Bakgrund: Inom intensivvård eftersträvas en ytlig sederingsgrad hos intuberade patienter på grund av de möjliga komplikationer och risker djup sedering innebär. Samtidigt måste patienten vara adekvat sederad för att acceptera en endotrachealtub. Individuell sederingsgrad ska ordineras till varje patient, och för att uppnå detta ska sederingsmål sättas och kontinuerligt följas upp. Att analysera och bedöma patientens behov av sedering och upprätthålla ordinerat sederingsmål ställer stora krav på intensivvårdssjuksköterskor, till följd av att patientens behov kan vara komplex och snabbt förändras. Motiv: Forskning har visat fördelar med att hålla patienter ytligt sederade. I intensivvårdssjuksköterskans arbete ingår bland annat att bedöma och upprätthålla sederingsgrad. Få studier finns inom just detta område och föreliggande studie är för att förstå de utmaningar det kan innebära för intensivvårdssjuksköterskan.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelse av att bedöma och upprätthålla sederingsgrad hos sederade patienter i ventilator. Metod: Data insamlades genom individuella semistrukturerade intervjuer med nio intensivvårdssjuksköterskor. Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två huvudkategorier: Att använda sig själv och den tekniska apparaturen och Balans mellan lidande och komfort.  Konklusion: Resultatet visade att intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av bedömning och upprätthållande av sederingsgrad var komplex. Intensivvårdssjuksköterskan fick ta hänsyn till många aspekter i sin bedömning av patienten och det beskrevs en ständig balansgång mellan att uppnå ordinerad sederingsgrad och samtidigt få patienten tillräckligt tillfreds.

Bakgrund: I anestesisjuksköterskans roll ingår det att utföra sedering under ingrepp eller undersökningar. Anestesisjuksköterskor besitter kompetens inom omvårdnadsvetenskap, medicinsk teknik och medicinsk vetenskap. Vid regional anestesi där sedering används som ett komplement så är anestesisjuksköterskan en trygghet för patienterna. Motiv: Studiens motiv är att sedering är något som upplevs som utmanande och svårt. Författarna anser att det finns en balansgång mellan för ytlig och för djup sedering. Syfte: Syftet är att undersöka skillnader mellan anestesisjuksköterskor på länssjukhus och universitetssjukhus i deras uppfattning av sin kunskap om sedering, bedömning av patientens behov av sedering och bedömning av effekt vid given sedering, samt anestesisjukskörskors tillvägagångssätt vid administrering av sedering. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie med specialistsjuksköterskor inom anestesisjukvård (n=50) som var verksamma på länssjukhus och universitetssjukhus inom olika regioner i Sverige. Datainsamlingen gjordes med digital enkät och analyserades i SPSS. Hypotesprövning gjordes med Chi2-test eller Fishers Exact Test. En kvalitativ innehållsanalys utfördes på två öppna frågor. Resultat: Totalt besvarade (n=50) anestesisjuksköterskor från två universitetssjukhus och tre länssjukhus. Majoriteten 80% självskattar sin allmänna kunskap om sedering som bra eller mycket bra. 84% bedömer behov av sedering utifrån kliniska bedömning i förhållande till andra faktorer. Effekt av given sedering bedömer 70% genom att göra en klinisk bedömning inklusive vitala parametrar. Endast 10% använde sederingsskalor som hjälpmedel och 66% har dålig kunskap om sederingsskalor. Anestesisjuksköterskor administrerar sedering genom att titrera läkemedel med TCI eller TIVA. Luftvägen och cirkulationen är viktiga aspekter i planering inför en sedering och kan också utgöra en risk. Ingen signifikant skillnad framkom mellan anestesisjuksköterskor på länssjukhus och universitetssjukhus inom ämnet sedering. Konklusion: Studien påvisade att det inte framkom någon signifikant skillnad mellan anestesisjuksköterskor på länssjukhus och universitetssjukhus i hur de självskattat sin kunskap om sedering, bedömer patientens behov av sedering eller effekt av given sedering.