I skolan ställs höga krav på elevers sociala kompetens och förmåga att skapa och upprätthålla relationeri allmänhet och för elever som har funktionsvariationer i synnerhet (Andersson, 2020). Aktuell forskning visar även att socialt utanförskap har negativ inverkan på kunskapsinlärningen då denna påverkar både fysiskt- och psykiskt mående medan trygga, inkluderade och delaktiga elever lättare når framgångar i sitt lärande. Syftet med den här studien var att undersöka hur skolpersonal på grund- och grundsärskolan arbetar för att stödja elever som har funktionsvariationer att ingå i det sociala samspelet på rasterna. Studien ville också synliggöra förslag på förbättringsområden i de deltagande skolornas avseende arbetet som avsåg att främja elevers delaktighet och gemenskap under rasterna. Studien har en kvalitativ ansats där observationer och semistrukturerade intervjuer har genomförts med tio skolpersonal från grund- och grundsärskolan. Intervjuerna spelades in och transkriberades i sina helheter för att samband och mönster skulle synliggöras. Resultatet har analyserats utifrån Antonovskys salutogena teori och begreppet KASAM samt den sociokulturella teorin. Studiens slutsats är att arbetet med att stötta elever som inte naturligt ingår i gemenskap med andra elever under rasterna bör ha samma uppmärksamhet under skoldagen som kunskapsutveckling. I detta arbete framkommer att kommunikativa färdigheter har stor betydelse för möjligheter till inkludering på rasterna. Skolpersonalen uppvisade hög ambitionsnivå i arbetet med att anpassa och tillrättalägga rastmiljön för eleverna, samtidigt beskrevs brister i de organisatoriska förutsättningarna beträffande metoder som förenklade samarbetet mellan olika yrkeskategorier för att nå samsyn kring krav och anpassningar.

Syftet med denna studie är att bidra till ny kunskapsutveckling relaterad till berättelser om hur skolpersonal kan bemöta elever med substansbruk och hur dessa bemötande kan påverka deras möjligheter till utbildning samt självutveckling.  Studiens resultat baseras på kvalitativa intervjuer med tidigare högstadieelever som hade ett substansbruk när de gick på högstadiet och skolpersonal som har mött elever som har haft ett substansbruk. Ur resultatet kunde tre olika bemötanden urskiljas: skolpersonal som tog avstånd från elever som brukade narkotika; skolpersonal som öppet fördömde och tillrättavisade eleverna; skolpersonal som upplevdes öppna och villiga att hjälpa elever som brukade narkotika. Resultatet analyserades utifrån Meads (2015) ”the social self”. I analysen framställs det att de två första beteendena kan göra att eleverna får en mer negativ attityd till skolan, när elever upplever att de antingen blir ignorerade eller negativt bemötta kan det stärka deras negativa attityd till skolan och det kan hindra deras förutsättningar att ta till sig utbildning. Det tredje och sista bemötandet kan göra att eleverna får en mer positiv attityd till skolan som ökar deras möjligheter att ta till sig utbildning. Analysen av intervjuerna visar att skolpersonal som var personliga med eleverna och öppna för att lyssna in deras tankar kan ha större möjligheter att nå fram till eleverna. Resultatet av deltagarnas intervjuer visade detta och dessutom att det som eleverna lärde sig av skolpersonalen följde med dem många år senare och var en del i att de slutade bruka narkotika. / <p>Magisteruppsats pedagogik med inriktning mot Socialpedagogik</p>