This thesis investigates the question how emissions from land‐use displacement can be assessed and accounted for, using the example of carbon‐leakage accounting in the planned UNFCCC mechanism on ‘Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation’ (REDD). REDD serves here as example of an international forest conservation policy that might be effective locally but could lead to displacement of deforestation to other countries. Although leakage processes within countries are initially considered, the focus of the thesis is on international displacement effects. The first part of the thesis reviews existing accounting methods for land‐use displacement from different research fields and assesses their usefulness to quantify carbon leakage from REDD. Results show that it is very difficult to assess policy‐induced (or strong) carbon leakage due to the requirement to demonstrate causal links between the policy in question and the observed land‐use changes, especially at international scale. Other accounting methods focus on demand‐driven (or weak) carbon leakage, by establishing a link between international demand and consumption patterns and land‐use changes as their  distant effects. Methods to quantify such teleconnections commonly combine land‐use accounting with tradeflow assessments to link international trade streams and consumption with environmental impacts such as land use or land‐use changes arising in the production of traded commodities. A methodological challenge is currently the quantification of emissions from land‐use change generated by distant linkages between production and consumption locations. Responding to this shortcoming, in the second part of the thesis a new method to assess these teleconnections is developed. The ‘land‐use change carbon footprint’ allows quantifying the extent to which landuse changes and associated emissions in a given country are promoted by the production of export goods, and thus are due to international demand for ‐ and consumption of ‐ forest‐risk commodities. The understanding of such distant deforestation drivers can be useful in several contexts, such as the design of conservation policies like REDD, which risk being less effective as globalized deforestation drivers pose a high risk for international leakages; or the planning of demand‐side measures that could complement supply‐side action in decreasing global deforestation levels. Demand‐side measures, such as zero‐deforestation embargos, regulations or certification schemes, could eventually contribute to decrease the risk for international land‐use displacement by addressing global consumption levels and commodity demand as one of the underlying driving forces of land‐use change and deforestation. / Avhandlingen undersöker hur utsläpp av växthusgaser, genererade genom en förskjutning av markanvändning, kan bedömas och redovisas. Detta exemplifieras genom analys av UNFCCC’s mekanism ”Reducing emissions from deforestation and forest degradation ‐ REDD”. REDD betraktas här som ett exempel på en internationell skogsskyddspolicy som kan fungera effektivt på lokal nivå, men som ändå kan leda till förskjutning av avskogningen till andra länder. Den första delen av avhandlingen analyserar befintliga  redovisningsmetoder för förskjutning av markanvändning från olika forskningsområden och bedömer deras användbarhet när det gäller kvantifiering av koldioxidläckage från REDD. Resultaten visar att det är mycket svårt att bedöma policy‐genererat koldioxidläckage på grund av kravet att påvisa orsakssamband mellan policyn i fråga och de observerade förändringarna av markanvändningen. Andra redovisningsmetoder fokuserar på såkallade teleconnections, genom att upprätta en länk mellan internationell konsumtionsmönster och miljöpåverkan (t.ex. effekter på global markanvändning) som uppstår på grund av produktion av handelsvaror. Metoder för att bedöma sådant efterfrågestyrt koldioxidläckage brukar kombinera markanvändnings‐redovisning med bedömningar av handelsflöde för att knyta ihop internationella konsumtion med globala förändringar av markanvändningen. För närvarande är den metodologiska utmaningen att kvantifiera utsläppen från en förändrad markanvändning till följd av teleconnections. Ett förslag på en  metodlösning utvecklas inom den andra delen av avhandlingen. Indikatorn "land‐use change carbon footprint (LUC‐CFP) som kan kopplas med handelsflödesanalys ger möjlighet att kvantifiera i vilken utsträckning en förändrad markanvändning och tillhörande utsläpp i ett visst land främjas av produktionen av exportvaror. Därmed visas hur internationell efterfrågan och konsumtion av produkter fungerar som drivkraft bakom avskogning. Förståelsen för dessa globala drivkrafter kan vara användbar i flera sammanhang. Exempel är utformningen av bevarandepolicies som REDD, vilka riskerar att bli mindre effektiv när globaliserade drivkrafter bakom avskogning utgör en hög risk för internationellt läckage; eller planeringen av policyåtgärder från efterfrågesidan. Genom att ta itu med globala konsumtionsnivåer och efterfrågan på handelsvaror, som är en av de bakomliggande drivkrafterna för avskogning, kan man så småningom bidra till att minska risken för internationellt förskjutning av markanvändning.

