Denna studie syftar till att undersöka hur barn i femårsåldern uppfattar sitt inflytande och bestämmande i en förskolas verksamhet samt utreda vad som kan påverka barnens uppfattningar. Studien utgår från poststrukturellt teori och Foucaults syn på makt och en diskursanalys av intervjuer med barn genomförs. Resultatet visar på att en diskurs om barns inflytande på förskolan medför föreställningar om normalt samt onormalt inflytande där det normala inflytandet för barnen handlar om bestämmande över sina lekar, att de kan ta beslut om var de ska leka utifrån förbestämda rum samt att de får bestämma tillsammans med pedagoger vid måltidssituationer. Det onormala inflytandet handlar om bestämmande över regler och i viss mån även rutiner. Studien visar att kunskapsregimer påverkar vad barnen ser som möjligt att få inflytande över samt att governmentality påverkar barns inflytande i förskolan genom styrdokument och lagar. En slutsats är att barns perspektiv kan skilja sig från vuxnas perspektiv vilket leder till vikten av att båda perspektiven blir synliga i frågor som rör barnens liv samt för att barnen ska få ett reellt inflytande över förskolans verksamhet.

Denna undersökande studie görs inom formen för ett utvecklingsarbete, där jag tillsammans med fem andra lärarstudenter genomfört ett kulturprojekt tillsammans med en årskurs sju på en skola i Malmö. Projektet sökte utforska ett lärande som strävar efter elevers olikheter, subjektiviteter och unika egenarter, och där elevers skillnader ansågs utgöra viktig potential för lärandet. Projektet kan vidare beskrivas som en estetisk praktik med radikala anspråk på elevers perspektiv. I detta utvecklingsarbete kom elevers identiteter att spela avgörande betydelse för projektets utveckling. Centrala frågeställningar kom därför att kretsa kring hur identitet och lärande hänger samman.Med denna bakgrund har jag utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv undersökt pojkars sätt att göra maskuliniteter, gentemot rådande maskulinitetsdiskurs. Detta undersökande har genomförts med en diskursanalytisk etnografi som metod, med en kvalitativ ansats. Studiens resultat visar en komplex, motstridig och dynamisk bild av pojkars olika sätta att göra maskulinitet på, där skilda diskurser på olika nivåer tycktes konkurera om pojkars identitetsförhandlingar. I ett vidare perspektiv söker jag även begripa vilka betydelser de maskulinitetsskapande processerna fick för elevers möjligheter att uttrycka sina tankar, åsikter och idéer i det lärande, som strävade efter att vara pluralistisk. I detta sökande har jag funnit erkännandet som ett fruktbart begrepp att konstruera förståelse kring. Det tycktes som att ett erkännande av elevers identitet och kulturella kapital inte bara genererade möjligheter att sätta spår och avtryck i lärandet, utan också erbjöd en större variation och dynamisk bredd för pojkarna att göra maskulinitet på.