Syftet med denna studie är att ur socialarbetarens perspektiv undersöka hur tvångsvård påverkar arbetet med missbrukare. Studien är komparativ och jämför arbetet med missbrukare på Åland som tillämpar finsk lagstiftning respektive Gotland som arbetar efter den svenska lagstiftningen. Metoden som använts är kvalitativ. Fyra socialarbetare med inriktning mot arbete med missbrukare har intervjuats. Intervjuerna har varit semistrukturerade med öppna frågor. Två socialarbetare har intervjuats från respektive land. Resultatet visar att de båda länderna har en klar syn på hur tvång och frivillighet skall användas i arbetet med missbrukare. På båda öarna finns möjlighet att använda tvång i arbetet med missbrukare men den åländska lagstiftningen är mer inriktad mot kortare akutvård än den svenska som är mer omfattande. Skillnaderna mellan Åland och Gotland är att man på Åland väljer att enbart arbeta med frivillighet trots att möjligheterna till tvångsvård av missbrukare finns. Resultatet visar att socialarbetarna i de båda länderna i huvudsak ställer sig positiva till det egna arbetet utifrån den egna lagstiftningen. Klientens kön har också betydelse för hur socialarbetarna bedömer klientens behov av insatser. Uppsatsförfattarna undersöker även hur socialarbetarens maktövertag påverkar möjligheten att tillmötesgå missbrukarnas egna önskemål vid val av insats. Resultatet visar att de svenska socialarbetarna är bundna av den svenska tvångsvårdslagstiftningen när rekvisiten för denna är uppfyllda och klienten inte går med på frivillig vård. På Åland är socialarbetarna mer fria att välja insats efter missbrukarnas önskemål. / The aim with this study is to; from within the perspective of the social worker examine how custodial care affects the work with addicts. The study is comparative and compares the work with addicts on Åland that administers Finish legislation to Gotland that works by the Swedish legislation. The method employed is qualitative. Four social workers aligned towards working with addicts have been interviewed. The interviews have been semi-structured with open questions. Two social workers from each country have been interviewed. The result shows that both countries have a clear view on how coercion and voluntariness should be employed in the work with addicts. On both islands there are possibilities to exert coercion in the work with addicts, although the Ålandic legislation is bent more on short-timed emergency care than the more extensive Swedish one. The difference between Åland and Gotland is that they on Åland choose only to work with voluntariness, even though the possibility for custodial care exists. The result shows that the social workers in both countries essentially are favourable to their own work within the parameters of their own legislation. The gender of the client also has an impact on how the social workers evaluate the client's need for intervention. The authors also examine how the social worker's seizure of power affects the opportunity to meet the desires of the addicts in the choosing of an intervention. The result shows that the Swedish social workers are bound by the Swedish custodial care-legislation when its prerequisites are met and the client is unwilling to submit to ultroneous care. On Åland the social workers are freer to choose intervention in accordance to the addict's desires.

Syftet med denna uppsats är att granska de olika rekvisiten i 4§ LVM för att avgöra dess tillgodoseende av rättssäkerheten för den enskilde. Rättssäkerhetsbegreppet är centralt i en lag som denna då tvångsvård är ytterst ingripande i den enskildes integritet samt är obligatorisk att tillämpa. Rättssäkerhetsbegreppet är tvetydigt och svårt att ge en klar definition, i detta fall är dock förutsebarheten samt den rättsliga likheten av vikt för den enskilde. Det är även viktigt att handläggarens utrymme för skönsmässiga bedömningar samt godtycke är så liten som möjligt för att öka den rättsliga likheten samt utmynna i en enhetlig tillämpning av LVM. Socialtjänstens ansvar gentemot enskilda med missbruksproblem är ytterst långtgående och är en viktig del av tvångsvården. Detta då socialtjänsten har till ansvar att starta en utredning då det anses påkallat samt en skyldighet att ansöka om tvångsvård hos länsrätten då kriterierna i 4§ LVM kan anses vara uppfyllda. Fullgör de enskilda handläggarna ej denna uppgift kan de komma att åtalas för tjänstefel. Syftet med LVM är att bryta en destruktiv utveckling hos de enskilda samt att ge dessa möjligheten att i ett långsiktigt perspektiv leva ett liv utan missbruk. I LVM finns, gällande ett flertal