Syftet med denna studie är att få större kunskap om NT-projektet, vilket är en kommunalsatsning på naturvetenskap och teknik, och om denna satsning gjort någon skillnad när det kommer till pedagogernas arbete med kemi i kommunens förskolor. Vidare kommer det också undersökas om de som arbetar med NT-projektet har någon särskild utbildning. Detta då det finns intresse att utvärdera NT-projektet och deras ”NT-lådor” samt införskaffa kunskap inom detta område inför framtida arbete inom kommunen ifråga. Kvalitativ- och kvantitativforskningsmetod har använts för att nå fram till frågeställningen. Jag har genomfört en kvalitativ intervju som var ostrukturerad. Ostrukturerade intervjuer liknar vanliga samtal och passar bäst i detta sammanhang då jag inte har stor kunskap när det kommer till NT-projektet. Jag har även genomfört en enkätundersökning som riktade sig till pedagogerna i tretton förskolor. Resultatet av intervjun ledde till en större inblick i NT-projektet och dess arbete.  Enkätundersökningens resultat visar på betydelsen av material, kunskap och tid, faktorer som uppfattas som bristfälliga i den pedagogiska verksamheten i dagsläget. / The purpose of this study is to gain a greater knowledge of the NT project, which is a local government investment in science and technology, and if this effort made ​​a difference when it comes to the teachers' work in chemistry in the municipal preschools. Furthermore, it will also examine whether those who work with NT project has any special training. There is an interest to evaluate NT-project and their "NT-boxes" and acquire knowledge in this area for future work within the community in question. Qualitative and quantitative research methods have been used to reach the issue. I conducted a qualitative interview that was unstructured. Unstructured interviews are similar to regular conversation and fits best in this context, this because I do not have great knowledge regarding the NT-project. I have also carried out a survey which was directed to the educators in thirteen preschools. The result of the interview led to a greater insight into the NT-project and its achievements. Questionnaire survey results show the importance of materials, knowledge and time, factors that are perceived as deficient in the preschool in the current situation.

The theoretical movement known under the heading of posthumanism has entered the academic field. Posthumanisms most prominent feature is to retrieve the concept of matter into the analytical framework. Matter is understood to be under-theorized within the social sciences as a result of the permeative focus upon language and discourse. A prevailing understanding of posthumanism that has been used within educational science and philosophy thus consists of moving the searchlight from language/discourse onto matter. Notably, these scholars are turning to the philosopher Karen Barad in order to spell out their posthumanistic implications. The aim of the thesis is to give an account of the philosophy of Karen Barad in contrast to other prevailing renderings of her. The analysis is carried out using a contrastive methodological approach. In this study I demonstrate how my reading of Barad differs from the scholarly readings that I choose to engage with. The results show that with an alternative conceptual understanding of Barad’s posthumanistic theory the analysis is being steered towards the entanglement of matter and discourse rather than towards the materialistic components of a posed problem. In addition, the results also show how a focus on the ontological underpinnings of Barad’s theoretical framework can give crucial contributions when it comes to understanding the generative conditions of science and knowledge-making.

No description available.

