Denna studie har undersökt gymnasieelevers motivation i franska, med elevinterjuver som empiriskt material. Den grundläggande strukturen för dessa intervjuer har baserats på det aktuella forskningsläget, vilket främst utgjordes av verk som behandlade motivation inom ramen för andra- och tredjespråksinlärning. Från detta forskningsläge inhämtades även ett antal termer, vilka agerat utgångspunkter för jämförelse i den senare diskussionen, däribland lingvistiskt kapital, instrumental motivation, integrativ motivation samt situationsbunden ångest. Studiens syfte var att undersöka gymnasieelevers uppfattningar av språkinlärning i allmänhet och franskundervisning i synnerhet, vilket realiserades med ett fenomenografiskt perspektiv, där de analyserade utsagorna strukturerades i hierarkiserade beskrivningskategorier. Dessa beskrivningskategorier är även studiens primära resultat, alltså att de intervjuade respondenterna hade omfattande språkliga resurser, att de hade väldigt olika synsätt på språks funktion och värde samt högst varierande uppfattningar av Frankrike och fransmän. Överlag framkom även en relativt tydlig skiljelinje mellan eleverna som läste franska steg 2 och eleverna som läste franska steg 4 och 5, då elever i steg 2 jämförelsevis framstod som omotiverade. I övrigt betonade respondenterna vid flertalet tillfällen den centrala roll som sociala relationer spelar i undervisningen av moderna språk.

Jag gör den här undersökningen med fokus på samtidskonst som jag upplever är ett svårgripbart fenomen. Så vad är samtidskonst och går den att definiera? Generellt är samtidskonst konst skapad efter 1945 och består samtidigt av ”historiska” och ”banbrytande” konstyttringar. Den uttrycker sig i nya medier som installation, video och fotografi och utgör ett fält som är i ständig förändring. I huvudsak tematiserar samtidskonsten vardagslivet och individens livsbetingelser samtidigt som den är upptagen med att undersöka fältets möjligheter och upplåter ett rum för reflektion. Eftersom samtidskonst kan upplevas svårgripbar använder jag tre estetiker för att komma närmare en förståelse. Relationell estetik där det konstnärliga uttrycket ses som ett kommunikativt system. Situationell estetik där man arbetar med betraktarens upplevelse av rummet. Och ad hoc estetik som handlar om den konstnärliga intentionen. Med bakgrund av samtidskonst och den förändrade synen på kunskap, som den nya museologin fört med sig, undersöker jag hur Moderna Museet arbetar med samtidskonst i sin pedagogiska verksamhet. Undersökningen är begränsad till museets verksamhet som riktar sig till ungdomar i gymnasieåldern. Eftersom museet har i uppdrag att visa och förmedla samtidskonst till allmänheten gör detta Moderna Museet särskilt intressant att undersöka. Den pedagogiska verksamheten på Moderna Museet har en lång tradition, därför tänker jag att museets pedagoger har strategier för hur man arbetar med och lär ut om samtidskonst, både med utgångspunkt från de tre estetikerna och utifrån konstpedagogiska diskurser. Undersökningen efterfrågar hur museets pedagogiska verksamhet arbetar med samtidskonst och vad denna verksamhet får för konsekvenser för positioneringen av deltagarna i en lärsituation på museet. Jag undersöker detta genom att delta i undervisningssammanhang på museet samt genom intervjuer med pedagoger på museet. Verksamheten analyseras med hjälp av Helen Illeris beskrivningar av dominerande konstpedagogiska diskurser och hur dessa positionerar deltagarna i en lärsituation på museet. Även om Moderna Museets verksamhet kretsar kring samlingarna och aktuella utställningar lägger man stora resurser på att möta skolelever och ungdomar. Museet arbetar aktivt med tematiserade visningar och workshop som ska ge besökaren andra ingångar till konsten där man relaterar till samtida frågeställningar. I verksamheten Museum Museum bjuder man in ungdomar till diskussion där de ges möjlighet att få ta plats inom museets väggar och på så sätt överlämnas den kulturella auktoriteten till dessa. I was going to make a contemporary work of art but I fucked it up är titeln på mitt gestaltande arbete. I det har jag undersökt vad samtidskonst är, vilken plats samtidskonst har i dagens samhälle och vad konstpedagogiken ska syfta till? Arbetet har bedrivits textuellt genom att jag fört in mina tankar och resonemang i en tankekarta över tiden. I min undersökning har det hela tiden funnits en politisk vilja att förändra något i skolvärlden, så jag har skickat frågor till makthavare som kan påverka situationen i dagens skola. Dessa har jag ramat in och hängt upp tillsammans med titeln på gestaltningen. Genom att delar av texten skrivits på olika platser i utställningsrummet tillsammans med breven har jag försökt undersöka samtidskonstens tre estetiker.

