Den här uppsatsen behandlar TV-serien Planet Earth ur ett ideologikritiskt perspektiv. I uppsatsen utgår jag från att även en naturdokumentär som Planet Earth är en subjektiv text vilken präglas av kulturella värderingar och ideologiska intressen. Jag granskar hur man valt att presentera naturen och djurlivet, i syfte att klarlägga de värderingar som serien speglar. Planet Earth följer vissa konventioner som finns för denna typ av produktion. Man använder sig av en berättande struktur som innebär fokus på individuella karaktärer, tydliga händelseförlopp och en applicering av gott och ont på djuren. Man koncentrerar sig främst på vissa arter, vilka görs till filmkaraktärer genom ett förmänskligande, och man har avlägsnat människor, teknik och andra historiska referenspunkter ur avsnitten. Att Planet Earth är en kommersiell produkt innebär att potentiellt kontroversiella inslag omöjliggörs, så trots att serien handlar om hotade naturområden ryms ingen direkt debatt kring miljöpolitik.Det slutresultat som vi får levererat till oss genom TV-skärmen är en strukturerad, ordnad bild av naturen, där den förklaras utifrån vår ideologi så att vi lätt kan ta den till oss. Att kritiskt analysera naturfilm är viktigt eftersom naturfilmens version av verkligheten ofta tas som autentisk, och gränser mellan vad som ses som ”naturligt” respektive ”onaturligt” dras. / This Bachelor Thesis focuses on the wildlife documentary TV-series Planet Earth. The documentary is analysed as a cultural text, inevitably influenced by cultural values and ideological interests. The purpose is to examine how the series’ depiction of nature and wildlife reflects these interests and values. How is the series constructed, what choices are made with what consequences? What is the series’ purpose and message? Planet Earth follows certain criteria which is typical for this type of wildlife documentary. A dramatic narrative structure is used, which leads to a focus on individual characters with certain anthropomorphising traits such as good/bad, and chain of events are created through editing. Most traces of civilisation, such as humans or technical equipment have been edited out, along with any historical points of reference and political aspects. The result is a commercially ‘safe’ and emotionally engaging documentary. It is clear that the nature we experience through our TV-screens is a heavily dramatised and arranged version, structured and interpreted from our own ideology so that we easily can understand it. A critical approach to nature documentaries is important, since what we see in these documentaries often is accepted as the truth. This may lead to a naturalisation of the norms and ideological values reflected, as wildlife documentaries is one of the arenas where boundaries between ‘nature’/ ‘culture’, and ‘natural’/ ‘unnatural’ are drawn.

Syftet med uppsatsen är att undersöka och analysera hur kejsarpingviner representeras i naturfilmerna March of the Penguins (2005) och Snow Chick: A Penguin's Tale (2015). Uppsatsen fokuserar främst på hur föreställningar om genus och mänskliga normer om familjestrukturer syns i filmerna samt hur kejsarpingvinernas relation och beteenden till varandra representeras. Vi använder genus som den teoretiska utgångspunkten i uppsatsen. De filmer som analyseras är March of the Penguins och Snow Chick: A Penguin’s Tale. Vi analyserar filmerna utifrån Roland Barthes semiotiska teori genom begreppen denotation och konnotation. Resultatet av analysen visar att de två filmerna representerar pingvinerna på liknande sätt, genom att tillskriva förmänskligande egenskaper och beteenden på djuren utifrån föreställningar om genus och mänskliga normer om familjestrukturer. Resultat av analysen visar främst att filmerna endast skildrar det heterosexuella förhållandet och den traditionella kärnfamiljen.

In our attempts to understand the world, wildlife films play a significant role. Wildlife films help us to see new places and learn about animals in remote locations, that we otherwise wouldn’t be able to do. Yet wildlife films have throughout history been criticized, mainly for the ambivalent relationship between science and storytelling. While the films give us a scientific impression and say something about the “reality”, they clearly have the intension to amuse, capture and entertain their audience. In doing this, the wildlife film shapes characters, plays dramatic music and creates narratives with beginnings and ends. In this essay I study the narrative structures in five chosen parts of the BBC production Life (2009). I attempt to show how the parts can be seen through the narrative scheme that Labov and Waletzky introduce in 1967. The results are leading to a discussion about the way in which the narrative structures affects the science in the film parts. Mainly through the narrative need of spectacular points and breach from normality, and the way in which narrative structures contribute to anthropomorphism. My intension is to show how the narrative structures are working in order to better, as a viewer, determine what´s fact and what´s fiction.