This essay explores the relationship between ancient monuments and the signage erected next to them during the 20th century. This is done by applying both textual- and image analysis to the content of the signs currently placed at three different ancient monuments. The goal being to understand how the addition of signs affect the perception of ancient monuments and how the connection to ancient monuments in turn may affect the perception of actors responsible for the signage. In addition, the author summarizes the historical context pertaining to protective cultural heritage laws from the 17th century until now in order to understand the motivations behind the creation of signage. By examining legislation, official publications and interviewing respondents currently working with sign production, the desired (and unintended) effects of signage are analyzed. / Syftet med uppsatsen är att förstå hur övertagande av monument från äldre tidsperioder kommer till uttryck genom lagstiftning och skyltning under perioden från 1600-talet fram till idag. Jag granskar även syftet bakom skyltning och ifall skyltar, och tillbyggnader, intill fornlämningar påverkar upplevelsen av fornlämningarna. Detta gör jag genom att utföra en text- och bildanalys på de skyltar som idag står intill tre utvalda fornlämningar; hällkistan i Alby, Jarlabankes bro i Täby och hällristningarna i Himmelstalund. Utöver detta har jag intervjuat tre personer med koppling till skyltning av fornlämningar för att belysa hur skyltproduktion fungerar i praktiken. Jag har även gått igenom lagstiftningen gällande skyddet av fornlämningar från 1600-talet fram till idag för att redogöra för hur den förändrats, samt bakgrunden till dessa förändringar. Jag redogör även för hur skyltars utformning förändrats över tid med den första skylten som Riksantikvarieämbetet lät producera år 1924 som utgångspunkt. Utifrån mina analyser och intervjusvar menar jag att det grundläggande syftet bakom skyltningen av fornlämningarna alltid har varit att förmedla lämningens värde och på så vis rättfärdiga deras skydd. Under 1600-talet värderade kungamakten fornlämningar då dessa var fysiska bevis på landets, och därmed kungamaktens, anrika historia. Viljan att visa upp fornlämningarna för att sammankoppla de positiva associationer som finns kring fornlämningar till olika grupper finns kvar. Jag menar att detta kommer till uttryck genom bruket av exempelvis myndighetslogotyper och känslomässigt laddade texter menade att skapa en uppskattning för kulturarvet men kanske främst för närområdet.

Denna uppsats undersöker processer av kulturarvisering och minnesskapande i tillblivelseprocessen av en nationell minnesvård beställd av staten. Med utgångspunkt i Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori undersöks om tillblivelseprocessen av Gravitational Ripples – minnesvården efter flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004 – och dess placering i nationalstadsparken är del i ett försök att tillskriva tsunamikatastrofen som nationellt kulturarv. Kulturarvsprocesser undersöks med utgångspunkt från Laurajane Smiths definition av kulturarv som diskurs och hennes begrepp ”authorized heritage discourse” (AHD). Diskursanalyser utfördes på regerings- och myndighetsdokument från Socialdepartementet, Statens fastighetsverk och Statens konstråd. Undersökningen synliggör det narrativ om flodvågskatastrofen som privilegieras i diskursen. Kulturarvsprocesser kring minnet efter tsunamikatastrofen blir synliga då minnesvårdens diskurs delar tecken från AHD och den relativa lokalisering som kommer med placeringen i nationalstadsparken, Kungliga Djurgården. I studien av Gravitational Ripples tillblivelseprocess synliggörs ett försök att organisera minnet av flodvågskatastrofen som nationellt trauma och kulturarv. Men också hur diskursen om flodvågskatastrofen fixerad kring tecken om natur och nation utesluter andra betydelser och minnen av tsunamin 2004.