Lo scopo del lavoro è di seguire, attraverso la disamina di fonti edite e inedite, le particolarità che, in età moderna, caratterizzarono la “via veneziana” al riscatto dei sudditi veneti che fossero detenuti a vario titolo dai “turchi”, e soprattutto dagli stati «barbareschi» della costa settentrionale africana. In particolare, lo studio si propone di concentrarsi sull'azione dei Provveditori sopra ospedali e luoghi pii. Tale magistratura, formata da tre patrizi ed esistente fin dal 1561 per tutelare gli ospedali maggiori veneziani e le molte altre istituzioni di ricovero esistenti in città, e nel contempo vigilare sulla loro corretta gestione amministrativa ed economica, dal 1588 e fino alla caduta della Repubblica nel 1797 fu incaricata anche del riscatto, aggiungendo quindi alla propria precedente denominazione la formula e al riscatto degli schiavi. A un organo dello Stato veniva dunque assegnata una funzione di controllo e superiore organizzazione, volta ad evitare il disperdersi delle sollecitate donazioni private ed un’eventuale scorretta gestione delle stesse. Il lavoro si focalizza poi sulle modalità con cui avveniva materialmente il riscatto dei sudditi veneti, o “esteri” ma al servizio veneto, che versassero in una condizione di bisogno, seguendo l'azione degli intermediari (spesso mercanti, cristiani o ebrei, o consoli di varie nazioni) che vivevano o si recavano nel territorio delle Reggenze nordafricane e contrattavano il prezzo necessario. Infine la ricerca, concentrandosi sul XVIII secolo, mira a valutare il quadro dei rapporti tra il governo veneziano, la Scuola veneziana della Trinità, dedita al riscatto, e i padri Trinitari, stabilitisi nel 1723 negli Stati veneti. Solo abbastanza tardi, infatti, e per un limitato arco di anni (fino al 1735), anche Venezia, sulla scorta di quanto da tempo praticato da altre potenze europee, decise – per ragioni principalmente di risparmio – di affidarsi per la gestione delle operazioni di riscatto ai religiosi.

Syftet med den här studien är att undersöka att genom läsningen av en berättelse kan läraren motivera elevernas deltagande i sitt lärande och utveckla elevernas kunskaper i det spanska språket. Detta är ett kvalitativt arbete som handlar om hur lärare kan motivera eleverna att delta aktivt i spanskundervisningen, stimulera deras kreativitet samt förbättra deras skriftliga och muntliga färdigheter genom att läsa en berättelse. Arbetet strävar även efter hur berättelsen kan användas som ett pedagogiskt verktyg i elevernas lärande. Under VFU perioden observerade läraren att eleverna inte var motiverade nog för att delta i spanskundervisningen. Läroboken var ett centralt redskap i undervisningen men skapade emellertid ett rutinarbete som inte motiverade eleverna. Det motiverade läraren att genomföra ett undervisningsförlopp studie där berättelsen blev ett viktigt redskap i elevernas lärande som skulle utveckla elevernas kreativitet och öka kunskaper i spanska. Därmed blir eleverna också kapabla att skriva sina egna texter. Under utvecklingen av det undervisningsförlopp studie tillämpar läraren teorin ”Learning by doing”. Teorin handlar om att läraren ska ge eleverna möjligheten att arbeta aktivt i undervisningen, det vill säga, de ska utföra olika och varierade aktiviteter och uppgifter för att tillägna sig kunskaper. Dessutom arbetar läraren ur ett sociokulturellt perspektiv vilket innebär att lärandet sker genom sociala interaktioner, det vill säga att eleverna samarbetar i ett socialt sammanhang för att utveckla uppgifterna. Det undervisningsförlopp studie genomförs under två veckor under sex lektioner i årskurs 8 på en grundskola i Norrköping. I denna studie deltog 23 elever mellan åldrarna 13-14 år med olika social bakgrund. Resultatet blev positivt. Eleverna utvecklade sina kunskaper i spanska på ett positivt sätt. Berättelsen visade sig vara ett bra redskap för att undervisa spanska. Eleverna blev motiverade i undervisningen och deltog i de olika uppgifterna för att slutligen kunna skriva sin egen text.

No description available.

