Det här är en uppsats om dialogisk undervisning. Lennart Hellspong som är professor i retorik vid Södertörns Högskola har under ett par års tid utvecklat en dialogmodell som Kunskapsförhandling. Jag har själv undervisats i formen och tycker det är ett bra sätt att tillgodogöra sig kunskap på. Syftet med uppsatsen är att undersöka om modellen också passar för att beskriva vad som händer i ett specifikt klassrumssamtal. Vidare jämför jag modellen med två andra dialogmodeller för att sätta fingret på vad som skiljer dem åt och vad som Kunskapsförhandlingen eventuellt bidrar med på området. Jag har funnit att modellen passar bra för att beskriva vad som sker i klassrummet. Däremot försöker jag utifrån min analys resonera kring vad som skulle kunna utvecklas i modellen, vad som varit svårt att använda sig av i ett konkret fall. I min jämförelse har jag kommit fram till att Kunskapsförhandlingen kan bidra med en hel del. Den fyller synliga pedagogiska luckor i förhållande till de modeller jag har jämfört med, samtidigt som jag också fått syn på vissa pedagogiska brister i modellen.

Jag har med hjälp av en enkät undersökt vad en grupp elever från NT-gymnasiet i Järfälla själva anser sig ha haft för nytta av en retorikkurs de genomgått. Jag har tittat på, om de använt sig av kunskaperna när de gjort presentationer i andra ämnen och om de tror att de fått högre betyg i andra ämnen på grund av retorikkunskapen. Min hypotes var: Elever som gått en retorikkurs har nytta av den i övrig utbildning. Min infallsvinkel var: Upplever elever att de har nytta av den retorikkurs de gått, när de gör presentationer i andra ämnen? Jag har undersökt om de också upplever sig ha fått andra vinster av retoriken och jag diskuterar om ett ”embryo” till att bli en god samhällsmedborgare, en ”vir bonus” kunde anas och utläsas av enkätsvaren. Det förutsätter naturligtvis att de tagit till sig någon kunskap. Naturligtvis måste en kurs ge något, annars skulle den väl läggas ner, men det jag ville undersöka var om kunskapen hade långtidsverkan och användes aktivt efteråt. Enstaka elever visade prov på motsatsen. De hade fått högsta betyg på retorikkursen men tycktes i nästa klassrum ha glömt allt och återgick till tidigare beteende, ett muntligt tråkigt framställningssätt. Orsaken kan ha varit att de inte förstått att de skulle använda kunskapen aktivt i alla lämpliga sammanhang efteråt. Kanske såg de inte vinsterna eller finns annat skäl. Resultatet av undersökningen visade att de flesta upplever att de haft nytta av kursen, de hade höjt sina betyg i andra ämnen, där muntliga presentationer varit vanliga och de tillskrev retoriken denna vinst. Jag tror dock inte att retoriken ensam kan ta åt sig äran. Intelligens, språkbegåvning, lyhördhet, lust och intresse har funnits hos de flesta eleverna. Motiverade kan de ha blivit av annat än retoriken. Elever som gått en retorikkurs anser sig ha nytta av den i sin övriga utbildning men om kursen samtidigt utbildar dem till att bli goda samhällsmedborgare, går inte att bevisa här. Kanske utbildar den i stället manipulatorer. Att kunna göra sin röst hörd, överväga och handla klokt i interaktion med andra är nödvändigt för att bli en god samhällsmedborgare. Det kan man lära sig av retoriken. Ett första steg har kanske kursen bidragit till mot ”vir bonus-målet” men jag kan inte garantera att alla elever kommer att använda sin kunskap i gott syfte. Att de flesta eleverna upplever att de har nytta av retorikkursen, när de gör presentationer i andra ämnen går dock att slå fast.

Uppsatsen syftar till att genom hermeneutik och retorisk teori analysera Johannes Anyurus verk "Det är bara gudarna som är nya" och försöka utröna dess retoriska funktion, framför allt dess relation till den epideiktiska genren så som den definieras av Lawrence Rosenfield. Jag fann att "Det är bara gudarna som är nya" i första hand syftar till att berätta för berättandets och berättarens skull, samt att den på intressanta sätt ställer sig i en intertextuell dialog med många andra verk och olika sorters berättelser. Slutligen diskuterar jag lite kring verkets retoriska funktion och dess möjliga relationer till existerande teorier, samt den epideiktiska genren och dess relation till poesi som uttrycksform. Jag finner att verkets retoriska funktion med all önskvärd tydlighet är att förmedla tidigare okända sanningar om livet som författaren ser det, och att han uppnår detta förmedlande genom ett mycket kreativt användande av metaforer. Den generella slutsats jag når är dock att mer forskning borde göras på den epideiktiska genren – den innehåller sannolikt mer än man hittills har hittat.

De senaste åren har karikatyrer vid två tillfällen väckt kraftiga reaktioner i Sverige. Denna undersökning syftar till att undersöka om och hur debatter kring karikatyrer fungerar epideiktiskt och bidrar till formandet av en världsbild. I detta syfte har vi tittat närmare på argumentationen och det underliggande dramat i fyra tidningsartiklar från debatterna kring Lars Hillersbergs karikatyrer som betonade vad som ansågs vara typiska judiska karaktärsdrag och Jyllands-Postens publicering av karikatyrer av den muslimske profeten Muhammed. Resultaten visar att debatterna har epideiktiska funktioner genom att de bidrar till processen av en gemensam definition av de uppkomna situationerna och därmed ökar sammanhållningen i gruppen. Dess medlemmar förnyar sin självbild och sin syn på vad som är gott.