omständigheter, relativt tydliga regler om hur förfarandet kring tvångsvård samt hur vården skall utformas. Detta gäller dock inte rekvisiten i 4§ då dessa är ytterst knapphändigt förtydligade av lagstiftaren. I 4§ LVM finns generalindikationen vilken måste vara uppfylld för LVM:s tillämpning. Denna har till uppgift att utröna huruvida den enskilda har ett fortgående missbruk och om detta missbruk lett till att den enskilde är i behov av vård för att komma ifrån detta missbruk. Även den enskildes samtycke är av vikt då samtycket ofta talar mot att tvångsvård är nödvändig i det enskilda fallet. I de fall samtycket ej anses vara allvarligt menat kan tvångsvård ändock aktualiseras. För att komplettera generalindikationen finns specialindikationen, vilka är alternativa rekvisit. Dessa skall klargöra för de enskilda handläggarna när missbruket hos den enskilde anses ha en negativ påverkan på dess liv, vilken behöver brytas för att ge den enskilde möjligheten till ett liv utan missbruk. Här finns hälsoindikationen som tar sikte på de medicinska skador en enskild kan ådra sig till följd av ett missbruk. Den sociala indikationen berör den enskildes sociala situation och har till syfte att hjälpa den enskilda att behålla den förankring denne har till arbete och anhöriga exempelvis. Då det finns en risk att den enskildes liv äventyras till följd av dess levnadssätt eller då någon närstående kan komma att utsättas för fara finns skadeindikationen som ett skydd för såväl den enskilde som dess närstående. Denna skyddar även närstående på grund av att det straffrättsligt krävs ett fullbordat brott för att vidta någon straffrättslig åtgärd, enligt LVM räcker det med att det finns en fara för skada för att överväga tvångsvård. Såväl generalindikationen som specialindikationerna är ytterst sparsamt förtydligade av lagstiftaren och skapar därmed ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar samt godtycke hos de enskilda handläggarna vilket påverkar rättssäkerheten negativt då den rättsliga likheten samt förutsebarheten för de enskilda minskas. I en lag av denna karaktär är det önskvärt att rättssäkerheten kan garanteras, vilket i dagens utformning av 4§ LVM är svårt att göra. Vad gäller dessa rekvisit i LVM bör en utredning göras för att förtydliga intentionerna samt innebörden för att underlätta socialtjänstens arbete samt för att stärka rättssäkerheten på området. En detaljstyrd lag är dock inte önskvärd då det kan leda till att tvångsvård inte kan aktualiseras i många fall då missbruket ter sig olika från individ till individ. Dock kan tydligare riktlinjer samt direktiv öka rättssäkerheten utan att äventyra den enskildas möjlighet till vård enligt LVM då den är påkallad.

Denna studie syftar till att beskriva patienters upplevelse av läkemedelsassisterad behandling för opiatberoende (LARO), även kallad underhållsbehandling. I studien undersöks hur upplevelsen av LARO är och hur den beskrivs utifrån två olika patientgrupper; de patienter med en mindre välfungerande behandling som dagligen går till mottagningen för att ta medicin övervakat och som lämnar urinprov två gånger i veckan, samt de patienter med en välfungerande behandling som går till mottagningen två gånger i veckan för att lämna urinprov men hämtar medicin på apoteket. I uppsatsen har sex patienter intervjuats om hur de upplever LARO. Uppsatsens resultat illustrerar bland annat upplevd brist på delaktighet och empowerment i behandlingen samt vikten av en god relation mellan patienter och personal på LARO-mottagningen. Studiens slutsats är att Patient empowerment bör vara grundstenen i all arbete med omvårdnad och behandling. / This study aims to describe patients' experiences of medication-assisted treatment for opioid dependence (LARO), also called maintenance therapy. The study examines how the patients experience LARO is and how the experience is percieved among the two patient groups: those patients with a less well functioning treatment that daily goes to the clinic to take medication supervised, and submit urine samples twice a week, as well as those patients with a functioning treatment that goes to the clinic twice a week to provide a urine sample but retrieves medicine from the pharmacy.In the paper, six patients were interviewed about how they experience LARO. Results of the thesis illustrate, among other things, the experienced lack of participation and empowerment in the treatment and the importance of a good relationship between patients and staff at LARO reception. The study concludes that patient empowerment should be the cornerstone of all the work with care and treatment.