During the period 1990–2013 the Swedish Armed Forces made a number of organisational and material changes. This raises the question of whether these changes also led to tactical adaptations, and if so, if there is a correlation between those adopted in higher and lower levels of field manuals. The purpose of this thesis is to study adaptations in field manuals of Swedish army tactics during 1990–2013. The study also aims to investigate the level of correlation between lower and higher level field manuals. Marcus’ and Farrell’s research on military adaptation and bottom-up change sets the thesis’s theoretical framework. The method used includes a comparative and qualitative text analysis. The study’s result indicates that adaptations in Swedish field manuals show a tendency to decrease the role of artillery support, and increase the role of offensive operations. The results also show a correlation between adaptations made in higher and lower levels of field manuals. The results cannot establish a causal link between the adaptations identified and Marcus’ and Farrell’s research, they do however correlate with their theories. This thesis recommends further studies of the reasons behind the adaptations regarding the use of artillery, as well as the reasons behind the adaptations identified.

This case-study examines the Swedish armed forces in Afghanistan between 2009 and 2012. The aim of this study is to explore how it comes that an organization that is promoting security and stabilizing operations in a post conflict setting in northern Afghanistan gaudily turns in to an aggressive fighting force. The analytic framework is based on Theo Farrells theory of military adaption as well as Lauren Wilcox’s theory of the role of gender as an explanation of military organisations offensive bias. The results show that the Swedish behaviour should be understood as a combination of adaption to demands form allied forces, a result of pollical will to achieve national political goals and a strong offensive bias.

Försvarsmakten befinner sig i en transformation från ett insatsförsvar till ett invasionsförsvar. Anpassning sker vid Försvarsmaktens samtliga förband och berör all tjänstgörande personal. Denna studie har undersökt hur denna anpassning som stadfästes med försvarsbeslutet 2015 har avspeglat sig på den grundläggande officersutbildningen vid Försvarshögskolans Officersprogram. Studien har sin hemvist i de vetenskapliga fälten Military Innovation och Professional Military Education. Studien har bedrivits som en enfallstudie och har genom Michael Horowitz teorimodell Adoption Capacity Theory genomfört en tematisk analys utifrån tre övergripande teman; diffusion, resurser och organisation. Empirin i undersökningen har inhämtats genom intervjuer, officiella dokument och artiklar. Studiens resultat påvisar att ingen styrning om att anpassa den grundläggande officersutbildningen har utgått från Försvarsmakten. Vidare kan studien påvisa att Försvarsmakten och Försvarshögskolan har brister i det sätt myndigheterna kommunicerar med varandra. Studien uppfattar att det saknas en tydlig metod och en formell policy för hur denna myndighetssamverkan ska genomföras. Vidare kan studien konstatera att viss anpassning av utbildningen har genomförts, detta på initiativ av akademisk och militär personal tjänstgörande vid Officersprogrammet.

Dagens moderna konflikter tenderar att utmana den traditionella synen på krig och föranleder att militära organisationer behöver utveckla ett flexibelt förhållningssätt för att hantera den osäkerhet som genomsyrar den moderna operationsmiljön. I syfte att kunna hantera den osäkerhet som det framtida slagfältet därmed medför har Försvarsmakten inkorporerat militärteoretikern Meir Finkels flexibilitetsteori i den doktrin som utgör grunden för planering och genomförande av operationer. Det är emellertid en teori som är utarbetad för att besvara frågan hur arméstridskrafter ska hantera osäkerhetsproblematiken på slagfältet. Huruvida teorin även är applicerbar i den kontext som de svenska sjöstridskrafterna verkar i är därför inte en given utgångspunkt. Med utgångspunkt i det beskrivna problemet och Finkels flexibilitetsteori redogör denna teorikonsumerande och delvis teoriutvecklande enfallsstudie för hur flexibilitet förstås vid ledning av de svenska sjöstridskrafterna. Uppsatsen har i det avseendet haft som ambition att utveckla den teoretiska utgångspunkten för hur en specifik stridskraft med dess karakteristiska förutsättningar förstår det krigsvetenskapliga begreppet flexibilitet. Resultatet av undersökningen påvisar att Finkels flexibilitetsteori till stor del kan anses vara tillämplig i den marina kontexten, men att det även finns centrala element i teorin som inte till fullo är förenliga med sjöstridskrafternas verklighet. Dessa aspekter bildar därigenom en grundplatta för en kontextuellt betingad modell som dels adderar en dimension till Finkels flexibilitetsteori och dels påvisar hur flexibilitet förstås utifrån sjöstridskrafternas perspektiv. Modellen visar även att flexibilitetsbegreppet utifrån sjöstridskrafternas synsätt ska förstås som en dynamisk process med flera ingående element. Sålunda måste vissa förutsättningar vara uppfyllda för att de eftersträvansvärda konsekvenserna av ett flexibelt förhållningssätt ska kunna realiseras.

This study utilises organizational learning theory to understand how learning can influence inductive military change in peacetime. Attributes such as lead-ership and organizational culture in conjunction with learning- and dissemi-nation mechanisms can either hinder or enhance learning effectiveness and change. Through interviews conducted with Swedish navy personnel during spring of 2023 the study brings further knowledge to the field of military innovation. The results show the challenges for a military organisation to hold on to learn-ing because of cutbacks and established peacetime processes. Individuals drive change rather than the organisational structure itself. This study also illustrates how leadership affects learning in both a positive and negative way.