The following essay investigates the artificial magic environment in two fairy tales with similar tropes and themes, to find out if the magic is necessary for the growth of the characters. The ecocritical movement constitutes the essay’s theoretical background in order to shine a light on the physical nature that has been slightly neglected when it comes to discerning the inner nature of the heroines in these stories. By employing theoretical concepts from animal studies, the essay also examines the relationship between animals and humans for the purpose of including the portrayal of animals in an expanded view on nature. The major conclusion of the essay is that magic can both help and hinder the protagonist’s journey to maturity. Furthermore, these fairy tales portray different methods of downgrading animals, but they also challenge an anthropocentric view of the world.

This thesis, Birdpoetic Worlds: Sensing the more-than-human worlds through Nina Södergren’s bird poems, analyses a selection of poems by Swedish poet Nina Södergren (1924–2015) from the collection Högt ärade trana: Nya dikter och urval av tidigare poesi* (2012),  through the lens of ecocriticism and animism. The aim is to identify and explore how her bird poetics can function as an invitation to sense a relational experience and interconnectedness with the more-than-human world, especially through attentiveness. Examples of bird poetry by a small selection of different poets will be explored to provide a broader context of the genre. The analyses will be followed by reflections about going beyond the written human language, transitioning from reading to listening, immersing in nature’s soundscapes, and experiencing it attentively firsthand. It explores the different linguistic, poetic, and embodied approaches, and what these mean for interconnectedness will be discussed. The entrance point to the contextual review is The Bird Symphony by Nils Aslak Valkeapää. * Translated: Highly honored crane: New poems and a selection of earlier poetry. / Denna uppsats, Birdpoetic Worlds: Sensing the more-than-human worlds through Nina Södergren’s bird poems, analyserar ett urval av dikter av poeten Nina Södergren (1924–2015) från samlingen Högt ärade trana: Nya dikter och urval av tidigare poesi (2012), genom en ekokritisk och animistisk lins. Syftet är att identifiera och utforska hur hennes fågelpoetik kan fungera som en inbjudan att känna en relationell upplevelse och samhörighet med den mer-än-mänskliga världen, särskilt genom uppmärksamhet. Som en kort bakgrund presenteras exempel på fågelpoesi av olika poeter. Efter analysen finns en reflektion kring att gå bortom det litterära mänskliga språket, genom övergången från att läsa till att lyssna och fördjupa sig i naturens ljudlandskap, att uppmärksamt uppleva dem på egen hand. Den utforskar de olika språkliga, poetiska och förkroppsligade tillvägagångssätten och vad dessa betyder för samhörigheten diskuteras. Ingången till den kontextuella genomgången är Fågelsymfonin av Nils Aslak Valkeapää.