Människor i dagens samhälle engagerar sig i allt lägre utsträckning i partipolitik och representativ demokrati. Den här studien fokuserar på de som ändå väljer ett partipolitiskt engagemang. Studiens syfte är att belysa hur processen ser ut när man som vuxen person mitt i livet väljer att bli medlem i ett politiskt parti med avsikt att vara aktiv. Utifrån detta syfte är studien utförd med analytisk induktion som metod, då fokus ligger på att studera en process. Studien bygger på intervjuer och i resultatet sammanfattas processen i fem steg, vilka är följande: att ha lärt sig att politik är viktigt, erfarenhet av att kunna påverka, identifikation med parti, partimedlemskap som plattform för aktivitet och inspirerad av enskild händelse. Dessa steg är alla väsentliga och utgör tillsammans en förklaring till hur det ser ut när man väljer att aktivera sig partipolitiskt när man är en vuxen person mitt i livet. Resultaten kontextualiseras mot senmoderna teorier av Beck och Giddens om individualisering, reflexivitet, subpolitik och livspolitik, samt Sörboms idéer om politiskt engagemang.

Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka vilka diskurser som motiverar s.k. cancelkultur i ett givet fall. Cancelkultur saknar i skrivande stund en definition men använts som avbrott i stöd till följd av en persons problematiska uttalanden. Undersökningen har utförts genom en kvalitativ textanalys av ”JK Rowling’s Anti-Transgender Stance And Hogwarts Legacy” där särskilt fokus legat på att kritiskt analysera de diskurser som redan identifierats om cancelkultur i tidigare forskning. I den kvalitativa textanalysen identifierades cancelkulturens egenskaper ur materialet genom tolkande beskrivning för att sedan kontextualiseras och kritiskt analyseras i diskussionsavsnittet. De huvudsakliga data som framkom av materialet var att cancelkultur motiveras av maktobalans, vi och dem narrativ och avkontextualisering genom individualisering. Maktobalans visade sig vara den främsta faktorn som motiverade de diskurser som i övrigt togs upp i materialet vilket föranledde att särskilt fokus lades på att diskutera maktpositioner och tillhörande vanor utifrån materialet. Det visade sig i enighet med tidigare forskning att maktobalansen driver cancelkulturen då de som blir cancelled anses missbruka sina maktpositioner och möjligheten att ”cancela” någon ger möjlighet till marginaliserade grupper att tala ut mot de som antar problematiska vanor av makt. Materialets data diskuterades också utifrån uppfattningen om allmänåsikt i förhållande till viljan att tala ut för att undersöka om det fanns en koppling mellan cancelkulturen i det här fallet och viljan att tala ut mot transfobi. Diskussionen kom fram till att både transaktivister och anti-transaktivister antagligen uppfattade att de var i majoritet på grund av debattens polarisering och hade därför lika stor vilja att tala ut.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur gymnasieelevers politiska aktivitet och politiska engagemang ter sig och om det finns ett samband mellan det och deras användande av sociala medier. I egenskap av blivande samhällskunskapslärare är detta intressant att undersöka då skolan har en viktig roll i att utveckla ungas kunskaper om demokrati och deras politiska deltagande. Studiens resultat kan således utveckla och förbättra samhällskunskapsundervisningen för gymnasieelever i Sverige. Den teori som används i analysen av studiens resultat och för att besvara studiens frågeställning är Verba, Schlozman och Bradys Civic Voluntarism Model (CVM). CVM menar att individer avstår från politiska aktiviteter för att de saknar resurser i form av tid och pengar, motivation till att delta eller ett nätverk där individen blir tillfrågad att delta. Studien är av explorativ och kvantitativ karaktär. Respondenterna besvarade en enkät bestående av 26-27 frågor beroende på hur respondenten besvarade enkäten. Studies resultat visar att majoritet av respondenterna spenderar mycket tid på sociala medier och att den vanligaste plattformen i urvalsgruppen är TikTok, följt av Snapchat, YouTube och Instagram. Resultatet visar också att många av respondenterna inte anser sig vara politiskt engagerade men trots detta deltar de i olika utsträckning i politiska handlingar. Studiens slutsats är att linjen mellan vad som är politiskt engagemang och traditionell politiskt engagemang är diffus, båda för forskare och gymnasieelever. Kort och gott verkar det inte finnas ett samband mellan gymnasieelevers sociala medieanvändande och deras politiska engagemang.