<p>De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i.</p><p>Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna.</p><p>Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat.</p><p>Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.</p>

<p>Jag har gjort en undersökning om huruvida pingströrelsen kan ses som en sekt eller ett samfund. Samfundsfrågan har alltid varit en känslig fråga inom pingströrelsen. Utvecklingen idag har ändå bidragit till att rörelsen 2001 registrerade ett samfund. Uppslutningen är dock mycket skral från församlingarnas sida och frågan är om rörelsen kan gå enade in i en samfundsbildning. Jag har deltagit i pingströrelsens årliga pastorskonferens då det färska bildandet av föreningen ”Pingst fria församlingar i samverkan” behandlades. Rörelsen går idag mot ett samfund genom att rörelsen ordnar sin verksamhet och sitt samarbete genom föreningen. Mina intervjuer visar dock att åsikterna om samfundsfrågan är delade. Samfund ses av en del som ett hot mot den lokala församlingens vitalitet. När inte heller uppslutningen till föreningen ”Pingst fria församlingar i samverkan” är 100 procentig, syns åsikterna vara alltför olika för att man ska kunna förenas i ett samfund. Frågan om man inte behöver en gemensam värdegrund att arbeta efter är dock hetare än någonsin efter Knutbytragedin.</p><p>Att pingströrelsen inte kan klassas som en renodlad sekt kommer jag fram till genom Liselotte Frisks definition av sekt och samfund. Definitionen behandlar organisationens relation till samhället, legitimitet, grad av engagemang, medlemskap och anslutning. Rörelsen liknar en sekt i tre avseenden: genom att anslutningen till rörelsen sker genom ett personligt ställningstagande och att medlemskapet är exklusivt. Man liknar även sekten på det sättet att man anser legitimiteten vara unik, dvs. man sitter på den rätta sanningen i det avseendet att man anser att kristendomen är den enda vägen till Gud. Pingströrelsen har även samfundets kännetecken på tre punkter enligt Frisks samfundsdefinition. Pingströrelsen har en positiv relation till samhället, engagemanget är ett deltids engegemang och bygger på frivillighet och det personliga ställningstagandet kan också ses som ett kännetecken för samfundet.</p><p>Pingströrelsen har idag stora likheter med samfundets struktur, men huruvida rörelsen formellt kan gå enade in i samfundet syns idag tvivelaktigt, när den historiska ryggsäcken syns alltför tung. Svaren kan bara framtiden utvisa.</p>

De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i. Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna. Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat. Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.

Jag har gjort en undersökning om huruvida pingströrelsen kan ses som en sekt eller ett samfund. Samfundsfrågan har alltid varit en känslig fråga inom pingströrelsen. Utvecklingen idag har ändå bidragit till att rörelsen 2001 registrerade ett samfund. Uppslutningen är dock mycket skral från församlingarnas sida och frågan är om rörelsen kan gå enade in i en samfundsbildning. Jag har deltagit i pingströrelsens årliga pastorskonferens då det färska bildandet av föreningen ”Pingst fria församlingar i samverkan” behandlades. Rörelsen går idag mot ett samfund genom att rörelsen ordnar sin verksamhet och sitt samarbete genom föreningen. Mina intervjuer visar dock att åsikterna om samfundsfrågan är delade. Samfund ses av en del som ett hot mot den lokala församlingens vitalitet. När inte heller uppslutningen till föreningen ”Pingst fria församlingar i samverkan” är 100 procentig, syns åsikterna vara alltför olika för att man ska kunna förenas i ett samfund. Frågan om man inte behöver en gemensam värdegrund att arbeta efter är dock hetare än någonsin efter Knutbytragedin. Att pingströrelsen inte kan klassas som en renodlad sekt kommer jag fram till genom Liselotte Frisks definition av sekt och samfund. Definitionen behandlar organisationens relation till samhället, legitimitet, grad av engagemang, medlemskap och anslutning. Rörelsen liknar en sekt i tre avseenden: genom att anslutningen till rörelsen sker genom ett personligt ställningstagande och att medlemskapet är exklusivt. Man liknar även sekten på det sättet att man anser legitimiteten vara unik, dvs. man sitter på den rätta sanningen i det avseendet att man anser att kristendomen är den enda vägen till Gud. Pingströrelsen har även samfundets kännetecken på tre punkter enligt Frisks samfundsdefinition. Pingströrelsen har en positiv relation till samhället, engagemanget är ett deltids engegemang och bygger på frivillighet och det personliga ställningstagandet kan också ses som ett kännetecken för samfundet. Pingströrelsen har idag stora likheter med samfundets struktur, men huruvida rörelsen formellt kan gå enade in i samfundet syns idag tvivelaktigt, när den historiska ryggsäcken syns alltför tung. Svaren kan bara framtiden utvisa.

