Den här studien undersöker vilka problem elever med läs- och skrivsvårigheter möter med lästal i matematik och hur de gör när de försöker att lösa dem. Lästal kan uppfattas som svåra då det finns flera olika delar som eleven förväntas hålla kvar i minnet samtidigt som de löser uppgifter- na. Lästalen finns för att fördjupa och bredda elevens abstraktionsförmåga och för att eleven ska kunna mogna och ta sig an ännu svårare uppgifter. Studien är kvalitativ med fyra elever på tre högstadieskolor i Stockholmsområdet under tiden hösten 2014 till våren 2015. Eleverna har mångkulturell bakgrund och har läs- och skrivsvårigheter av varierande grad. De har blivit inter- vjuade om hur de upplever matematikämnet i skolan. De har också fått lösa sju textuppgifter av varierande svårighet och resultatet visar på att det vid svårare text som kräver flera steg att lösa uppstår problem, som att inte kunna få ett korrekt svar eller att kunna hålla ut och slutföra upp- gifterna. Det visar sig att det är de uppgifterna med för dem svåra uttryck som vållar eleverna problem, medan de uppgifterna som är förhållandevis enkla och innehöll få räkneoperationer gick lättare. Dock utelämnar eleverna enheterna på en större del av uppgifterna. Det som kan fastslås är de facto att eleverna inte kan hålla den mängd information i huvudet som behövs för att kunna lösa dessa lästal. Svaren på intervjuerna visar på att eleverna inte upplever ämnet ma- tematik som enkelt och att de ibland kan känna sig utelämnade och missförstådda i klassrummet.

Utifrån rådande forskning och rapporter från Skolverket framstod det att det funnits och fortfarande finns brister i hur lärare ställer frågor under matematiklektioner. Det finns också studier som visar på hur lärare följer upp elevers svar och skapar diskussioner under lektionerna. Därför syftar denna studie till att studera vilka frågetyper som ställs under matematiklektioner samt hur lärare följer upp elevers svar. För att göra detta genomfördes strukturerade icke-deltagande observationer under 14 lektioner med sex stycken olika lärare. Insamlad data tolkades sedan utifrån Emanuelssons (2001) ramverk där frågor kan delas in i tre olika zoner, stoffzonen, den konceptuella zonen samt den proceduriella zonen. Frågor i stoffzonen behandlar frågor där eleven kan använda sig av memorerade fakta eller presenterar sina tankar i korta svar. Den konceptuella zonen ställer frågor där eleven behöver redogöra för sina tankar kring uträkningar och matematiska problem. Frågor i den proceduriella zonen fokuserar på att elever ska presentera tankar kring val av metod eller presentation. Uppföljning av svar ställdes mot studier där det visades att argumentation och delaktighet kunde skapa motivation och en bättre chans till inlärning hos eleverna. Studien visade att det i likhet med andra studier i samma område ställdes en hög andel frågor inom stoffzonen (93 %) och att inga frågor under matematiklektionerna ställdes inom den proceduriella zonen. Studien visade också att det inom stoffzonen och den konceptuella zonen gick att särskilja underkategorier. Inom stoffzonen är dessa begrepps- och tillämpningsfrågor, uträkningsfrågor samt korta analysfrågor. Inom den konceptuella zonen var kategorierna redogörande analysfrågor och fel svar, hur tänker eleven? Av dessa underkategorier var begrepps- och tillämpningsfrågor och uträkningsfrågor de vanligaste sett till det totala antalet frågor (73 %). Lärarna visade sig följa upp på elevernas svar med ett fokus att föra lektionen framåt. Elevernas svar togs till vara på om svaren var på den nivå som lektionen vid det tillfället handlade om. Det kunde urskiljas fem kategorier av uppföljningstyper, dessa var: att värdera rätt eller fel, förtydligande till elev eller helklass, hålla sig till fokusområde, motfråga till klassen samt ny uppgift. Den sista kategorin ny uppgift skiljde sig från de övriga till utförande men också tack vare att det endast var en av lärarna som arbetade med den metoden. Studiens slutsats var att det i likhet med tidigare studier fortfarande är så att de frågetyper som visar sig under matematikundervisningen är sådan som fokuserar på korta svar där läraren följer upp om det är rätt eller fel.

