<p>Uppsatsen ingår i kursen Skapande svenska C, 30 hp, inom ämnet Litteraturvetenskap vid Umeå universitet</p>

<p>I samarbete med Terapikolonier AB väcktes intresset för att följa upp de barn som kom ut till kollo sommaren 2006. Syftet med uppsatsen är att genom för- och eftermätningar se om barnen utvecklats efter kollo när det gäller syn på vänskap, självförtroende och social förmåga. Cornell Interview of Children´s Perceptions of Friendships (CIPF) och ”Jag tycker jag är” användes som intervjuinstrument. Barnen visade sig få lägre poäng och skattningar i jämförelse med normgruppen. Vid uppföljningen fick de flesta barnen lika eller högre skattningar på de tre skalorna; Syn på vänskap, Självförtroende och Socialförmåga i CIPF. Störst förändring hade skett på skala 2, Självförtroende. ”Jag tycker jag är” tycks inte vara sensitivt nog för att fånga upp dessa barns svårigheter. Resultaten diskuteras i relation till tidigare forskning som har visat att barn som upplever kamratsvårigheter löper större risk för framtida psykiska och sociala problem.</p>

<p>Trots att självkänsla är ett frekvent studerat ämne saknas en allmänt erkänd teori och definition som kan utgöra en grund då självkänsla studeras. Gemensamt för flertalet teorier är att självkänslan grundläggs i barndomen samt att självkänsla rör en persons uppfattning om sig själv och personens omdöme om hur han eller hon uppfattas av omvärlden. Studiens syfte var att göra en psykometrisk utvärdering av en modifierad version av Jag tycker jag är samt att studera formulärets test-retest reliabilitet. Jag tycker jag är utvärderades genom att analyseras tillsammans med andra välprövade självkänsloskalor. Undersökningsdeltagare var 100 psykologistuderande (M = 28.4 år; s = 7.3 år). Majoriteten av skalorna var starkt positivt korrelerade med varandra och uppvisade en tillfredställande reliabilitet. Resultatet av test-retest undersökningen visade att skalorna i Jag tycker jag är hade tillförlitlig reliabilitet gällande precision och stabilitet över tid (r = .81 - .97). Utgående från resultatet konstaterades att Jag tycker jag är har hög konstrukt validitet och tillfredsställande reliabilitet.</p>

I samarbete med Terapikolonier AB väcktes intresset för att följa upp de barn som kom ut till kollo sommaren 2006. Syftet med uppsatsen är att genom för- och eftermätningar se om barnen utvecklats efter kollo när det gäller syn på vänskap, självförtroende och social förmåga. Cornell Interview of Children´s Perceptions of Friendships (CIPF) och ”Jag tycker jag är” användes som intervjuinstrument. Barnen visade sig få lägre poäng och skattningar i jämförelse med normgruppen. Vid uppföljningen fick de flesta barnen lika eller högre skattningar på de tre skalorna; Syn på vänskap, Självförtroende och Socialförmåga i CIPF. Störst förändring hade skett på skala 2, Självförtroende. ”Jag tycker jag är” tycks inte vara sensitivt nog för att fånga upp dessa barns svårigheter. Resultaten diskuteras i relation till tidigare forskning som har visat att barn som upplever kamratsvårigheter löper större risk för framtida psykiska och sociala problem.

Trots att självkänsla är ett frekvent studerat ämne saknas en allmänt erkänd teori och definition som kan utgöra en grund då självkänsla studeras. Gemensamt för flertalet teorier är att självkänslan grundläggs i barndomen samt att självkänsla rör en persons uppfattning om sig själv och personens omdöme om hur han eller hon uppfattas av omvärlden. Studiens syfte var att göra en psykometrisk utvärdering av en modifierad version av Jag tycker jag är samt att studera formulärets test-retest reliabilitet. Jag tycker jag är utvärderades genom att analyseras tillsammans med andra välprövade självkänsloskalor. Undersökningsdeltagare var 100 psykologistuderande (M = 28.4 år; s = 7.3 år). Majoriteten av skalorna var starkt positivt korrelerade med varandra och uppvisade en tillfredställande reliabilitet. Resultatet av test-retest undersökningen visade att skalorna i Jag tycker jag är hade tillförlitlig reliabilitet gällande precision och stabilitet över tid (r = .81 - .97). Utgående från resultatet konstaterades att Jag tycker jag är har hög konstrukt validitet och tillfredsställande reliabilitet.

No description available.

I denna uppsats undersöker jag hur ett litterärt "jag" framställs i Arne Sands roman Väderkvarnarna (1962). Med utgångspunkt i Sands texter om ett gestaltskapande problem i den för Sand samtida "gestaltskapande" romanen tolkar jag Sands projekt i Väderkvarnarna som ett projekt där dess "gestaltskapande" tematiseras och problematiseras. Det är utifrån det gestaltskapande problemet som "jaget" i texten blir relevant. Om 60-talets roman har problem med att gestalta ett "jag" utifrån dess förändrade samhälle i efterkrigstidens följd, hur sker då jag-framställningen i en roman vars författare proklamerar detta problem? Samtidigt finns i Väderkvarnarna intertextuella kopplingar till vad jag i uppsatsen valt att kalla Kierkegaards ironiska jag-position. Med den Kierkegaardska ironin verkar ett fragmentariskt "jag" utan kontinuitet kunna skönjas, där "jaget" blir negativt fritt från verkligheten. Med den kierkegaardska ironin som teoretisk utgångspunkt och intertextuell vägvisare närmar jag mig i uppsatsen frågan om hur Väderkvarnarna framställer ett litterärt "jag", som genom problematiserandet av "gestalter" eventuellt  bereder väg för ett kommande litterärt "jag" i den svenska litteraturhistorien.

