Språkstörning är en relativt okänd funktionsnedsättning som kan medföra stora konsekvenser för barn/elever både socialt och i inlärningssituationer. För att motverka dessa konsekvenser är det av stort vikt att barn och elever får bäst möjliga stöd i förskolan och skolan. Studiens syfte var att genom intervjuer med rektorer, specialpedagoger, förskollärare och grundskollärare undersöka hur det särskilda stödet för barn/elever med språkstörning utformas i förskolan och grundskolan. Specifikt undersöktes organiserandet, genomförandet, kompetensen, förutsättningarna och samverkan kring det särskilda stödet. Läroplansteorin användes för att analysera hur yrkesgrupperna tolkar och realiserar styrdokumenten om det särskilda stödet. Studiens resultat visade att det saknas kompetens angående språkstörning i samtliga organisationsled både i förskolan och grundskolan och att det behövs ett samarbete mellan de olika yrkesgrupper samt andra spetskompetenser för att kunna realisera stödet. Resultaten visade också på gemensamma uppfattningar om att resurser i form av tid, kompetens och utbildad personal saknas. I studien framkom att specialpedagogisk kompetens är av vikt för att kunna organisera och i förlängningen genomföra det särskilda stödet. Resultaten visade även på skillnader mellan grundskolan och förskolan i hur de realiserar det särskilda stödet. Det framkom vilken syn förskolan och grundskolan har på specialpedagogens roll som en stödfunktion i arbetet med att utforma en tillgänglig lärmiljö eller individuella insatser. Studien visade också på att specialpedagogens kompeten behövs vid kartläggningarna av barn/elever med språkstörning både i förskolan och i grundskolan och att ansvariga rektorer ansåg att deras uppgift var att organisera detta.