This project explores how 17th-century English women writers used dedicatory epistles. The three case studies here represent different modes in which women writers interacted with readers: manuscript, print, and commercial print. By looking at their paratexts, we can see how, by employing common conventions of transmittal like gift exchanges, parental legacies to children, and patronage these women created spaces for themselves from which to speak as authors. Lucy Hutchinson’s two manuscript dedicatory epistles offer unique insight into the techniques one early modern English women writer utilized to contextualize, to justify, and ultimately to promote her texts to her readers. Hutchinson rewrote the Puritan cause collectively as a failed English utopia, ultimately cast down by the English rabble more concerned with material prosperity than with their souls’ condition. Margaret Cavendish published in print under her own name from 1653 to 1671 when such an activity was contrary to female conduct norms. Cavendish frequently included several dedicatory epistles within a single book, each one using conventional language in an unconventional manner. She used many common social and literary conventions, such as the format of the letter and the language of patronage, in flamboyant ways to highlight her unique status and thus her right to participate in “properly masculine” fields such as scientific commentary. Her epistles explored the limits of the “work” introductory paratexts could accomplish. Because Aphra Behn’s livelihood depended upon her ability to appeal to the literate public generally and the upper classes in particular, her dedications are universally political. Situating her printed dedicatory epistles published between 1673 and 1689 within their original sociopolitical and historical milieu allows us to examine how Behn adapted her rhetoric, use of humor, political commentary, and patron choices throughout this period. Putting these three women’s works and their writing processes into conversation, I argue, provides an overview of the process early modern English women writers utilized to create and to secure a place for women in the literary marketplace as producers of viable commercial products. More broadly, this project explores of the tactics of early women writers as they began creating for women the possibility of possessing a national literary voice, rather than focusing solely each woman’s individual sociopolitical and literary negotiations.

Univ., Diss.--Siegen, 2006.

Zugl.: Siegen, Univ., Diss., 2006

Thesis (Ph. D.)--Washington State University, May 2010. / Title from PDF title page (viewed on July 1, 2010). "Department of English." Includes bibliographical references (p. 108-112).

<p>Uppsatsen behandlar Lars Gyllenstens författarskap med utgångspunkt i den sammansatta</p><p>läsupplevelse som hans verk innebär. Gyllensten har en omfångsrik produktion och en uttalad författarambition som kortfattat går ut på att med skrivandet bedriva kunskapsteoretiskt experimenterande.</p><p>Uppsatsens syfte är att undersöka sambandet mellan denna intention, böckernas innehåll respektive form samt läsupplevelsens växling mellan ordning och kaos. Tesen är att den sammansatta läsupplevelsen kan sammanfattas som en berättarteknik bestående av grundläggande två begrepp: ironi i form av signaler i texten och otillförlitligt berättande, samt paratextualitet vilket innebär de textuella element som omger själva texten.</p><p>Med utgångspunkt i ovanstående syfte analyseras paratexten i ett 20-tal av Gyllenstens</p><p>böcker varpå innehållsliga ironiska element analyseras med hjälp av närläsning av Det blå skeppet (1950).</p><p>Resultatet visar att författaren använder paratexten för att delge läsaren texternas</p><p>underliggande teorier och budskap. De paratextuella elementen innebär också att böckerna binds ihop av referenser till olika motiv och vetenskapsmän.</p><p>Ironi används konsekvent för att skapa nivåer och röster i berättelserna. I Det blå skeppet är berättaren otillförlitlig vilket innebär en distans mellan läsarens och författarpersonens</p><p>värderingar. Berättartekniken innebär sammanfattningsvis att Gyllensten realiserar sitt syfte att bygga idévärldar samt skapa roller och masker som uttrycker olika livsåskådningar och attityder. För läsarens del innebär det att aktivt delta i experimenterandet men också en pendling mellan ordning och kaos genom ordnade strukturer och motsägelsefulla röster.</p>

Uppsatsen behandlar Lars Gyllenstens författarskap med utgångspunkt i den sammansatta läsupplevelse som hans verk innebär. Gyllensten har en omfångsrik produktion och en uttalad författarambition som kortfattat går ut på att med skrivandet bedriva kunskapsteoretiskt experimenterande. Uppsatsens syfte är att undersöka sambandet mellan denna intention, böckernas innehåll respektive form samt läsupplevelsens växling mellan ordning och kaos. Tesen är att den sammansatta läsupplevelsen kan sammanfattas som en berättarteknik bestående av grundläggande två begrepp: ironi i form av signaler i texten och otillförlitligt berättande, samt paratextualitet vilket innebär de textuella element som omger själva texten. Med utgångspunkt i ovanstående syfte analyseras paratexten i ett 20-tal av Gyllenstens böcker varpå innehållsliga ironiska element analyseras med hjälp av närläsning av Det blå skeppet (1950). Resultatet visar att författaren använder paratexten för att delge läsaren texternas underliggande teorier och budskap. De paratextuella elementen innebär också att böckerna binds ihop av referenser till olika motiv och vetenskapsmän. Ironi används konsekvent för att skapa nivåer och röster i berättelserna. I Det blå skeppet är berättaren otillförlitlig vilket innebär en distans mellan läsarens och författarpersonens värderingar. Berättartekniken innebär sammanfattningsvis att Gyllensten realiserar sitt syfte att bygga idévärldar samt skapa roller och masker som uttrycker olika livsåskådningar och attityder. För läsarens del innebär det att aktivt delta i experimenterandet men också en pendling mellan ordning och kaos genom ordnade strukturer och motsägelsefulla röster.

Syftet med denna uppsats är att reda ut varför elever många gånger läser Jan Guillous Ondskan som en självbiografi. Det problematiska med att gränsen mellan fakta och fiktion upplöses lyfts fram och möjliga tillvägagångssätt att ta sig an detta i klassrummet presenteras. Med begreppet faktion som bakgrund analyseras textens berättarteknik och paratext och förhandlingen dem emellan. Analysen visar att förhandlingen mellan berättartekniken och paratexten leder läsaren till att se texten som både fakta och fiktion. Denna upplösning av gränsen mellan fakta och fiktion, som ofta är medvetet diffus, kan bli problematisk om den inte diskuteras ingående i klassrummet då det krävs mycket för den otränade läsaren att ensam granska texten kritiskt.

Zugl.: Augsburg, Univ., Habil.-Schr., 2005

Universiẗat, Diss., 2003--Würzburg.

This thesis concerns with the literary theory of autobiography and its use for comics. The goal is to try to modify literary theory for comics and apply it in practical analysis. The fundamental theoretical framework constitutes of The autobiographical Pact by Philippe Lejeune and a theory of paratexts according to Gérard Genette. In practical analysis the thesis bases on the comparison of comics with literary work and uses the knowledge acquired in the theoretical part. The emphasis is put on designing of autobiographical pact and on para- and metatexts which are connected to both of the books. Klíčová slova anglicky Autobiography, autobiographic elements, comics, literature, paratext, metatext