Denna uppsats analyserar och jämför tre historiska studier som skildrat och tolkat den fornnordiska undergångsmyten Ragnarök. De tre studierna är författade av nordiska akademiker mellan år 1849 och 1922. Genom jämförelser med historieskrivningens generella trender och dess förhållande till mytologiskt källmaterial kan undersökningen påvisa hur, varför, och på vilket sätt som respektive studies författare påverkats av sin samtid. Vidare kan uppsatsen peka på att den historiografiska kontextens betydelse med avseende till metodik och tolkning vida överväger forskarens disciplintillhörighet.

En ofta förbisedd aspekt inom den historiska forskningen om folkmord och extrema beteenden är den japanska fanatismen under andra världskriget. Denna studie syftar på att analysera och utvärdera kausaliteten mellan Japans historia och deras uppträdande under kriget genom en holistisk och tvärvetenskaplig lins av kulturhistoria, psykohistoria och socialpsykologi. Källmaterialet var en sammansmältning av väster- och österländsk historieforskning om kejserliga Japan, men även till en viss del om Tyskland under det Tredje Riket, där mycket av tidigare förövarforskning har genomförts för att försöka förklara Förintelsen och Nazisternas utrotningspolitik. I kombination med socialpsykologiska teorier, ramar, studier och forskning om lydnadspsykologi, konformitet och kollektivism, syftet var att förklara varför ett land med en lång historia av strikta heders- och stolthetskoder, kunde transformeras till en militaristisk krigsmaskin som begick fruktansvärda brott mot mänskligheten och krigsbrott under 1930- och 40-talet. Resultatet visar en kombination av en lång historia av strikta hierarkier, Konfuciansk- och Zen-konformitet, kollektivism, socialisation, enkulturering, familism, auktoritetsbias, samt en livslång indoktrinering av den japanska befolkningen, förenade med ett metanarrativ och mythistoria om kejsarens gudomliga ursprung, den japanska Yamato-rasens unikhet och överlägsenhet, ledde till den visade fanatismen. Sammanparat med Japans ”heliga uppdrag” att befria det koloniserade Ostasien från det uppfattade hotet från Västs imperialister ledde till många av de handlingarna utförda av Japanerna och dissonansen mellan deras inbillade välvilja och verklighetens avskyvärda handlingar. Indoktrineringen i det japanska skolsystemet och militärskolorna, omtolkningen av Bushidō till ”döden är lättare än en fjäder” och ”döden före vanära”, många japaner var så indoktrinerade att blind lydnad följde utan att ifrågasätta, inklusive befallningar från deras överordnade som utgjorde krigsbrott då deindivideringsprocessen hade slutförts. Detta ledde till en hel nation som var villig att offra sig själva för att stoppa de annalkande Allierade. Många kollektivistiska samhällen betonar samhällelig harmoni, sammanhållning och enhetlighet, därav tidsandan blev de föreskrivna normerna och värden, inklusive hotet och den påföljande dehumaniseringen av Väst, den upplevda resursnöden och levnadsutrymme, samt den efterkrigstida offermentaliteten och rationaliseringen av föregående beteenden.