To meet the growing amount of waste from electronic and electrical equipment (WEEE) EU developed, year 2002, a directive (2002/96/EG) with the objective to govern the management and reduce the amount of WEEE. The directive is based on producer responsibility which makes the producer responsible for collection and dispose of WEEE. In 2012 a new revised directive (2012/19/EU), with tougher collection targets, was developed. Both the old and the new directive states that the approach to tackle WEEE should be prioritized in order of prevention, reuse and then recycling. Hitherto the amounts of WEEE has increased every year, making it relevant to examine which type of preventive measures the directive contains and how effective they are. I have also examined how the EU wants Member States to interpret and promote the measures of reuse and also discussed the consumption and production of electronic products in the context sustainable development. The study is mainly a literature review in which scientific articles and books on environmental policy have been used to create theoretical framework. In order to study how the prevention and reuse has worked out in practice five interviews has been conducted with actors that are working with issues related to the context of WEEE and electronic recycling. The study shows that all of the preventive measures outlined in the directive are linked to the stage of manufacture in productdesign where eco-design is a well-known and broad field. The empirical material in this study also shows that reuse is an implicit section in the directive with no clear strategy of how to implement it. The general conclusion is that the preventive measures on a large scale have been absent and that the outcomes from the measures that have been implemented have not met the objectives. The reason why reuse is difficult to promote is primarily explained by that there are obstacles in terms of laws and regulations that make the measures of reuse hard to implement in the Member States.

Begreppet hushållsavfall och därmed jämförligt avfall från annan verksamhet infördes i svensk lagstiftning genom kommunala renhållningslagen (1970:892) på 70-talet. En skyldighet att bortforsla och hantera hushållsavfall och därmed jämförligt avfall från annan verksamhet ålades kommunerna samtidigt som ett förbud för andra att hantera avfallet lagfästes. Dokumentation över visst offentligtansvar för avfallshantering i Sverige finns daterat så långt tillbaka som på 1300-talet. På den tiden var renhållning avfallshanteringens främsta syfte vilken efterhölls på grund av sanitära skäl. Avfallslagstiftningen tjänar fortsatt att motverka nedskräpning, men idag är därutöver syftet med det kommunala avfallsmonopolet och omhändertagandeförbudet, skyddet för människors hälsa och miljön. Hushållsavfall och därmed jämförligt avfall från annan verksamhet vilket omfattas av det kommunala avfallsmonopolet definieras i 15 kap. 3 § miljöbalken (1998:808). Hushållsavfall är ett snävare begrepp än avfall, vilket innebär att avfallet först måste falla under avfallsdefinitionen för att komma i fråga som hushållsavfall. Tolkningen av avfallsdefinitionen har till stor del fastslagits genom EU-domstolens praxis. I Sverige råder sedan 70-talet oklarhet om vilket avfall som omfattas av därmed jämförligt avfall från annan verksamhet i 15 kap. 3 § MB och således omfattas av det kommunala avfallsmonopolet. Konsekvensen är att kommuner och verksamhetsutövare saknar kunskap om sina rättigheter och skyldigheter, vilket i sin tur leder till konflikter mellan verksamheter och kommuner. Eftersom avfall av given anledning inte hanteras på ett optimalt miljömässigt sätt, undergrävs i längden miljöbalkens syfte, att skydda människors hälsa och miljön. Flera områden av avfallshanteringen regleras idag av EU-rättsliga bestämmelser. Avfallshierarkin i artikel 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv1 (avfallsdirektivet) implementerades i 15 kap. 10 § MB genom SFS 2016:7822. Avfallshierarkin är en av flera viktiga principer i avfallsdirektivet, genom vilken en prioriteringsordning fastställs för vad som allmänt utgör det totalt sett bästa miljöalternativet inom lagstiftning och politik på avfallsområdet. Kommunens avfallsmonopol och avfallsdirektivet har skyddsintresset för hälsa och miljö gemensamt. I uppsatsen visas att svensk rätt sedan 2018 tillämpats i förenlighet med avfallshierarkin. I de fall var verksamheter visat att de hanterar deras avfall jämförligt med hushållsavfall enligt en metod med högre prioritet enligt avfallshierarkin än den kommunen eller dess anlitade entreprenör kunnattillgodose har verksamheterna givits dispens från det kommunala avfallsmonopolet. Något som kan ifrågasättas är att verksamhetsutövare i dagsläget fordras genomgå ett dispensansökningsförfarande för att tillåtas ansvara för det egna hushållsavfallet. För närvarande pågår nationella åtgärder för ytterligare tillnärmning av svensk lagstiftning till avfallsdirektivets syfte och ändamål samtförbättring av genomförandet i svensk rätt.