Studiens syfte kan härledas till det lagstadgade arbetssättet inom bild-och funktionsmedicin där ALARA-principen ska tillämpas vilket innebär att så låg stråldos som möjligt ska användas med hänsyn till undersökningens kvalitet. Där av intresset för lungembolidiagnostik och valet mellan DT och skintigrafi som undersökningsmetod då stråldoserna skiljer sig. Syftet med studien var att ta reda på faktorer och skillnader mellan de patienter som undersöktes akut för lungemboli vid ett universitetssjukhus med antingen DT eller lungskintigrafi. Utifrån detta ville författarna dra slutsatser om valet av undersökningsmetod hade kunnat se annorlunda ut. Datainsamlingen gjordes med hjälp av en granskningsmall som utformades för remissgranskning i RIS där information om bland annat frågeställning, anamnes och slutsvar hämtades. Antalet patienter var begränsat till 50 per undersökningsmodalitet och valdes ut från granskningsdatumet och bakåt i tiden till antalet uppnåtts. Endast akuta undersökningar inkluderades. Resultatet påvisar skillnader mellan patienterna med avseende på kreatininvärde, hur länge de haft symptom, vilket D-dimervärde de har samt specificiteten i remissens frågeställningar.

Sammanfattning I Sverige drabbas ca 10000 personer årligen av lungemboli (LE). En vanlig bakomliggande orsak till LE är djup ventrombos. Tromboserna brukar vanligen sitta i benets eller bäckenets djupa vener. För att påvisa LE krävs att patienten genomgår olika radiologiska metoder såsom t.ex. datortomografi (DT) eller lungscintigrafi. Syftet med denna studie är att beskriva radiologiska metodval vid utredning av LE, för- och nackdelar med de olika metoderna och i vilka fall respektive metod föredras.  I databasen Pubmed söktes vetenskapliga artiklar som analyserar vilken av de radiologiska metoderna som föredras vid LE. Åtta artiklar valdes ut. Båda metoderna, DT och lungscintigrafi, är viktiga för att ställa diagnos vid misstänkt LE.  DT är den metod som väljs som förstahandsmetod, detta på grund av stor tillgänglighet och snabbhet, vilket är en stor fördel. Lungscintigrafiteknik bör dock inte uteslutas eftersom de båda metoderna kan komplettera varandra.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2006. / Härtill 4 uppsatser.

Inledning: Patienter med covid-19 har en ökad risk att drabbas av lungemboli. Symtomen som patienter med covid-19 har liknar många gånger symtom på lungemboli. Förhöjda D-dimer-värden ökar misstanken om lungemboli. Detta är dock svårt att tolka eftersom patienter med covid-19 kan ha förhöjda D-dimervärden på grund av infektionen. För att misstänka lungemboli behövs ett positivt utslag på D-dimer och beaktande av symtom och för att påvisa lungemboli behöver patienter genomgå en undersökning med datortomografi (DT). Syfte: Beskriva symtom och kliniska tecken hos patienter med covid-19 som genomgår en datortomografiundersökning med frågeställningen lungemboli. Genom syftet utformades frågeställningen: Ses någon skillnad i symtom och kliniska tecken hos patienter med covid-19 som får diagnosen lungemboli och de som inte får diagnosen lungemboli? Metod: Studien har genomförts som en allmän litteraturöversikt och innefattar elva vetenskapliga artiklar med kvantitativ metod. Resultat: Ingen signifikant skillnad kunde ses i symtom, fysiska mätvärden, ålder och kön hos patienter med covid-19 som diagnostiserades med lungemboli jämfört med de som inte diagnostiserades med lungemboli, men däremot sågs en signifikant skillnad i D-dimernivåerna. Alla patienter med covid-19 hade förhöjda D-dimernivåer, och de patienterna med lungemboli hade högre värden. Slutsats: Det gick inte att urskilja något D-dimergränsvärde som med säkerhet kan utesluta lungemboli hos patienter med covid-19. Symtom och fysiska mätvärden hos patienter med covid-19 som drabbats eller inte drabbats av lungemboli är lika varandra. Förhöjda D-dimer- nivåer hos patienter med covid-19 är vanligt. Detta gör att många patienter med covid-19 remitteras till DT med frågeställningen lungemboli. Röntgensjuksköterskan ska kunna avgöra om en undersökning är berättigad för att en patient inte ska bli utsatt av en onödig stråldos, vilket är komplicerat i detta fall.

Inledning: Lungemboli (LE) är den tredje vanligaste dödsorsaken bland hjärt- och kärlsjukdomar. Den dominerande strategin för kliniskt diagnostikstöd vid misstanke om LE är Wells kriterier och det senaste årtiondet har datortomografisk pulmonell angiografi (CTPA) varit den bilddiagnostiska guldstandarden. Dubbel energi (DE) CTPA kan göra det möjligt att urskilja patologi och använda datauppsättningar för att konstruera jodkartor som kan nyttjas i diagnostiken. Syfte: Granska bildkvalitet, stråldos och diagnostisk noggrannhet vid DE CTPA jämfört med enkel energi (SE) CTPA vid diagnostisering av LE. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturöversikt och behandlar tolv vetenskapliga artiklar av kvantitativ retrospektiv- och prospektiv metod. Resultat: DE ger en hög bildkvalitet som är likvärdig eller bättre än SE. Det finns ingen signifikant skillnad mellan DE och SE gällande den diagnostiska noggrannheten men i kombination med jodkartor och monokromatiska bilder från DE kan det detekteras LE som inte syns med SE. DE kan ge både högre och lägre stråldos jämfört med SE. Slutsats: CTPA med DE ger en hög bildkvalitet som är jämförbar eller bättre än SE. Den diagnostiska noggrannheten ökar med jodkartor och monokromatiska bilder. Beroende på metod och modell av DT varierar stråldosen mellan DE och SE.