No description available.

Uppsatsen syftar till att genom en analys av tre tal undersöka på vilket sätt USA:s president Barack Obama använder sig av berättelser om sin familj och sin bakgrund i sina tal för att försöka stärka sitt ethos. Uppsatsen har tre huvudsakliga frågeställningar: När i talen pratar Obama om sin familj och bakgrund? Vad i dessa berättelser kan höja Obamas ethos och skapa förtroende för honom? Vilka retoriska grepp använder Obama för att försöka få så många som möjligt att känna att de har något gemensamt med honom?   Det material som analyseras i uppsatsen är tre tal framförda av Barack Obama. Det är det presentationstal (The Keynote Speech) som han höll på Demokraternas konvent 2004 när John Kerry skulle nomineras till presidentkandidat, det tal Obama höll om sin pastor när denne uttalat sig rasistiskt om vita (A More Perfect Union) samt det segertal han höll i Grant Park i Chicago 2008 då det stod klart att han blivit vald till USA:s 44:e president. Dessa tre tal har valts ut som analysmaterial då de dels rent kronologiskt speglar olika tidpunkter och avsatser i hans karriär och dels visar på tre olika sammanhang, ett då han egentligen presenterar en annan person (Keynote Speech) men ändå lyckas göra det även till ett presentationstal av sig själv, ett där han snarare ger ett slags försvarstal (A More Perfect Union) och ett som är mer präglat av glädje och förhoppning (The Victory Speech).   Den teori som presenteras i uppsatsen rör framför allt ethos, den retoriska situationen och topikläran, men en kortare genomgång av den klassiska retorikens tre talgenrer, partesläran, publikbegreppet och presidenttal genomförs även. Vad gäller uppsatsens metod utgörs den av en kombination av olika metoder då det inte finns någon enskild metod som är ultimat för uppsatsens syfte. De metoder som använts är delar av Maria Karlberg & Brigitte Mrals analysmodell från Heder och påverkan, nämligen kontext-, stil- och dispositionsanalys, ordvalsanalys enligt Roderick P. Hart samt en narrativ analysmetod utifrån Sonja K. Foss bok Rhetorical Criticism – Exploration and Practice.   Vad gäller de slutsatser som kan dras är två tydliga retoriska grepp som Obama använder sig av de värdeladdade orden och kodorden. Det finns ett överskott av positiva termer i de analyserade delarna av talen och det är knappast konstigt med tanke på att han pratar om saker som betyder mycket för honom. Familj är något som många kan relatera till, och därför kan man skapa gemenskap genom att prata om familjen och familjerelaterade frågor. Han beskriver hela tiden sin familj och släkt mycket kärleksfullt, och sanningen i det hela kan sägas bekräftas till exempel när Michelle Obama i slutet av The Keynote Speech kommer upp på scenen och omfamnar sin make. Vad gäller kodorden i sin tur är det ett effektivt sätt att göra USA:s befolkning till en grupp. Han använder begrepp som förmodligen är självklara för de flesta amerikaner och får dem därigenom att känna sig insatta och på samma nivå som talaren. På samma sätt finns även många stilfigurer som syftar till att måla upp positiva och vackra bilder av både familjen och landet USA.  Genom att använda sig av berättelserna om sin familj och bakgrund blir han personlig med publiken vilket gör att det är lättare att ta till sig vad han säger, och även lättare att få förtroende för honom.

No description available.

The purpose is to find out how teachers work with students that don´t speak in the classroom. The questions that will be answered in this text are: If teacher include every student in class? How teachers identify students that doesn´t speak up in class? What reasons the teacher´s see to students that doesn´t speak in the classroom? How teacher´s include the quiet students in the classroom?   The participants are from two different schools. At each school 2 teacher´s are interviewed. So there are 4 participants in total. Every participant got almost the same open questions. The questions are open questions that are based on research.   The result shows that all the teachers in the study are working towards the purpose of this study. In some ways they do the same thing, but they also have different approaches in how to reach the students.

Syftet med studien är att med utgångspunkt i tre svenska konfektionsföretags hållbarhetsrapporter undersöka på vilket sätt retorik används för att framställa trovärdighet. Uppsatsen har också för avsikt att i detta avseende jämföra de olika företagens rapporter och identifiera om och i så fall vilka skillnader och likheter som ryms i deras retorik. Metoden som används är kvalitativ fallstudie där det tillämpas en retorikanalys av hållbarhetsrapporter. Utifrån de tre studerade företagen kan vi identifiera hur retoriska strategier implementeras i hållbarhetsrapporter och vilka likheter och skillnader som finns mellan företagens olika sätt att applicera dessa. Framför allt framkommer det tydligt att likheterna mellan företagen är större än skillnaderna.

<p>Orators have throughout history used strategies to communicate as effectively as possible with their listeners. The ex-British Prime Ministers Winston Churchill and Tony Blair both engaged their people in war and hence gave account for the serious situations in broadcast speeches to the public. The purpose of this paper is to detect the features of Blair's discourse in a speech from 2003 and point out what rhetorical strategies he uses. I contrast my findings with a speech given by Churchill in 1940 to show to which extent Blair builds on tradition, and how different political circumstances might affect a speech. The conclusion shows that Blair's inclusive approach, deriving from the New Labour discourse "The Third Way", is apparent in e.g. the frequent use of vaguely defined pronouns as "we". Blair's speech is in line with the demands of a classical speech, and he uses the same persuasive devices as Churchill. Nevertheless the two ex-Prime Ministers' different political situations do affect the way in which they communicate their messages' which result in both differences and similarities.</p>