Denna uppsats är en undersökning av ett antal smärtpatienters erfarenheter av Feldenkraislektioner med särskilt fokus på strategier informanterna tillägnat sig för att förflytta sig ut ur en smärtfylld värld. Smärta och smärterfarenheter analyseras utifrån ett fenomenologiskt perspektiv som inte skiljer smärtan från den som har den.

Arbetet bygger på fyra olika workshops med barn och vuxna som fått arbeta med lera. Olika sinnen har aktiverats respektive kopplats bort genom att varje workshop delats in i fyra uppgifter, där jag bestämt vilka sinnen deltagarna får aktivera, eller där de får fria händer att använda alla. Arbetet representeras också via en tavla fylld med lera som presenterades på Konstfacks vårutställning 2020, där betraktaren fick skapa fritt i ramen. Undersökningen utgår från ett samhälle där många omedvetna ageranden styrs av sinnenas hierarki, och där akademisering blir den enda utvägen för att höja status på yrken. Akademi som knyts an till teori snarare än praktik. Där kan vi se teori som kopplat till syn och hörsel, medan praktik kopplas till känsel. Exempel som arbetet tar upp är museikontexter där vi lärt oss titta på, men inte röra föremål. Ett annat exempel är grundskola från årskurs ett samt universitet där vi mer och mer anpassar oss till lektionssammanhang där vi tittar och lyssnar, men inte rör varken oss själva eller sakerna omkring oss. Det sinne som klassats lågt i Aristoteles hierarki av sinnen, beröring, är oftast det som plockas bort. Favorisering av sinnen är däremot väldigt individuellt och vissa mår bättre och presterar bättre av att få lita mer på sin känsel än sin syn. Medan andra trivs med att få förlita sig på sin syn så som samhället är anpassat. En viktig del av undersökningen handlar om hur barn, som inte ännu lärt sig bortse från de sinnen som hamnat lågt ner i denna hierarki, påverkas av att inte få använda sina sinnen fritt i övningar i jämförelse med hur vuxna påverkas. Syftet har därför varit att undersöka skillnader mellan barn som fortfarande är enade med alla sina sinnen och vuxna som via anpassningar efter samhällets konventioner fått lära sig att främst förlita sig på syn och hörsel. Eftersom samhällets modell i stort bygger på sinnenas hierarki så har dessa konstruktioner anpassats därefter. Resultatet ska uppmuntra variation av sinnenas aktivitet i lärandet, för att skapa ett mer inkluderande lärande.

Detta masterarbete är en artist/researcher/teacher, eller a/r/tography studie av lärande och utveckling. Arbetet antar ett posthumanistiskt perspektiv, som medger ett rhizomatiskt förhållningssätt till det empiriska materialet som består av minnesberättelser och en konstnärlig process och metod. Diffraktion används som övergripande metod tillsammans med a/r/toraphy; artist/researcher/teacher, för att öka möjlighetrana att - utforska det vi redan vet om lärande för att synliggöra det vi ännu inte vet. Det rhizomatiska förhållningssättet präglar och genomsyrar hela arbetet både i analysen av teori, metod, emperi, liksom viss disposition av text och bild. Det empiriska materialet består av korta minnesberättelser som handlar om spatiala intryck jag upplevt under mitt liv, samt en konstnärlig process vilket är en del av masterarbetet, den konstnärliga processen resulterade i en skulptur på Konstfacks vårutställning 2017.

Syfte: Studiens syfte är att förstå hur sinnesmarknadsföring påverkar konsumentens köpupplevelse i klädbutikers kassaområde. Metod: Studien bygger på fyra fokusgrupper av ostrukturerad intervjuform. Den är av kvalitativ karaktär och har ett induktivt synsätt med inslag av det deduktiva synsättet. Slutsats: Efter genomförd studie kan det konstateras att sinnenas samspel i olika kombinationer skapar olika köpupplevelser i kassaområdet. Konsumentens köpupplevelse påverkas av över- och understimulering av sinnena.