Bakgrund: Lungemboli är en av de vanligaste dödsorsakerna för gravida kvinnor och symtomen är ofta diffusa. Korrekt tillämpad bilddiagnostik är centralt vid lungemboliutredning för att undvika över- och underdiagnostisering, vilka båda kan leda till allvarliga konsekvenser. De vanligaste modaliteterna för att utreda lungemboli är datortomografisk lungangiografi (DTLA) och lungscintigrafi med planar eller tomografisk bildtagning, så kallad single photon emission tomography (SPECT). Idag saknas konsensus om vilken metod som är bäst lämpad för gravida kvinnor. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att jämföra de diagnostiska metoderna DTLA, planar lungscintigrafi och SPECT, vid diagnostik av lungemboli hos gravida kvinnor.  Metod: Denna studie är en systematisk litteraturstudie. Urvalet bestod av 20 vetenskapliga artiklar som valdes ut via databaserna PubMed och CINAHL för att kunna besvara syftet. Willmans protokoll för kvantitativa studier har använts vid granskning av de artiklar som samlades in till denna litteraturstudie.   Resultat: Lungscintigrafisk undersökning gav lägre stråldos till den gravida kvinnan jämfört med DTLA i samtliga av de granskade artiklarna. DTLA var den metod som gav lägre stråldos till fostret i första och andra trimestern, medan lungscintigrafi gav lägre stråldos i tredje trimestern. Det diagnostiska utfallet från DTLA, planar scintigrafi och SPECT var likvärdigt. Slutsats: Vid jämförelse av de diagnostiska metoderna var lungscintigrafi med SPECT den metod som gav lägst stråldos till gravida kvinnor och var därför att föredra framför DTLA. Fler studier behövs inom området för att kunna avgöra vilken bilddiagnostisk metod som bör användas då det finns fler aspekter att undersöka.

Bakgrund: Lungemboli är den allvarligaste diagnosen av venös tromboembolism. Poliklinisk behandling istället för traditionell slutenvård kan erbjudas för patienter med LE som inte löper risk för plötslig död och allvarliga komplikationer. Men poliklinisk behandlingsmodell kräver att korrekt medicinsk behandling i hemmet och korrekt medicinsk uppföljning kan säkerställas. Det saknas dock kunskap avseende sjuksköterskor och läkares erfarenheter av polikliniskt omhändertagande av patienter med lungemboli. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors och läkares erfarenheter av polikliniskt omhändertagande av patienter med lungemboli Metod: En kvalitativ studie med 12 semistrukturerade intervjuer som analyserades induktivt enligt innehållsanalys.  Resultat: Utifrån analysen av intervjuerna framkom att det strukturerade omhändertagandet ledde till en känsla av kompetens där man kände att man kunde erbjuda denna patientgrupp en god och säker vård. Dessutom var det angeläget att arbeta på ett personcentrerat sätt med hänsyn till de individuella egenskaper och förutsättningar patienter hade och ha förmåga att bemöta deras oro och funderingar med respekt och empati. En viktig del utgjorde även insatser för att främja hos patienter delaktighet i egenvård. Slutsats: Sjuksköterskors och läkares erfarenheter tyder på att en välfungerande poliklinisk struktur skapar förutsättningar för en god och säker vård.  Enligt sjuksköterskor och läkare ligger fokus i möten med polikliniska patienter inte enbart på den medicinska behandlingen utan även på fysiska och psykiska påfrestningar som LE har orsakat. / Background: Pulmonary embolism is the most serious diagnosis of venous thromboembolism. Outpatient treatment instead of traditional inpatient care can be offered for patients with LE who are not at risk of sudden death and serious complications. But the outpatient treatment model requires that proper medical treatment at home and proper medical follow-up can be ensured. However, knowledge regarding nurses’ and physicians’ experiences of outpatient care is lacking of outpatient care for patients with pulmonary embolism.Purpose:The purpose was to illuminate nurses’ and physicians’ experiences of outpatient care of patients with pulmonary embolism.  Method: A qualitative study with 12 semi-structured interviews analysed inductively according to content analysis.  Results: Based on the analyse of the interviews it emerged that the structured outpatient care led to a feeling of competence to be able to offer this patient group good and safe care. In addition, it was important to work in a person-centered way, taking into account the individual characteristics and conditions patients had and to be able to respond to their concerns and questions with respect and empathy. Efforts to promote patients' involvement in self-care also constituted an important part.Conclusion:  The experiences of nurses and physicians indicate that a well-functioning outpatient structure creates the conditions for good and safe care. According to nurses and physicians, the focus in meetings with outpatients is not only on the medical treatment but also on the physical and psychological strains that LE has caused.