Denna studie har syftat till att bidra med förståelse kring fritidspedagogers uppfattning och arbete med ämnet relationsskapande med barn, och hur yrkesgruppens ambitioner i arbetet ter sig. Studien baseras på fyra kvalitativa intervjuer med fritidspedagoger, vilka besitter varierande erfarenhet och arbetar på fyra olika skolor inom Umeå kommun. Utgångspunkter inom forskning för studien är det relationella perspektivet som delvis grundas på Bubers relationella dialogfilosofi. Där återfinns teorin om den mellanmänskliga vägen, samt Jag-Du- och Jag-Det-begreppen vilka förbinds med hur relationer skapas och upprätthålls. Utifrån dessa perspektiv presenterar och analyseras fritidspedagogernas syn på relationsskapandet med barnen. Studiens resultat visar att informanterna i första hand skapar strukturer för verksamheten genom regler som upprätthålls för att kunna genomföra aktiviteter. I den påföljande slutsatsen har det kunnat uttydas att de främst använder ett instrumentellt förhållningssätt i sitt relationsskapande. I vardagliga möten med barnen kan studiens resultat visa på att informanterna arbetar mer med ett interaktionistiskt förhållningssätt, där slutsatsen klargör att den relationella pedagogiken styr genom att informanterna är inkännande mot barnen och önskar utveckla mer personliga relationer med dem. Studiens resultat visar dessutom på att relationsskapandet är baserat på individuella kunskaper som sällan delas med kollegor eller anknyts till omsorgsuppdraget, relationsskapandet är i flera fall en tyst kompetens i professionen. Slutsatsen redogör för att relationsskapandet förefaller baseras på erfarenhet inom yrket och naturbegåvning hos yrkesutövarna, samt att kunskapen sällan har sitt ursprung i utbildningsprocesser.

I denna studie problematiseras manlighet, klass och makt hos pojkar i Fritiof Nilsson Piratens debutroman Bombi Bitt och jag. Genom att analysera de olika uttryck för manlighet som finns i romanen så undersöks hur pojkarna i romanen väljer att konstruera sin egen manlighet och hur deras vuxenblivande ser ut. Huvudkaraktärernas manlighet analyseras utifrån deras relationer till de andra karaktärerna, till varandra och utifrån deras klasstillhörighet.

<p>Syftet med fallstudien var att studera hur lärare, speciallärare och specialpedagog beskriver sitt förebyggande och stödjande arbete med att tidigt upptäcka och åtgärda läs- och skrivsvårigheter i åk 1. Vi har genom kvalitativa intervjuer med två lärare, en speciallärare och en specialpedagog fått en ingående bild av hur detta arbete ser ut på två olika stockholmsskolor. Utifrån pedagogernas intervjusvar tycker vi oss kunna säga att teori och praktik stämmer bra överens och mycket av det som vi har läst i litteraturen verkar också praktiseras ute på de två skolor som vi har studerat. Studien har visat att pedagogerna inte använder sig av ”vänta-och- se”- pedagogiken för att barnens läsning ska komma igång av sig självt utan de menar att de arbetar medvetet förebyggande och med tidiga insatser när det gäller barn som ligger i riskzonen för läs- och skrivsvårigheter. Våra pedagoger har förstått vikten av att sätta in tidiga insatser redan i åk 1 för att problemen inte ska skjutas på framtiden. Om eleverna inte får dessa tidiga insatser kommer det istället krävas mer omfattande resurser i senare årskurser. Vår studie visar också att pedagogerna i den ena skolan upplever att deras resurser, gällande stödinsatser, räcker till medan pedagogerna i den andra skolan upplever att resurserna inte räcker till.</p><p>The purpose of the case study was to investigate how teachers and remedial teachers / pedagogues describes their preventive and supporting work for early detection of reading and writing disabilities in school year one. To give you a picture of how their work is being done in two different schools in Stockholm we have done qualitative interviews with two teachers, one remedial teacher and one remedial pedagogue. We have come to the conclusion that what we have read from theory corresponds well, according to the pedagogues, with practice in the two schools that we have been studying. The study shows that the pedagogues do not practice the “wait and see”-method when the children are learning to read. The pedagogues says that they are well aware of that one must initiate preventive actions and early achievements to avoid reading and writing difficulties when it comes to children at risks, otherwise the problems will arise later. Our study shows that the pedagogues in one of the schools experiences that the resources are not enough, when it comes to supporting efforts (special tuition), while the pedagogues in the other school experiences that the resources are enough.</p>