Denna uppsats inom fältet för praktisk kunskap ställer frågan hur manusförfattarens, skådespelarens och processledarens praktiska kunskap, inrymda i en och samma person, definieras och renodlas, och också hur de glider över i varandra och bidrar till identiteten för yrkesmänniskan och privatpersonen som härbärgerar dem. En till synes odramatisk och alldaglig händelse vid utförandet av ett teateruppdrag med ett efterföljande interaktivt seminarium väcker reaktioner hos yrkesrollerna. Uppsatsen vill i essäns form och utifrån ett förstapersonsperspektiv på reaktionerna reflektera över bevekelsegrunder för och mål med yrkesutövandet som manusförfattare, skådespelare och processledare i uppdragsbaserad, arbetslivsrelaterad teater. Uppsatsens resonemang närmar sig frihet som drivkraft för både yrkesrollerna och personen bakom dem. / This essay (The Rainbow man tuning his lyre – Scriptwriter, actor and process leader in work related theater) is written in the context of practical knowledge. It deals with the question how the professional script writer, actor and process leader, harbored in one person, are identified and refined, and also how they intervene and interact to contribute to the professional and private identity of the professional subject. A seemingly undramatic and ordinary incident at the execution of a theater mission including a succeeding interactive seminar raises reactions in the professional subjects. The essay will, from a subjective, first person´s perspective on those reactions reflect  on the motives and the ambitions of the professional actor, script writer and process leader in assignment based, work related theater. The essay´s reasoning leads up to freedom as the driving force for the professional in the different roles, as well as for the individual who harbors them.

No description available.

Denna essä avser att reflektera det mellanmänskliga mötet som förutsättning för att skapa ett rum för lärande i ett organisatoriskt sammanhang. Essän utgår från ett dilemma där jag låter mötet mellan mig som pedagogisk processledare och deltagare bilda utgångspunkt för en reflektion om betingelser som avgör hur ett läranderum blir till. Jag ser min essä som ett komplement till andra studier om lärande i organisationer, studier som har sin hemhörighet i pedagogisk, psykologisk, sociologisk och i viss mån ekonomisk teoribildning. Metoden för denna essä är fenomenologisk i det att jag låter dilemmat som berättelse få träda fram på sina egna premisser. Jag låter dilemmat möta ett antal teorier om praktisk kunskap med hjälp av i första hand Aristoteles, om mötet mellan ett Jag och ett Du med hjälp av Martin Buber, mötet med den andres annanhet som en förpliktelse med hjälp av Emanuel Lévinas samt som avslutning hur frågan om mötet med den andre relaterar till kunnande-i-handling, reflektion-i-handling och att ha en skicklighet att bemästra en situation. Essän avser inte att förklara med pedagogiska eller didaktiska termer utan rör sig i ett existentiellt och filosofiskt landskap. Jag avslutar med några egna prövande slutsatser om vad som är premisser för att ett läranderum ska uppstå. Det handlar om ett genuint möte mellan ett Jag och ett Du och med varandras annanheter, vilket innebär att den praktiska kunskap som utövas inte kan ses som bara individbaserad. Den praktiska kunskapen formas i det gemensamma skeendet genom de möten som äger rum.