Syftet med uppsatsen är att, med hjälp av främst Moshe Kress principer för operativ logistik, analysera likheter och skillnader avseende hur armén, flygvapnet och marinen tillämpar logistik samt identifiera eventuella möjligheter att samordna tillämpningen för optimal effektivitet i en utveckling mot allt fler gemensamma operationer. Tyngdpunkt är på taktisk nivå.   Det råder ingen tvekan om att logistik är viktigt för all militär verksamhet. Försvarsmakten genomgår omstrukturering som innebär utmaningar när samma resurser behövs av flera samtidigt. Gemensamma operationer ställer krav på interoperabilitet vilket är en utmaning för logistiken som av tradition varit stridskraftsspecifik med begränsat erfarenhetsutbyte över gränserna.   Med stöd av Kress teorier om operativ logistik har tre faktorer operationaliserats. Empirin inhämtas ur Försvarsmaktens styrdokument samt genom intervjuer med nyckelpersoner från Högkvarteret. Genom jämförande analys har likheter och skillnader mellan stridskrafternas logistikkoncept, och tillämpning av desamma, genomlysts. Likheterna är tydligast avseende tidens centrala betydelse, behovet av transportresurser och logistikens tidiga integrering i planeringsarbetet. Även behovet av rutiner, hänvisningar och understöd från andra förenar. Skillnaderna avser främst snabbhet, distribution och leverans, centraliserat respektive decentraliserat ledarskap. Förutsättningarna för val och anpassningsmöjligheter av leveransplatser skiljer sig åt.   Uttalade möjligheter till omedelbar samordning har inte identifierats. Däremot finns det stöd för att ökad förståelse för och kunskap om varandras logistikkoncept, och tillämpningen, kan ge bättre möjligheter till samordnat utnyttjande av befintliga resurser. Över tid bör det kunna leda till ökad effektivitet utan att koncepten måste likriktas.

Uppsatsens syfte är att undersöka teoribildningen kring teknik- och taktikutvecklingens inbördes påverkan och beroende i utvecklingen av moderna marina system. Undersökningen skall ge förslag på hur den kausala samverkan från teknik till taktik kan förklaras för de två utvalda typfallen, och därigenom bidra till formuleringen av en teori för sambandet. Eftersom teoribildningen inom området präglas av mestadels oproblematiska empiriska beskrivningar av sambandet har författaren närmat sig problemet genom att formulera ett antal hypoteser som prövas mot två utvalda fall hämtade från den svenska marinen. Studien visar att inte bara storleken på den nya teknik som implementeras inverkar på dess förmåga att påverka taktiken, utan även organisatoriska förutsättningar för att bedriva en medveten taktikutveckling samt karaktäristiken på den taktik inom vilken den nya tekniken implementeras. För undersökningen har författaren skapat ett

Gemensamma operationer handlar om att integrera stridskrafter, samtidigt som försvarsgrenar innebär en uppdelning av stridskrafter i separata organisationer. Hur påverkar en försvarsmakts organisationsstruktur dess förmåga att genomföra gemensamma operationer? I uppsatsen studeras Försvarsmaktens omorganisation till försvarsgrensstaber i perioden 2018–2021 som ett fall av militär organiserad för gemensamma operationer. Henry Mintzbergs Structure in Fives och Aaron P. Jacksons The Four Aspects of Joint används för att kombinera ett organisationsteoretiskt och krigsvetenskapligt perspektiv. Organisationens struktur utläses ur offentliga dokument. Den teoretiska analysen visar att Försvarsmaktens förmåga att integrera stridskrafter i gemensamma operationer kan minska till följd av omorganisationen. Detta beror på en ökad divisionalisering (uppdelning i självständigare delar) respektive avveckling av gemensamma ledningsstrukturer. Som slutsats föreslår författaren att relationen mellan organisationsstruktur och gemensamma operationer kan beskrivas med hjälp av två sammanhängande modeller. Den ena beskriver stridskrafter med olika stark organisatorisk självständighet. Den andra ställer stridskraft som organisatoriskt indelningskriterium mot indelningar med integrerade stridskrafter. Styrkor och svagheter i val av struktur beskrivs utifrån hur väl olika interdependencies (ömsesidiga beroenden) hanteras. Författaren föreslår att gemensamma ledningsstrukturer är nödvändiga för att överkomma de inneboende motsättningar som finns i varje organisatorisk grundlösning. Efter analysen tydliggörs att den krigsvetenskapliga teorin påverkas av ett utgångsperspektiv som förutsätter existensen av självständiga försvarsgrenar. Organisationsteorins bidrag utgör enbreddning av detta perspektiv.