Quelle est la différence entre un flibustier et un pirate ? Ce projet de recherche est basé sur cette question enfantine. En fait, les historiens contemporains, qui ont consacré de nombreuses pages à la « piraterie » et à la « flibuste » de l’âge moderne, n’ont pas réussi à répondre à cette – apparemment – simple question. Les reconstructions et les théories développées, en fait, ont assimilé ces deux phénomènes, en traitant les deux termes comme de simples synonymes. Mais, si cela peut être considéré comme vrai aujourd’hui, il n'était pas au cours des XVIIème et XVIIIème siècles. À l'époque, pirate était équivalent de « hostis humani generis », et comme tel craint et persécuté. Les flibustiers, au contraire, ont été considérés comme l’un des groupes les plus importants dans les premiers établissements des îles de la Mer des Caraïbes. En outre, le terme flibustier, dans la correspondance des gouverneurs français, se réfère à un élément considéré comme essentiel pour la réussite du processus de construction de la colonie, et également cruciale pour la consolidation des établissements américains. C’est donc la relation spéciale entre les flibustiers et le Nouveau Monde est l’objet de cette thèse. En utilisant une approche historico-culturel, on a essayé de contextualiser le phénomène de la flibuste dans le « processus d’américanisation » des premières communautés européennes en Amérique. La relation étroite entre les colons des établissements français de Saint-Domingue (aujourd’hui Haïti) et les nombreux espaces - économique, militaire, diplomatique, social, humain - des Caraïbes a fait des flibustiers un élément fortement « américanisé ». Grâce à la lecture des documents d'archives et les mémoires des années entre 1684 et 1727, on a reconstruit la dynamique de la relation entre ce groupe et le contexte américain, avec une attention particulière à la dynamique culturelle et sociale. / What’s the difference between a freebooter and a pirate? This research project is based on this childish question. In fact, the contemporary historians, who dedicated many pages to modern age “piracy” and “freebooting”, have failed to answer this – apparently – simple question. The reconstructions and the theories developed, in fact, have equated these two phenomena, treating the two terms as mere synonyms. But, if this can be considered true today it was not during the Seventeenth and Eighteenth centuries. At the time, “pirate” was equivalent of “hostis humani generis”, and as such feared and fought. The frebootes, on the contrary, were considered as one of the most important groups in the early settlements of the islands of the Caribbean Sea. Moreover, the term “freebooter”, in French Governors’ correspondence, refers to an element considered critical for the success of the “colony building” process, and also crucial for the consolidation of the American settlements. The special relationship between freebooters and the New World is the focus of this thesis. Using a culture-historical approach, I tried to contextualize the phenomenon of the “freebooting” within the process of “américanisation” of the first European communities in America. The close relationship between the crews of the French colony of Saint- Domingue (later Haiti) and the many "spaces" – economic, military, diplomatic, social, human – of the Caribbean made the “freebooters” a strongly “Americanized” element. Through the reading of archival records and memoirs of the years between 1684 and 1727, I reconstructed the dynamics of the relationship between this group and the American context, with particular attention to cultural and social dynamics. / Qual è la differenza tra un filibustiere e un pirata? Su questa domanda infantile si basa questo progetto di ricerca. Di fatto, la storiografia contemporanea, che tante pagine ha dedicato alla pirateria e alla filibusta dell’età moderna, ha mancato di rispondere a questo – apparentemente – semplice quesito. Le ricostruzioni e le teorie sviluppate, infatti, hanno posto sullo stesso piano questi due fenomeni, considerando i termini “filibustiere” e “pirata” come semplici sinonimi. Ma, se questo può essere considerato vero oggi, non lo era durante i secoli XVII e XVIII. All’epoca, pirata era equivalente di “hostis humani generis”, e come tale temuto e combattuto. I filibustieri, al contrario, erano considerati come uno dei gruppi principali tra i primi coloni delle isole del Mar dei Caraibi. Il termine “filibustiere”, nelle corrispondenze dei governatori francesi, fa riferimento ad un elemento considerato cruciale per il successo del processo di colony building, determinante per il consolidamento degli insediamenti americani. Proprio il particolare rapporto tra filibusta e il Nuovo Mondo è al centro di questa tesi. Utilizzando un approccio storico-culturale, si è cercato di contestualizzare il fenomeno della “filibusta” all’interno del processo di americanizzazione delle prime comunità europee insediatesi in America. Lo stretto rapporto intercorrente tra gli equipaggi della colonia francese di Saint-Domingue (la futura Haiti) e gli “spazi” – economico, militare, diplomatico, sociale, umano – del bacino caraibico fecero dei filibustieri un elemento fortemente “americano”. Attraverso la lettura della documentazione d’archivio, della memorialistica e della pubblicistica degli anni compresi tra il 1684 e il 1727, si sono ricostruite le dinamiche delle relazioni esistenti tra questo gruppo e l’ambito americano, con particolare attenzione alle dinamiche sociali e culturali.

