Den första januari 1997 blev Regeringskansliets alla 15 myndigheter en enda och statsministern, för tillfället Göran Persson, blev dess chef. Denna reform, ofta kallad Ett RK-reformen, var frukten av en lång debatt gestaltad i offentliga utredningar, kansliinterna rapporter, konsultuppdrag med mera. Alla syftade till att på något sätt råda bot på de problem man såg i Regeringskansliets interna arbete, inte minst den ökande sektoriseringen av departementen. Genom att förena departementen till en myndighet och öka personalrörligheten hoppades man kunna skapa en mer samarbetsvänlig och flexibel arbetskultur. Vad den tillsynes genomgripande reformen egentligen lyckades åstadkomma är inte självklart. Den efterföljande debatten får klassas som knapp och misslyckades prestera något entydigt svar på frågan om reformens konsekvenser. Denna undersökning syftar till att bidra med kunskap om reformens effekter och på så vis komma närmare ett svar på frågan om dessa endast var symboliska, eller om reformen lyckades i sin ambition att skapa en mer samarbets- och förhandlingsvänlig kultur i Regeringskansliet. Detta är inte endast endast intressant per se, utan bidrar även till den mer inomvetenskapliga debatten om presidentialiseringen av västeuropeiska parlamentariska styrelseskick i allmänhet, och det svenska styrelseskicket i synnerhet. Ett RK-reformen tycks intuitivt utgöra ett exempel på hur vårt parlamentariska styrelseskick mycket riktigt presidentialiseras; istället för att varje departement utgör sin egen myndighet med sin egen chef, blir plötsligt statsministern chef över alla departement. Detta var emellertid inte reformens syfte; sammanslagningen syftade snarare till att öka de enskilda departementens samarbete och flexibilitet. Genom att bidra till förståelsen för Ett RK-reformens effekter kommer denna undersökning förhoppningsvis även kunna bidra till förståelsen för parlamentarismen i Sverige, och dess variationer.