Denna uppsats undersöker remediering och minne i Henry Parlands roman Sönder (om framkallning av Veloxpapper). Vad gäller remedieringen är det romanens efterhärmande av bildmediet och filmmediet som analyseras. Undersökningen av minne i Sönder gäller hur minnet är kopplat till ett fotografiskt seende, som i sin tur är förbundet med romanens remediering av bild- och filmmedierna – som möjliggör samt förutsätter detta seende.    Analysen bygger på en motivstudie av det fotografiska seendets inslag i romanen, och dess betydelse för levandegörande av minnen. Det går att tala om en strukturalistisk teoritillämpning, där detaljerna får belysa helheten och helheten får belysa detaljerna. Teorierna som uppsatsen stöder sig på – knutna särskilt till fotografi – är hämtade från Susan Sontag och Roland Barthes; från Sontags bok Om fotografi och Barthes bok Camera Lucida.    Undersökningen visar att minnet i Sönder är kopplat till seendet. Närmare bestämt till ett fotografiskt seende. Ett minne ska likt ett fotografi kunna granskas och avslöja ”förut icke observerade detaljer”. Att minnas någonting är i romanen synonymt med att se någonting framför sig. Remedieringen av fotomediet syftar till att frammana ögonblicksbild efter ögonblicksbild av den döde Ami, som då de läggs till varandra skapar en illusion av liv. Remedieringen av fotomediet leder till en remediering av filmmediet.

Diss. phil. hist. Bern, 1942.

Issued also as thesis, Münster, under title: Herkunft und Anwendungsschichten des Wortes Minne. / Bibliography: p. [101]-106.

Wien, Univ., Dipl.-Arb., 2009.

<p>I vår vardag använder vi oss av vårt minne för att komma ihåg saker vi ska göra och saker vi har gjort. Saker som att närvara på ett möte klockan tio eller köpa mjölk när vi är och handlar, att minnas att komma ihåg är vad det prospektiva minnet handlar om. Att sedan komma ihåg vad vi ska göra hjälper det retrospektiva minnet till med. Att hålla många saker i minnet samtidigt samt överföra det från korttidsminnet till långtidsminnet är vad arbetsminnet hjälper oss med.</p><p>Syftet med denna studie var att se hur personer i åldern 18-54 år skattar sitt eget minne och jämföra detta mot hur de presterar i olika minnestest. Att se hur medvetna de är om sina egna kunskaper samt vilken minnesprocess som de är mest medvetna om sin egen prestation.</p><p>För att genomföra detta har deltagarna fått spela ett spel för att testa sitt prospektiva minne samt retrospektiva minne. Spelet är utvecklat för att användas av personer med kognitiva funktionshinder. Andra minnestester har utförts för att testa deras arbetsminne. Försöksdeltagarna har även svarat på enkäter för att utvärdera sitt eget minne.</p><p>Resultatet visar att de flesta försöksdeltagarna presterade väldigt bra, vilket kan bero på att spelet är utformat för personer med ett kognitivt funktionshinder, och försöksdeltagarna hade svårare att skatta sitt eget minne än att prestera bra på testerna. Ingen skattade exakt som de presterade och en majoritet underskattade sitt eget minne, med undantag för vissa som överskattade vissa delar av sitt minne. Det går dock inte att säga hur mycket bättre eller sämre de presterar än de skattar. De flesta försöksdeltagare skattade sitt prospektiva minne sämre än det retrospektiva, men de presterade i många fall bättre på de prospektiva uppgifterna. Utförda signifikanstest visar att det enda formulär med hög signifikans, som möjligen mäter det som det är tänkt att mäta, är arbetsminnesformuläret. När det gäller det prospektiva minnet eller det retrospektiva minnet så skattar och presterar man inte på samma nivå.</p><p>Det är svårt att dra några slutsatser från resultaten eftersom minnestesterna och skattningarna inte korrelerade med varandra. Det man kan se dock är att försöksdeltagarna i de flesta fallen underskattar sig själva och att de presterar bra på de flesta minnestesten. Det är därför svårt att avgöra om de har dålig kännedom om sitt eget minne eller om de utförda testen inte matchar skattningsformulären.</p>

<p>Hur daterar människor händelser? Ett grundantagande gjordes att människor daterar på olika sätt beroende på vilket minnessystem de använder. Det antagandet gav upphov till två delantaganden. Det första är att vi med hjälp av det episodiska minnet daterar händelser som går att visualisera, det vill säga göra sig en bild av det inträffade. Visualiseringshypotesen ställdes om sambandet mellan visualisering och datering i närheten av nuet, med andra ord uppskattning av tiden som gått. Det andra antagandet som gjordes var att vi med hjälp av det semantiska minnet daterar händelser som innehåller faktakunskaper, det vill säga detaljer som går att uttrycka verbalt. Detaljhypotesen behandlar sambandet mellan detaljkunskap och det absoluta felet i tidsdateringen. Hypotesen om detaljkunskap fick stöd av korrelationsberäkningarna, men inte visualiseringshypotesen. Det visar att antagandet om att vi daterar händelser på olika sätt beroende på vilket minnessystem som används inte går att styrka. Fortsatta fördjupade studier behövs.</p>

