Denna uppsats är en deskriptiv studie av Utbildningsdepartementets pressmeddelanden. Syftet med dessa pressmeddelanden är att kärnfullt, positivt och begripligt presentera regeringens politik på ett sätt som får journalister att vilja återpublicera nyheten. Jag har undersökt i vilken mån syftet uppnås genom att analysera hur Utbildningsdepartementet och regeringen framträder, hur politiska beslut och andra skeenden framställs samt hur denna information presenteras. Genom en undersökning av genomslag i nyhetsartiklar har jag tagit fram åtta stycken pressmeddelanden som sedan analyserats med en metod bestående av draganalys och systemisk-funktionell grammatik. Resultatet visar bland annat att skeenden över lag framställs som konkreta och dynamiska händelser, att regeringen framstår som aktivt påverkande och att pressmeddelandena ofta är begripliga och klarspråkliga. Resultaten visar dock även att vissa pressmeddelanden inte lyckas uppfylla det kommunikativa syftet för texttypen, att ingressen ofta avviker genom att vara väldigt specialiserad, samt att vaga och abstrakta referenter kan sänka begriplighet och nyhetsvärde.

Den första januari 1997 blev Regeringskansliets alla 15 myndigheter en enda och statsministern, för tillfället Göran Persson, blev dess chef. Denna reform, ofta kallad Ett RK-reformen, var frukten av en lång debatt gestaltad i offentliga utredningar, kansliinterna rapporter, konsultuppdrag med mera. Alla syftade till att på något sätt råda bot på de problem man såg i Regeringskansliets interna arbete, inte minst den ökande sektoriseringen av departementen. Genom att förena departementen till en myndighet och öka personalrörligheten hoppades man kunna skapa en mer samarbetsvänlig och flexibel arbetskultur. Vad den tillsynes genomgripande reformen egentligen lyckades åstadkomma är inte självklart. Den efterföljande debatten får klassas som knapp och misslyckades prestera något entydigt svar på frågan om reformens konsekvenser. Denna undersökning syftar till att bidra med kunskap om reformens effekter och på så vis komma närmare ett svar på frågan om dessa endast var symboliska, eller om reformen lyckades i sin ambition att skapa en mer samarbets- och förhandlingsvänlig kultur i Regeringskansliet. Detta är inte endast endast intressant per se, utan bidrar även till den mer inomvetenskapliga debatten om presidentialiseringen av västeuropeiska parlamentariska styrelseskick i allmänhet, och det svenska styrelseskicket i synnerhet. Ett RK-reformen tycks intuitivt utgöra ett exempel på hur vårt parlamentariska styrelseskick mycket riktigt presidentialiseras; istället för att varje departement utgör sin egen myndighet med sin egen chef, blir plötsligt statsministern chef över alla departement. Detta var emellertid inte reformens syfte; sammanslagningen syftade snarare till att öka de enskilda departementens samarbete och flexibilitet. Genom att bidra till förståelsen för Ett RK-reformens effekter kommer denna undersökning förhoppningsvis även kunna bidra till förståelsen för parlamentarismen i Sverige, och dess variationer.