Utgångspunkten med denna studie är att urskilja om lärarna uppfattar att det finns en skillnad mellan pojkars och flickors prestationer i matematikämnet redan bland de yngre eleverna i årskurs F–3. Forskning visar att det finns skillnader mellan flickors och pojkars prestationer i matematikämnet i skolan, däremot finns det inte lika mycket forskning om de yngre åldrarna i F-3 (Tuohilampi, Hannula, Laine & Metsämuuronen 2014). I en likvärdig undervisning hos de yngre eleverna är det betydelsefullt att veta om lärarna upplever synliga skillnader mellan flickors och pojkars prestationer i matematiken redan i de yngre åldrarna, för att kunna ta hänsyn till de faktorer som kan bidra till prestationsskillnader mellan flickor och pojkar. Med hjälp av vår studie uppmärksammar vi att det händer något i matematikinställningen, främst hos flickor efter att de lämnat årskurs 3, i en av deltagarnas utsagor. Vår studie bidrar till relevanta och specifika upplevelser från lärarna om skillnader och faktorer i elevernas resultat beroende på om de är flickor eller pojkar, som förmodas bidra till dessa skillnader mellan eleverna. Vårt resultat skulle kunna diskuteras vidare om och undersökas i större utsträckning, för att ta reda på om det finns liknande iakttagelser på andra skolor runtom i Sverige. Denna studie har genomförts i form av tre fokusgruppsamtal med lärare i tre mellanstora kommuner i södra Sverige. Undersökningen visar att majoriteten av lärarna inte ser någon skillnad mellan pojkar och flickor samtidigt som vissa kan se skillnader i exempelvis attityder, inställning och motivation till matematikämnet. I en av fokusgruppsamtalen deltog en lärare som precis följt med sin klass upp till årskurs 4, där det framgick att det sker stora förändringar i beteendet hos flickorna i klassen gentemot matematikämnet. Skillnader i flickors och pojkars matematikresultat har studerats och synliggjorts i tidigare forskning, som har visat att pojkar presterat bättre än flickor men att flickorna nu har gått om pojkarna i matematikresultaten. Detta visar att det fortfarande saknas kunskap om hur undervisningen kan bedrivas för att gynna både pojkar och flickor till ett jämlikt resultat i matematikämnet (Samuelsson & Samuelsson 2016; Tuohilampi, Hannula, Laine & Metsämuuronen 2014; Ghasemi, Burley och Safadel 2019).

I denna studie beskriver sex gymnasieelever sina erfarenheter av och uppfattningar om matematikundervisningen i grundskolan i relation till deras matematiksvårigheter. Studien är kvalitativ med fenomenologisk hermeneutisk metodansats eftersom den undersöker subjektiva upplevelser och hur eleverna tolkar dessa för att skapa en förståelse av sin situation. Metodvalet föll på semistrukturerade intervjuer för att det gav eleverna möjligheten att uttrycka sina upplevelser mer fritt. Ur litteraturstudien och resultatet framkommer en tydlig bild av att elevers uppfattningar och affektiva reaktioner kan bli en begränsningsfaktor för matematikinlärningen. Efter att ha misslyckats med matematiken under flera år skildrar alla eleverna i denna studie en uppgivenhet som ledde till en negativ självuppfattning om den akademiska förmågan och affektiva reaktioner som matematikångest och ett undvikande beteende. Kontexten inom vilket lärandet sker har stor betydelse för inlärningen och omgivningen bidrar till elevers uppfattningar och reaktioner. Därför kan fokus inte enbart ligga på individnivå vid stödåtgärder. Negativa uppfattningar och affektiva reaktioner och dess effekter behöver synliggöras, bemötas och motverkas i ett så tidigt stadium som möjligt. Det är därför viktigt att lärare har en medvetenhet om vilken inverkan deras egna egenskaper, förväntningar på eleverna, uppfattningar om ämnet matematik och relationen till elever har på elevers egna matematikrelaterade uppfattningar och matematikinlärning. För att stödåtgärder ska få önskad effekt behöver lärare ta i beaktning de känslomässiga kännetecknen och elevers matematikrelaterade uppfattningar. En positiv akademisk självuppfattning bör bli en viktig del av matematikinlärningen.