačių kalbos kultūra. / Linguistic expression used by the media influences the linguistic expression of its users. The peculiarities of the linguistic expression used by the media are determined by correct and incorrect units of the language. Correct stylistic means used in the magazine: 1) derivedes; 2) lexical synonyms; 3) syntactical synonyms; 4) stylistic devices – lexical semantic and syntactical. Diminutives – stylistically marked derivedes used to convey not only a degree of endearment but also irony and mockery. The most common suffix of diminutives in the magazine is -ukas, (-ė). The most commonly used semantic devices are metaphor and metonymy. The correct means of linguistic expression are analysed in terms of pragmatic linguistics. Incorrect linguistic expression used in the magazine: 1) barbarisms – unacceptable new loanwords; 2) barbarisms – non-recommended loanwords and their derivatives; 3) partial barbarisms – hybrid words; 4) incorrect neologisms; 5) slang. Barbarisms used in the magazine are mainly of Slavic and English origin. The borrowings from Western languages have spread together with the new technologies, products and services. Barbarisms are examined using the method of semantic and functional analysis and are replaced with appropriate Lithuanian words. The attitude of the media leaders towards their own language culture is also a significant factor.

The purpose of this essay, with the title “Is “fine” fine? About educator’s approach towards tothe visual creative activities of preschool children”, is to analyze how us preschool educator’s approach to the visual creative activities of preschool children and why we relate to them in acertain way or why we use a certain linguistic expression, when we comment on children’s visual creative activities. Part of the purpose is also to reflect about how this controls the occupation. That is why I take the starting point in discourse theory. I ask the questions what discources form the educator’s ideas and what ideas form the educator’s respective discourses and what is the background to the usage or avoiding of a specific linguistic expression. As both play and learning are prominent in the preschool world and also can be related to visual creative activities, I also relate to theory of play in this essay. As a background in the text andas a help to understand the reason in different views of art or creative activities, I also refer to certain theories of art. From this I try to distinguish tendencies in the approach amongst educators. I reached the conclusion that there is an ambivalence around different approaches and also that the curriculum is ambiguous, which according to my opinion with advantage could lead to an increased collegial reflection regarding linguistic expressions and the irmeaning. From the interviews and my observations, there is a consciousness surrounding accepted expressions and treatment but no deeper reflection around why it is accepted or not accepted to express oneself in one way or another. / Syftet med denna essä, som bär titeln ”Är ”fint” fint? Om pedagogers förhållningssätt gentemot barns bildskapande”, är att undersöka hur vi pedagoger i förskolan förhåller oss till förskolebarns bildskapande och varför vi intar en viss hållning eller använder ett visst språkligt uttryck, när vi kommenterar barns bildskapande. En del av syftet är även att reflektera kring hur detta styr verksamheten, varför jag tar avstamp i diskursteori. Jag ställer frågorna, vilka diskurser som formar pedagogers föreställningar och vilka föreställningar som formar pedagogers respektive diskurser samt vad som är bakgrunden till bruket eller undvikandet av ett specifikt språkligt uttryck. Eftersom både leken och lärandet är framträdande i förskolans värld och även kan förknippas med bildskapande, förhåller jag mig i den här texten även till lekteori. Som en bakgrund i texten och som hjälp att förstå orsaken till sätt att se på bildskapande och konst på olika sätt, berör jag även vissa konstteorier. Jag försöker utifrån detta samt diskursteorin, intervjuer med informanter samt gestaltningar av egna erfarenheter, urskilja tendenser i förhållningssättet hos pedagoger. Jag kom fram till att det finns en ambivalens kring olika förhållningssätt samt att läroplanen är mångtydig, vilket enligt min mening med fördel skulle kunna leda till ökad kollegial reflektion kring språkliga uttryck och dess innebörder. Det råder, utifrån intervjuerna och mina iakttagelser, en medvetenhet kring vilka uttryck eller bemötanden som är gångbara men inte djuparereflektion kring varför det är accepterat, respektive inte accepterat att uttrycka sig på det ena eller det andra sättet.