Bakgrund I hälso- och sjukvårdslagen förklaras att vården bör upprätthålla en god kvalitet och en god hygienisk standard för att förebygga vårdrelaterade infektioner. Vårdrelaterade sårinfektioner står för ett påtagligt lidande för den enskilda patienten och innebär stora kostnader för samhället. Det finns även en tydlig sammankoppling mellan bristande hygienrutiner och ökat antal vårdrelaterade infektioner. En förebyggande åtgärd för att minska antalet vårdrelaterade sårinfektioner är de väl dokumenterade rutiner för såromläggningar som finns utformade. Grundat på detta är det intressant att undersöka hur såromläggningsrutiner och basala hygienrutiner efterföljs. Syfte Syftet var att studera tillämpning av såromläggningsrutiner och basala hygienrutiner i samband med såromläggning vid en ortopedklinik. Metod Som metod för studien valdes en strukturerad observationsstudie med observationsschema. Totalt utfördes 18 observationer. Författarna valde att förhålla sig icke deltagande som observatörer. Resultat Vid observationer av såromläggningsrutiner sågs en hög följsamhet gällande basal hygien, gällande handhygien var följsamheten lägre. En hög följsamhet sågs beträffande användning av handskar och plastförkläde vid patientkontakt. Korrekt rengöring av såret samt upptorkning av omgivande hud observerades mer sällan och det var inte alltid vårdpersonalen valde rätt såromläggningsrutin. I ett flertal moment observerades skillnader mellan yrkesgrupperna. Slutsats Resultat i föreliggande studie återspeglade att följsamheten gällande såromläggningsrutiner och basala hygienrutiner i samband med detta var något lägre än vad tidigare genomförda studier påvisat. Studien visar även på en skillnad mellan undersköterskor och sjuksköterskor gällande delar av de basala hygienrutiner och såromläggningsrutiner. I studien ges förslag på metoder som syftar till att öka vårdpersonalens följsamhet vad gäller rutiner för basala hygienrutiner i samband med såromläggning. Nyckelord sår, såromläggning, basala hygienrutiner, följsamhet, vårdrelaterade infektioner.

Bakgrund: Sår och såromläggning ingår i sjuksköterskans ansvarsområde. Det tycks som att det i praktiken emellertid är undersköterskor som sköter merparten av såromläggningen och i vissa fall dokumentationen kring denna. Det finns många olika sorters sår och såromläggningar, vissa mer komplicerade än andra och ibland kan det anses lämpligt att överlåta uppgiften till annan profession.Syfte: Undersöka relationen ansvar – delegering i samband med såromläggning utifrån sjuksköterskans perspektiv.Metod: En kvalitativ intervjustudie. Fem sjuksköterskor med olika arbetserfarenhet intervjuades på en avdelning i södra Sverige. Resultatet har analyserats med innehållsanalys på manifest nivå.Resultat: Tre kategorier, ansvar, utförande samt kontroll, framkom. Medvetenhet om eget ansvar finns men omläggningen prioriteras ofta bort till förmån för andra arbetsuppgifter. Vid överlåtning av såromläggning tas ansvar genom att överlåta till personal med kunskap och erfarenhet. Den största erfarenheten och kunskapen tillskrivs undersköterskorna medan ansvaret ligger hos sjuksköterskor och läkare. Sårvård har blivit som en osynlig regel och beskrivs som en arbetsfördelning. Kommunikation är viktig som säkerhetskontroll och utvärdering.Slutsats: Någon tydlig och formell delegering av såromläggning görs inte. Sjuksköterskor har stort ansvar för såromläggning men uppgiften prioriteras ofta bort. Undersköterskorna sköter huvudsakligen både såromläggning och en del av dokumentationen vilket kan ses som en praktisk arbetsfördelning. Den arbetsfördelning som informanterna beskriver bygger på ett mycket stort förtroende för att undersköterskorna sköter arbetet på ett bra sätt. Tillit är ett nyckelord. Teamarbete och hur vården utformats gör att professionsgränserna delvis försvinner eller blir mindre tydliga. / Background: Wound and wound dressing are part of nurses’ responsibilities. It seems though, as if the health care assistants perform the majority of wound dressings and documentation. There are many varieties of wounds and wound dressings, some are more complicated than others. Sometimes it might seem appropriate to pass on the assignment. Aim: To explore the relation between responsibility and delegation in connection with wound dressing from the nurses’ perspectives.Methods: A