Hur ser användandet av Raoul Wallenbergs minne ut? Hur, var, när och varför är de frågor som ställs gällande användandet av hans minne. I den här studien undersöks hur eftervärlden har använt Raoul Wallenbergs minne. Metoden är av det kvalitativa slaget och bygger på att undersöka relaterad information kring artefakter av Wallenberg för att kunna besvara studiens frågeställningar. Som hjälp för studiens undersökning och analys har Jörn Rüsens, och framför allt Anders Dybelius teoretiska perspektiv används. Det bygger främst på den tematisering av begreppet historiekultur som Rüsen gjort, och som Dybelius satt i ett empiriskt sammanhang. Det visade sig att Wallenbergs personlighet och egenskaper var väldigt centrala för användandet av hans minne. Användandet uppstod främst under tidigt 80-tal i USA och gav Wallenberg en internationell berömmelse. Det var startskottet för användandet av hans minne. Sedan dess har intresset kring honom ökat och idag är han erkänd som en stor hjälte, och kämpe för mänskliga rättigheter.

Denna uppsats handlar om hur två länsmuseer samarbetar med äldrevården. Anledningen till att jag valde detta ämne var att jag upplever att äldre personer och äldreboenden sällan diskuteras i litteraturen och undervisningen. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur samarbetet mellan äldrevården och respektive museum ser ut samt att på ett mer teoretiskt plan undersöka vilka minnen som stimuleras och hur man kan koppla teman och föremål till Performance theory. Mina frågeställningar överensstämmer med syftet, de handlar alltså om hur samarbetet ser ut, vilka minnen museerna vill stimulera och hur man kan koppla teman och föremål till performance theory. Mina teoretiska utgångspunkter har således varit performance theory, teorier om personligt och kollektivt minne samt reminiscensmetoden. Jag har använt mig av en kvalitativ metod för att kunna svara på mina frågor. Mina två fallstudier har varit Norrbottens museum och Jamtli- Länsmuseum i Jämtlands län. Jag har genomfört intervjuer samt tagit del av statistik och utvärderingar från respektive museum som jag sedan sammanställt. Det jag sett i min studie är att Norrbottens museum arbetar med en uppsökande verksamhet där man hyr ut färdiga minnesväskor till äldreboenden i Norrbottens län. Man når många av länets invånare som man annars inte skulle nå. Jamtli arbetar på museiområdet i nära samarbete med vård- och omsorgsförvaltningen. Man arbetar med ett mindre antal personer men man arbetar individualiserat och under upprepade tillfällen. De minnen som museerna vill stimulera anser jag till största del är kollektiva minnen, även om man i Jamtlis fall arbetar utifrån de äldres livsberättelser. De teman och föremål man använder i reminiscensarbetet går att koppla till performance theory i fråga om begreppen restored behaviour och ritual. Denna uppsats belyser således två museers sätt att samarbeta med äldrevården. Deras arbetssätt skiljer sig åt från varandra men innehåller också likheter.

Vittnesmål är en vanlig form av bevis i rättegångar och spelar ofta en avgörande roll för utgången av brottmål. Studier har visat att fullständigheten och tillförlitligheten av vittnesmål påverkas av ledande frågor och längden på retentionsintervall. Syftet med föreliggande studie var att undersöka ledande frågor och retentionsintervallets påverkan på minnesprestation. Ett filmklipp visades för försöksdeltagare som omedelbart efter filmen eller efter 48 timmar svarade på en enkät bestående av icke-ledande eller ledande frågor om filmens innehåll. Resultaten visade att vilseledande frågor resulterade i sämre minnesprestation än icke-ledande frågor. Längden på retentionsintervall påverkade inte minnesprestation. Resultaten diskuterades främst utifrån tidigare forskning.

The aim of this thesis is to see how the centenary of the Titanic disaster is observed in the cities Belfast, Southampton and Halifax. It also contains a Swedish perspective to the event. There is a part of the thesis which is focused on an analysis of what memorials and memories mean to the disaster and the survival of the very same. The main sources of the thesis have mostly been internet editions of newspapers from the cities mentioned above, but also the paper editions of two of the biggest Swedish newspapers. An analysis of these sources shows that the memory of the Titanic, and foremost its passengers and crew is still alive. The perished were honoured at the commemorations through denudations of new memorials and descendants who paid their respects. The analysis also shows that the memory of the Titanic and the identity it created are important elements, primarily in Southampton and Belfast. These two cities embrace their Titanic heritage by exhibitions, both permanent and temporary ones. The conclusion of the analysis is that the memories of the Titanic are observed in different ways depending of which city it is. Belfast is a lot about remembering the construction; Southampton remembers the departure and Halifax focus on the perished, although, all three cities honour the catastrophe and the victims. No matter how the centenary is respected, one can easily notice that the Titanic is remembered; the question now is if the ship of dreams is immortal or if the disaster one day will fade to oblivion?