Denna studie handlar om hur man arbetar med ordinlärning i ett främmande språk. Syftet med arbetet är att undersöka hur ordinlärningen går till när man börjar läsa ett nytt språk.  Studiens huvudsakliga frågor är: vilka strategier använder lärarna sig av för att utveckla elevernas ordinlärning samt hur uppfattar lärarna elevernas ordinlärning. För att besvara dessa frågor har en kvalitativ undersökningsmetod med hermeneutisk ansats använts. De intervjuer som utförts kallas enligt Allan Bryman semistrukturerade och det är språklärare som undervisar i moderna språk som agerat informanter. Frågorna som användes i undersökningen har utformats enligt Allan Brymans råd om intervjufrågors utförande. Förutom intervjuer så har även litteraturstudier används för att kunna besvara arbetets frågeställningar. Resultatet av denna undersökning visar på att lärarnas sätt att arbeta med ordinlärning i huvudsak sker genom helt individuella arbetssätt. Detta tyder på att undervisningen är anpassad efter lärarnas perspektiv om lärande. Lärarnas osäkerhet kring hur eleverna lär sig ord är ett tecken på att kommunikation mellan lärare och elever inte är så bra som den kunde vara. Mycket fokus läggs på hur klassrumsundervingen skall gå till och väldigt lite på hur eleverna själva kan bredda sina kunskaper i det tilltänka målspråket. Detta kan ju på sikt ha förödande konsekvenser i elevens förmåga att ta till sig ett nytt målspråk.

Tesis (maestro en filosofía)--Universidad Nacional Autónoma de México. / Bibliography: p. 255-257.

Tesis para optar al grado de Magíster en Filosofía / A través de la presente tesis, se reconstruyen los elementos centrales de la teoría de las luchas por el reconocimiento de Axel Honneth y su propuesta de una teoría de la plural de la justicia, debidamente diferenciada y delimitada dentro del campo de reflexiones del autor alemán. A partir de un trabajo de carácter reconstructivo, en la primera parte, se revisan las conexiones entre los planteamientos de Axel Honneth con la tradición de pensamiento que busca renovar, identificando un claro rescate de los principios del modelo de crítica de Teoría Crítica, más no de las diferentes maneras en que sus autores llevaron a cabo dicho proyecto. Como producto de este análisis es que, en una segunda parte, se reflexiona en torno a la teoría de las luchas por el reconocimiento recíproco, en tanto propuesta teórica por medio de la cual Axel Honneth busca superar las aporías teóricas a las que habrían arribado sus predecesores. Es este trabajo el que permitirá, al finalizar, reconstruir los elementos centrales que caracterizan su particular propuesta de una teoría plural de la justicia que, en lugar de reducirse meramente a los principios de su teoría de las luchas por el reconocimiento recíproco, se constituye más bien como una traducción particular de aquella debido a que implica no sólo el rescate y relego de ciertos elementos, sino que también exige de ciertos ajustes, rectificaciones e innovaciones, en función de las características filosófico políticas particulares que el objeto de la justicia comporta.

O presente trabalho busca identificar e analisar as estratégias dos projetos de museus propostos durante as décadas de 1930 a 60, utilizando este tipo de edifício como filtro para a releitura e compreensão do ato de projetar durante o Movimento Moderno. A riqueza de soluções arquitetônicas nesse período defrontou-se com a tradição acadêmica vigente até as primeiras décadas do século XX, criando condições para que paradigmas fossem revistos ou mesmo quebrados nos projetos de museus. Após breve introdução e conceituação do objeto de estudo, é percorrida a formação da referida tipologia desde seu surgimento, no século XVIII, avançando a partir dali em direção às propostas acadêmicas do século XIX. A ruptura dessa tradição, na virada do século XX, ocasiona o surgimento dos novos cânones modernistas, que por sua vez encontraram nos museus um campo fértil para sua aplicação. As diversas estratégias de projeto analisadas não pertencem somente à esfera dos museus modernistas, abarcando a quase totalidade da arquitetura moderna. Por essa razão, este trabalho se propõe a uma análise sempre confrontadora de diversos exemplares arquitetônicos, eleitos por sua importância nesse contexto, de forma a enquadrá-los no constante processo de transformação da arquitetura. / This paper aims to identify and to analyze the project strategies of museums considered during the 1930 to 1960 decades, using this sort of building as a filter for the reinterpretation and understanding of the projecting act during the Modern Movement. The wealth of architectural solutions in this period confronted itself with the established academic tradition in the first decades of century XX, creating conditions so that paradigms were reviewed or even broken in the projects of museums. After soon introduction and conceptualization of the studied object, the formation of the related topology since its sprouting is covered, in century XVIII, advancing to leave from there into the academic proposals of century XIX. The rupture of this tradition, in the turn of century XX, causes the emergence of new modern precepts, that in turn had found in the museums a fertile field for its application. The variety of project strategies analyzed do not only belong to the sphere of the modern museums, comprehending almost the totality of the modern architecture. Therefore, this work always considers to a comparative analysis of variuos architectural samples, chosen for its importance in this context, intending to fit them in the constant process of transformation of the architecture.