Många elever i Sverige har lässvårigheter. Enligt Skolverket (2011) ska varje elev kunna få de rätta förutsättningarna för att utvecklas i matematik, därför har denna studies syfte valts för att ta reda på vilka hjälpmedel som finns tillgängliga på två olika skolor för elever med lässvårigheter. Kan laborativa lektioner i matematik hjälpa dessa elever och hur upplever eleverna och deras lärare dessa lektioner? Som metod till denna studie används intervjuer med tre lärare och observationer av två laborativa lektioner med fyra elever där tre av dem har lässvårigheter. Resultatet i denna studie visar att det finns flera hjälpmedel som främjar ett arbete med elever med lässvårigheter. Studien visar även att engagerade lärare behövs för att underlätta för elever med lässvårigheter. Både lärare och elever menar på att en varierad undervisning i matematik är nyckeln för att skapa goda förutsättningar för alla elever.

Intresset för ämnet till denna uppsats väcktes vid undervisning för vuxenstuderande där flertalet verkade ha haft en mer negativ attityd till matematik än vad de hade nu. Syftet med denna uppsats var att ta reda på om denna upptäckt gick att styrka med en undersökning. Genom en enkätundersökning bland 71 elever i årskurs nio undersöktes deras nuvarande attityder till matematik samt att de fick spekulera om och hur de trodde att deras attityder till matematik skulle förändras i framtiden. Enkätundersökningen genomfördes även bland 43 vuxenstuderanden och där undersöktes hur de kom ihåg att deras attityder till matematik varit under högstadiet samt deras nuvarande attityder till matematik och förändringar där emellan. Resultatet visar att elever i årskurs nio placerar matematik ungefär på mitten på en skala över hur roligt ämne det är, att övervägande del är positiva till lektionernas utformning, att matematik inte är ett så svårt ämne men väldigt viktigt att kunna i vardagen och som allmänbildning och att en majoritet inte tror eller är tveksamma till att deras attityd till matematik kommer att förändras i framtiden. Bland de vuxenstuderande hade många haft en negativ attityd till matematik under högstadiet även om flera gav positiva svar. En majoritet tycker att det nu är roligt att gå till matematiklektionerna, att de får lära sig matematik med den metod som passar dem bäst, att matematik inte är ett så svårt ämne men viktigt både som skolämne och för dem personligen i och med att de behöver betyget och kunskaperna för studier, jobb, i vardagen och för självförtroendet. En klar majoritet tycker att deras attityd till matematik har förändrats sedan högstadiet och nästan alla tycker att den har blivit mer positiv. Olika motiveringar till det är att de är mer mogna nu, att de fått ett mål med studierna, är mer koncentrerade och motiverade samt får studera i egen takt och på egen nivå.

Syftet med den här studien är att undersöka och synliggöra eventuella likheter och skillnader mellan lärares och elevers upplevelser av matematiklektioner och dess olika arbetsformer som bidrar till elevernas lust att lära. För att kunna synliggöra detta har vi genomfört semistrukturerade intervjuer med enskilda lärare och deras elever i fokusgrupper. Den data som vi fått in har strukturerats enligt en tematisk analysmetod och sedan redovisats och tolkats enligt ett sociokulturellt perspektiv och med hjälp av begreppet KASAM (känsla av sammanhang).  I resultatet har vi jämfört data från lärare och respektive fokusgrupp med deras elever för att se om det finns likheter eller skillnader i deras upplevelse av matematiklektioner. Den insamlade datan visade att eleverna i ena fokusgruppen ville ha utmanande uppgifter medan den andra fokusgruppen ville visa och få bekräftat att de gjort rätt.  Det fanns skillnader och likheter bland lärare och elevers upplevelser av matematiklektioner och dess arbetsformer i relation till lust att lära. De två lärarna hade olika skillnader och likheter jämfört med varandra i relation till sina elever. Lärare B hade en mer precis upplevelse av hur eleverna såg på olika arbetsformer. Lärare A hade en mer precis upplevelse av hur sina elevers lust att lära var. Utifrån vår insamlade data och resultat går det inte att dra en generell slutsats om likheter och skillnader till matematiklektioner och dess arbetsformer i relation till lust att lära.