Studiens syfte är att undersöka hur sång och musik lyfts i förskolans verksamhet, både i förhållande till förskollärares resonemang och i deras praktiska iscensättande. Data har samlats in genom en kvalitativ forskningsmetod, i form av intervjuer med förskollärare och observationer av musikaktiviteter i förskolan. Resultatet visar att förskollärare ser sång och musik som en metod för att arbeta med strävansmål i förskolans läroplan, såsom lärande och utveckling inom språk och motorik. Sång och musik syftar till utveckling och lärande och får därmed instrumentella värden. Förskollärarna ser även att sång och musik kan vara ett redskap för att iscensätta glädjefyllda gemensamma aktiviteter, där barn tillåts delta efter egna förutsättningar. Därför kan sången och musiken även anses ha intrinsikala värden, det vill säga sång och musik är tillräckliga fenomen i sig själva utan anspråk på lärande. Studiens resultat visar också hur sång och musik används i syfte att stödja barns utveckling och lärande, med varierande intensitet av estetiska inslag såsom lek, fantasi, dramatisering och musikaliska grundelement. Studiens slutsats är att förskollärare främst ser sång och musik som en metod att arbeta med barns utveckling och lärande, vilket även syns i musikaktiviteters iscensättning. Studien visar emellertid att sång och musik även har egenvärden, samt att det är möjligt att hitta en balans i förhållande till sång och musik som innehåll och metod i förskoleverksamheten.

AbstraktDen tidiga synen på industriarbetaren gestaltades genom grovt arbete, en tydlig hierarkisk fördelning av arbetsuppgifter och ett diktatoriskt ledarskap. Arbetare inom industrin kundedå beskrivas i termer likt ett djur och fokus låg enbart på effektivitet. Idag förväntas industriarbetaren involveras mer genom delaktighet i arbetsprocesser. Fortfarande förknippas dock de personer som arbetar inom industrin med att ha ett instrumentellt synsätt, där det huvudsakliga syftet med arbetet är att uppnå en tillfredsställande lön, utan attengagera sig mer än nödvändigt i sitt arbete. Under dessa premisser finns det begränsade möjligheter till förtroende mellan ledning och arbetare. De mål som ett företag arbetar mot kan på ett bättre sätt genomsyra verksamheten om en förtroenderelation existerar. Finns detta förtroende skapas förutsättningar för självstyrning, där arbetarna kan styra sig själva till att försöka uppnå målen som hela företaget är strävar mot. En förtroenderelation kan därmed främja att industriföretagen inom ramen för det instrumentella synsättet kan skapasjälvstyrning i arbetet. Syftet med denna studie är att undersöka hur maskinoperatörer på ett industriföretag upplever förtroende till sin ledning och hur de styr sig själva i sitt arbete. Studien är utförd med en kvalitativ metod då det har gjorts nio stycken individuella, semistrukturerade intervjuer. Respondenterna arbetar alla i en industri på en mindre ort i södra Sverige. Slutsatserna efter denna studie är att ett förtroende till ledningen existerar på det undersökta företaget, dock upplever maskinoperatörerna en brist på tillit till dem. Förtroendet grundar sig att maskinoperatörerna känner en trygghet i de övergripande systemen på företaget och att de upplever att ledningen fattar de beslut som är bäst för företaget. Genom att detta förtroende existerar uppstår även möjligheten till självstyrning dåmaskinoperatörerna känner sig trygga med att styra sig själva i arbetet i enlighet medledningens riktlinjer. Den instrumentella inställning som operatörerna har till sitt arbete tror vi motarbetar möjligheterna till att uppnå en tillitsrelation mellan ledning och arbetare, vilket vi dock inte upplever att maskinoperatörerna är intresserade av att ha. Mellan maskinoperatörerna existerar en känsla av tillit till de som följer samma normer och regler som är normala på arbetsplatsen och som även tillhör samma grupp som de själva. Inom denna grupp skapas en tillitsrelation där en närhet och ärlighet till gruppmedlemmarnaexisterar. / Program: Organisations- och personalutvecklare i samhället

Denna studie har syftat till att bidra med förståelse kring fritidspedagogers uppfattning och arbete med ämnet relationsskapande med barn, och hur yrkesgruppens ambitioner i arbetet ter sig. Studien baseras på fyra kvalitativa intervjuer med fritidspedagoger, vilka besitter varierande erfarenhet och arbetar på fyra olika skolor inom Umeå kommun. Utgångspunkter inom forskning för studien är det relationella perspektivet som delvis grundas på Bubers relationella dialogfilosofi. Där återfinns teorin om den mellanmänskliga vägen, samt Jag-Du- och Jag-Det-begreppen vilka förbinds med hur relationer skapas och upprätthålls. Utifrån dessa perspektiv presenterar och analyseras fritidspedagogernas syn på relationsskapandet med barnen. Studiens resultat visar att informanterna i första hand skapar strukturer för verksamheten genom regler som upprätthålls för att kunna genomföra aktiviteter. I den påföljande slutsatsen har det kunnat uttydas att de främst använder ett instrumentellt förhållningssätt i sitt relationsskapande. I vardagliga möten med barnen kan studiens resultat visa på att informanterna arbetar mer med ett interaktionistiskt förhållningssätt, där slutsatsen klargör att den relationella pedagogiken styr genom att informanterna är inkännande mot barnen och önskar utveckla mer personliga relationer med dem. Studiens resultat visar dessutom på att relationsskapandet är baserat på individuella kunskaper som sällan delas med kollegor eller anknyts till omsorgsuppdraget, relationsskapandet är i flera fall en tyst kompetens i professionen. Slutsatsen redogör för att relationsskapandet förefaller baseras på erfarenhet inom yrket och naturbegåvning hos yrkesutövarna, samt att kunskapen sällan har sitt ursprung i utbildningsprocesser.