Allt fler religiösa organisationer har börjat använda sig av informationsteknik i sin verksamhet i takt med den digitala teknologins frammarsch i samhället. På grund av deras starka fokus på evangelisation är församlingar inom protestantiska samfund, och då i synnerhet pingstförsamlingar, i hög grad benägna att ta till sig informations- och kommunikationsteknik (IKT). Tidigare studier inom detta forskningsområde har fokuserat på hur religiösa samfund använder IKT för att nå ut med sitt budskap samt på aktiva medlemmars användning av teknik och sociala medier. Få studier har undersökt implementering av interna informationssystem i religiösa organisationer. Syftet med detta arbete är att för en församling inom pingstkyrkan i en svensk kontext genomföra en förstudie till implementeringen av ett e-kollaborationssystem, för att identifiera eventuella problem som kan uppstå och vilka åtgärder som kan vidtas för att förebygga dessa. Detta arbete utformades som en fallstudie där datainsamlingen främst bestod av intervjuer och en enkätundersökning med volontärer som arbetar i församlingen, samt observationer av delar av verksamheten vari volontärer deltar. Ur resultatet från intervjuerna och enkäten identifierades förväntade problem i samband med implementeringen av ett e-kollaborationssystem. I likhet med de problem som finns beskrivna i litteraturen handlar dessa främst om användarmotstånd eller felaktig användning av systemet på grund av användarnas ovana eller ointresse av ny teknik. Likaså överensstämmer volontärernas uppfattningar gällande de viktigaste faktorerna för att använda ett e-kollaborationssystem – utbildning inom systemet, uppfattad nytta och fördelar med systemet, men framför allt att systemet ska vara lättanvänt - med de som beskrivs i litteraturen. Studiens resultat är inte direkt generaliserbar då den endast studerat en församling, men resultatet skulle kunna användas som underlag för projekt som utförs i andra organisationer och under liknande förutsättningar. Vidare kan denna studies resultat jämföras med en verklig, framtida implementering av ett e-kollaborationssystem i en religiös organisation. / As digital technology gain ground in society, an increasing number of religious organizations are beginning to use information technology within their operations. Due to their strong focus on evangelism, Protestant congregations – in particular those belonging to the Pentecostal movement – are strongly inclined to adopt information and communications technologies (ICTs). Previous research in this field has focused on how religious communions use ICT to reach people with their message, and on their members’ use of technology and social media. Few studies have investigated the implementation of internal information systems in religious organizations. The aim of this research work was to conduct a preliminary study on the implementation of an e-collaboration system for a Pentecostal congregation in a Swedish context, in order to identify the problems that may arise and measures that can be taken to prevent these. This research work was designed as a case study, the data gathering of which consisted primarily of interviews with and a questionnaire answered by volunteers who work in the congregation, along with observations of parts of the operations of the congregation. The results of the interviews and the questionnaire were analyzed, and the problems that were expected to arise in connection with the implementation of the e-collaboration system were identified. These were found to correspond to a high degree with those discussed in the literature, and primarily revolved around user resistance to or incorrect use of the system based on unfamiliarity with and lack of interest in new technology. Moreover, the volunteers’ opinions corresponded to what is described in the literature as regards what the most important factors in use of an e-collaboration system: training in, perceived usefulness and advantages of, and – in particular – ease of use of the system. It is not possible to directly generalize using the results of this study due to the fact that it was based on a single congregation, but the results may be used as a basis for projects conducted in other organizations and under similar circumstances. Furthermore, the results of this study can be compared to those of a real, future implementation of an e-collaboration system within a religious organization.