qualitative interview study was performed in which five nurses from a ward in the south of Sweden with different working experience participated. Content analysis was restricted to the manifest level to elicit the result.Results: The result was divided into three categories: responsibility, performance and control. Other tasks are highly prioritized over wound dressing even though nurses are aware of their responsibilities. Handing over the assignment to an experienced and knowledgeable person is nurses’ way of taking responsibility. The greatest experience and knowledge are ascribed to the health care assistants while the nurses and doctors have the responsibility. Task performance regarding wound care is described as division of work and rules are unclear. Communication plays an important role for safety, control and evaluation. Conclusions: There is no clear and formal delegation of wound dressing. Nurses have big responsibility regarding wound dressing yet it is often neglected. The fact that the health care assistants perform both wound dressing and some documentation is considered as a practical work division. Nurses are confident to hand over the assignment since trust and faith to the health care assistants exists. Teamwork and structure of work, however, results in unclear boundaries between professions.

Bakgrund: De nationella riktlinjerna i Vårdhandboken anger att sårbehandling är sjuksköterskans ansvarsområde, trots att undersköterskor oftast sköter uppgiften. Det finns inget hinder i lagstiftningen att sårbehandlingen överlåts på undersköterskan, förutsatt att vården är patientsäker. Forskning visar att sjuksköterskor ofta känner sig osäkra gällande sårbehandlingar, men forskning om undersköterskors erfarenheter saknas. Syftet: Att beskriva sjuksköterskors och undersköterskors erfarenheter av att vårda patienter med svårläkta sår på vårdavdelningar. Metod: Semistrukturerade intervjuer med sju sjuksköterskor och åtta undersköterskor analyserades med manifest kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Deltagarna beskrev att undersköterskor vanligen utför såromläggningar och att sjuksköterskor i varierande utsträckning försöker följa behandlingen, men att tidspress utgjorde ett hinder för sjuksköterskornas önskan om att vara mer delaktiga. Det framkom att sårbehandling är en komplex uppgift, för vilken de flesta ansåg att de inte hade tillräcklig kompetens. Stöd hämtades från erfarna kollegor och teamet runt patienten som bland annat bestod av sårexperter från Sårcentrum. Slutsats: Vårdgivaren behöver inse att komplexiteten i vården av patienter med svårläkta sår utmanar målet om god och säker vård. Därför krävs personal väl förberedd för uppgiften, både genom en god teoretisk grund och omfattande klinisk erfarenhet av sårbehandlingar – som ges den tid som faktiskt behövs. / Background: The National guidelines stipulate that wound care is the registered nurse's area of ​​responsibility, but usually assistant nurses perform the task. There is no hinder in legislation to entrust the task to assistant nurses, provided the care remains safe. Research shows that nurses often feel uncertain about wound care, but research on assistant nurses' experiences is lacking. The purpose: To describe registered nurses 'and assistant nurses' experiences of caring for patients with difficult-to-heal wounds in care units. Method: Semi-structured interviews with seven registered nurses and eight assistant nurses were analyzed with manifest qualitative content analysis with inductive approach. Results: Participants described that assistant nurses usually perform the wound care and that registered nurses try to follow the treatment to varying degrees, but that the time pressure constituted an obstacle to nurses' desire to be more involved. The result showed that wound care is a complex task, for which many felt they lacked sufficient competence. Support was obtained from experienced colleagues and the team around the patient, which consisted of wound specialists from the Wound Center. Conclusion: The caregiver needs to realize that the complexity of caring for patients with hard-to-heal-wounds is a challenge to patient safety and hence requires competent staff who are well prepared for the task, both through a theoretical basis and frequent practice of wound care that is granted the time actually required.