Ämnet idrott och hälsa ska främja en aktiv livsstil för eleverna och det är idrottslärarens uppgift att ge eleverna möjlighet att uppleva olika aktiviteter och erbjuda nya och positiva upplevelser kring fysisk aktivitet. Detta för att skapa ett bestående intresse för fysisk aktivitet och rörelse. Syftet med studien är att undersöka hur pedagoger som undervisar i grundskolans tidigare år beskriver den undervisning de själva bedriver i ämnet idrott och hälsa samt hur de beskriver sin egen utbildning inom ämnet. En kvalitativ undersökningsmetod har använts där sex pedagoger intervjuades. Pedagogerna har olika utbildningar från olika orter i Sverige. Gemensamt för respondenterna är att de alla undervisar eller har undervisat i ämnet idrott och hälsa. Två av respondenterna har ingen utbildning inom ämnet men bedriver eller har bedrivit undervisning i idrott och hälsa för elever i grundskolans tidigare år. Resultatet visade att intresset för ämnet är en viktig faktor för att bedriva undervisning, oavsett i vilket ämne. Deras utbildning i har gett dem stoff och kött på benen men de anser även att deras genuina intresse för idrott och hälsa underlättar och har bidragit med en del kunskaper till undervisning för eleverna i grundskolans tidigare år.

Feedback is a powerful tool for coaches and instructors in the learning process as well as an important tool regarding motor skill development. The aim of the study was to investigate how feedback is used in a crossfit environment, focusing on what types of feedback are used and what the coaches’ approach to feedback is. To achieve this, six crossfit coaches were observed and interviewed. The study found that the frequency of feedback varied greatly between the coaches. The feedback was given both individually and to the whole group, and visual and verbal feedback were often combined. The main purposes of the feedback seemed to be to improve the participants’ performance and to promote a fun environment. The coaches also seemed to believe that it is important to adjust the feedback to the individual participants.

Tidigare forskning har visat att hög contextual interference försämrar den omedelbara prestationen vid ackvisitionen av en färdighet, men främjar inlärning jämfört med låg contextual interference. Resultaten från tillämpad forskning är dock mångtydig och det råder oklarhet i när och i vilka sammanhang effekten uppstår. Syftet med denna positivistiska studie var att jämföra två övningsstrategier med olika grad av contextual interference vid inlärning av rudiments för trumspel. Vuxna musikhögskolestudenter (N=17) med begränsad erfarenhet av trumspel delades in i två grupper – seriell (n=8) och blockindelad (n=9). Uppgiften var att lära sig spela tre rudiment. Den blockindelade gruppen övade sex minuter på varje rudiment en gång, medan den seriella gruppen övade en minut på varje rudiment sex gånger. Deltagarnas retention testades direkt efter och 48 timmar efter övningen. Båda grupperna spelade signifikant snabbare mellan förtest och retentionstesten (p<.01) men det fanns ingen signifikant interaktion mellan grupp och mättillfälle (p=.96) vilket betyder att båda grupper blev lika mycket bättre. I diskussionen redovisas ett antal möjliga förklaringar till varför effekten inte visade sig i denna studie. / Previous research has found that high contextual interference hinders performance at acquisition but promotes learning compared to low contextual interference. The findings in applied research is however ambiguous and there’s uncertainty of when and in which contexts the effect occurs. The purpose of this study was to compare two practice strategies with different levels of contextual interference. Adult college music students (N=17) with limited experience playing drums were divided in to two treatment groups – serial (n=8) and blocked (n=9). The task was to learn to play three drum rudiments. The blocked group practiced each rudiment for six minutes one time while the serial group practice each rudiment for one minute six times. Retention tests were performed immediately after and 48 hours after acquisition. Both groups played significantly faster at retention compared to pre-test (p<.01) but there was no significant interaction between group and test (Pre-test to retention) (p=.96) meaning both groups improved equally. In the discussion a number possible of explanations as to why the effect wasn’t observed are presented.