Marinens sjöstridskrafters förmåga har sedan kalla krigets slut genomgått stor förändring. Den största är att kvantiteten drastiskt har minskats. Frågan som måste ställas är om den förmåga marinen besuttit har uppnått de krav politiken har ställt. Uppsatsen genomför en komparativ studie och kartlägger hur de marina materiella förmågorna har varit tillräckliga för att kunna nå de mål och möta de hot som svenska regeringar identifierat i propositioner sedan 1981 tills 2009 med fokus på det marina närområdet och Östersjön med tre nedslag i historien. För att förstå förändringen som skett tas även förändringen av den säkerhetspolitiska omvärldsuppfattningen upp. I analysen ses den förändring av omvärlden som legat till grund för de mål och hot som identifierats samt vilken marin sjöstridsförmåga som funnits. Från en omvärld som givit ett mål att verka fredsbevarande och bekämpa en invasion ensamt, har fokus skiftat till att möta det vidgade säkerhetsbegreppet, som ska mötas tillsammans med andra efter solidaritetsförklaringen. Sjöstridskrafternas förmåga har under tiden förändrats kraftigt.

Dagens moderna konflikter tenderar att utmana den traditionella synen på krig och föranleder att militära organisationer behöver utveckla ett flexibelt förhållningssätt för att hantera den osäkerhet som genomsyrar den moderna operationsmiljön. I syfte att kunna hantera den osäkerhet som det framtida slagfältet därmed medför har Försvarsmakten inkorporerat militärteoretikern Meir Finkels flexibilitetsteori i den doktrin som utgör grunden för planering och genomförande av operationer. Det är emellertid en teori som är utarbetad för att besvara frågan hur arméstridskrafter ska hantera osäkerhetsproblematiken på slagfältet. Huruvida teorin även är applicerbar i den kontext som de svenska sjöstridskrafterna verkar i är därför inte en given utgångspunkt. Med utgångspunkt i det beskrivna problemet och Finkels flexibilitetsteori redogör denna teorikonsumerande och delvis teoriutvecklande enfallsstudie för hur flexibilitet förstås vid ledning av de svenska sjöstridskrafterna. Uppsatsen har i det avseendet haft som ambition att utveckla den teoretiska utgångspunkten för hur en specifik stridskraft med dess karakteristiska förutsättningar förstår det krigsvetenskapliga begreppet flexibilitet. Resultatet av undersökningen påvisar att Finkels flexibilitetsteori till stor del kan anses vara tillämplig i den marina kontexten, men att det även finns centrala element i teorin som inte till fullo är förenliga med sjöstridskrafternas verklighet. Dessa aspekter bildar därigenom en grundplatta för en kontextuellt betingad modell som dels adderar en dimension till Finkels flexibilitetsteori och dels påvisar hur flexibilitet förstås utifrån sjöstridskrafternas perspektiv. Modellen visar även att flexibilitetsbegreppet utifrån sjöstridskrafternas synsätt ska förstås som en dynamisk process med flera ingående element. Sålunda måste vissa förutsättningar vara uppfyllda för att de eftersträvansvärda konsekvenserna av ett flexibelt förhållningssätt ska kunna realiseras.

This research paper examines the advantages of deployment of naval forces in peace support operations. The study has been undertaken because the research on this subject is fairly limited. The research tends to be normative and traditional strategists are often focusing on the effect of naval force in terms of war. None of the writers on the subject dispute the use of naval force moreover, they tend to highlight the advantages of a naval force.   The purpose is to analyse the usefulness of a naval force in peace support operations. This has been achieved by testing Till´s theory of the inherently advantage of a naval force in a study of two cases, Operation Sharp Guard in the Adriatic Sea during the conflict in former Yugoslavia and the Swedish contribution to UNIFIL MTF448 in Lebanon. These two cases were selected in order to ascertain to what extent Till´s theory can explain the effect of naval force. Results of this analyse demonstrate the existence of sound arguments for the use of naval force in peace support operations and the empirics of the two cases are valid evidence for that. Naval force can sometimes even work as an enabler for ground troops and air force. The analysis shows furthermore that flexibility and strategic mobility was the two most distinguishing features of a naval force in both cases.