Using social media and norm-breaking material as an empirical touchstone this thesis elaborates, investigates and explores the entangled relationships between humans and technology in social media settings. Guided by uncomfortable, emotional and bodily online sharing the thesis gives voice to stories that are seldom heard, by people whose lives are rarely spoken of. By exploring the performative entanglements of/with/through technology, design and human intent the overall aim is to offer a critical and new understanding of our online togetherness and posthuman becoming. The conceptual framework throughout the thesis is based on posthuman theory and feminist technoscience, two closely connected theories providing a new onto-epistemological way of understanding the world’s becoming. The thesis should be seen as the product of an empirical practice of making theory about digital things, culture, humans and non-humans. By exploring diffraction and touch as not only theoretical standpoints but also hands-on methodology the thesis contributes to the development of new ways of doing research. Important findings arising from the practice of diffraction and touch are Technoemotions – conceptually agents built on a posthuman understanding of how emotions are entangled between and within the phenomenon, becoming important agents in the apparatus creating the phenomenon. Four Technoemotions seem particularly prominent in the material: Trust, Truth, Time and Embodiment. The thesis concludes by providing a discussion on critical alternatives for ethics, politics and power in relation to social media and the norms and norm-breaking practices most of us participate in. The responsibility and ability to respond are addressed, as well as social justice and hope for the future to come. / Sociala medier har för många människor blivit en naturlig del av vardagen där den digitala gemenskapen är lika viktig som den analoga. På platser så som Facebook, Twitter, bloggar och Instagram kommunicerar vi genom att dela med oss av tankar, händelse och åsikter i vår vardag. Vi varvar bilder från vår semester med politiska artiklar, delar vidare kloka citat eller resultatet från ett test av något slag, skryter på våra barn, filmar våra husdjur, delar med oss av sjukdomstillstånd och barnafödande och allt annat som en vardag kan vara fylld av. Just själva delandet är ett viktigt fundament i sociala mediers blivande och dess design är ofta optimerad för att kunna dela samma inlägg till flera olika sociala plattformar med ett enkelt klick. Denna avhandling handlar om hur vi genom sociala medier blir tillsammans på nätet, hur vi formar varandra men även hur vi formas av de tekniska scripts och den design som sociala medier är uppbyggt av. I avhandlingen får läsaren ta del av ett stort normbrytande empiriskt material. Med avstamp i detta normbrytande undersöker sedan författaren hur feministisk teknovetenskap och posthumanistisk teori kan användas som konkret metod för analys. Genom att applicera både närhet och diffraktion till det normbrytande empiriska materialet finner författaren det hon valt att kalla Teknoemotioner – konceptuella agenter som har sitt ursprung i sammanflätningar av digitala, sociala, mänskliga och icke-mänskliga material och kompositioner. Fyra teknoemotioner är särskilt framträdande, dessa är: förtroende, sanning, tid och förkroppsligande men författaren nämner också friktion och frusna berättelser som viktiga för att förstå fenomenet normbrytande delningar i sociala medier. Förtroende, sanning, tid och förkroppsligande är teknoemotioner som befinner sig i mellanrummet mellan skilda delningspraktiker i sociala medier. Dessas teknoemotioner skapar förutsättningar och påverkar upplevelser, ger indikationer om möjliga skillnader och likheter som är av betydelse för hur vi blir tillsammans med digitala material genom sociala medier. Författaren ger exempel på att det visserligen ofta är först i sin frånvaro som teknoemotioner blir uppenbara och får agens. Därmed konstaterar författaren att teknoemotioner också ofta är sin motsats. Analysen visar vidare att användare ofta uppfattar teknoemotionerna som valbara, exempelvis sanning. I sociala medier är sanning ofta en komplex agent, som ifrågasätts eller behandlat som något var och en får/kan avgöra på egen hand. Förtroende likaså. Med teknoemotionen, förkroppsligande, framgår också en tvetydighet, där kroppen (den fysiska) saknas i det virtuella rummet även om digitala kroppar är högst närvarande. Kan det vara så att känslan av anonymitet växer sig starkare om jag kan välja att vara i eller utanför min kropp?  Slutligen, tid. Tid är inte detsamma på internet som vi är vana. Där är tid ett högt arbiträrt begrepp och vi befinner oss i vår historia, samtid och till viss del även får framtid simultant. Avhandlingen avslutas med en metareflektion över hur det är möjligt att skapa kunskap om komplexa posthumanistiska fenomen där mänsklig handlingsförmåga vävs samman med digitala material och dess skilda rationaliteter. Genom att efterfråga alternativa ideal för kunskapsutveckling och design där etik, politik och makt är viktiga inslag hoppas författaren på en kritisk och alternativ förståelse av den verklighetsproduktion som sociala medier (och andra posthumana fenomen) bidrar till.

The study shows how to create a deeper understanding of the educational practice by using intra-active theory and analysis. We have let the five-year-olds at two preschools mark places on the premises which they perceive as rowdy/conflicted. These sites have since been observed and analysed with a focus on how environmental factors make up the situation and the thoughts that are possible to think there. The study has shown that the intra-active analysis method is an effective tool to make visible how educators, children and material combine to create environments with different charge. We have also been able to show how intra-active analysis gives a value to unregulated environments of preschool; how the theory offers an argument for disorder many times can be a prerequisite for children themselves to get space to define what creation can be.

How might ‘the digital’ be conceived of in an ‘expanded field’ of art practice, where ontology is flattened such that it is not defined by a particular media? This text, together with an installation of art work at the Exhibition Research Lab, Liverpool John Moores University (13-24 March), constitutes the thesis submission as a whole, such that in the practice of ‘reading’ the thesis, each element remains differentiated from the other and makes no attempt to ‘represent’ the other. In negating representation, such practices present a ‘radical’ rethinking of the digital as a differentiated in-itself, one that is not defined solely by entrenched computational narratives derived from set theory. Rather, following Nelson Goodman’s nominalistic rejection of class constructs, ‘the digital’ is thus understood in onto-epistemic terms as being syntactically and semantically differentiated (Languages of Art 161). In the context of New Zealand Post-object Art practices of the late 1960s, as read through Jack Burnham’s systems thinking, such a digitally differentiated ontology is conceived of in terms of the how of practice, rather than what of objects (“Systems Aesthetics”). After Heidegger, such a practice is seen as an event of becoming realised by the method of formal indication, such that what is concealed is brought forth as a thing-in-itself (The Event; Phenomenological Interpretations 26). As articulated through the researcher’s own sculptural practice – itself indebted to Post-object Art – indication is developed as an intersubjective method applicable to both artists and audience. However, the constraints imposed on the thing-in-itself by the Husserlian phenomenological tradition are also taken as imposing correlational limitations on the ‘digital’, such that it is inherently an in-itself for-us and thus not differentiated in-itself. To resolve such Kantian dialectics, the thesis draws on metaphysical arguments put forward by contemporary speculative ontologies – in particular the work of Quentin Meillassoux and Tristan Garcia (After Finitude; Form and Object). Where these contemporary continental philosophies provide a means of releasing events from the contingency of human ‘reason’, the thesis argues for a practice of ‘un-reason’ in which indication is recognized as being contingent on speculation. Practice, it is argued, was never reason’s alone to determine. Instead, through the ‘radical’ method of speculative indication, practice is asserted as the event through which the differentiated digital is revealed as a thing-in-itself of itself and not for us.

No description available.