This thesis examines and discusses how creolisation theory has influenced the material culture of enslaved people from former Danish West Indies plantations. The essay contends that creolisation is the theory required to advance slavery studies because it demonstrates how enslaved people created their own identity, belonging, and kept African cultures and customs alive despite being socially dead. This was accomplished through an examination of the amount of material discovered at archaeological investigations on former Danish plantations within slave contexts. Through the presentation and analysis of "Afro-Cruzan" ceramics, beads, shells, and pipe fragments, the thesis discusses and argues how the abundance of various objects from enslaved communities is evidence of long-term preservation of cultures, cultural identity, and expression. Furthermore, the usefulness of creolisation theory is emphasised because it is argued to have been developed with a post-processual perspective, avoiding the normative theorisation that has based slavery studies on a perspective in which the enslaved were only marginalised. Finally, the discussion emphasises the importance of remaining critical of how theories and theoretical frameworks have been applied in archaeological studies on slavery, as well as the need to broaden perspectives and include other Scandinavian countries, such as Sweden. / Den här uppsatsen analyserar och diskuterar hur materiell kultur från förslavade människor från plantage tidigare tillhörande danska Västindien är bevis för kreolisering. Uppsatsen argumenterar för hur kreolisering är den teori som krävs för att fortskrida inom studier gällande slaveri då det belyser hur förslavade individer lyckades skapade en egen identitet, samhörighet samt bibehöll sina kulturer och seder levande trots att de ansågs vara socialt döda. Detta görs genom att analysera kvantiteten av påträffat material under arkeologiska undersökningar inom slavkontexter på före detta plantage på de danska kolonierna. Uppsatsen presenterar och analyserar material i form av så kallat ”Afro-Cruzan” keramik, pärlor, snäckskal och pipfragment som används för att diskutera och argumentera för hur den höga kvantiteten av diverse föremål från slavsamhällen är bevis på ett långsiktigt bevarande av kulturer och kulturella identitet och uttryck samt de förslavades bibehållna agens. Vidare belyses även hur kreoliseringsteorin är mer applicerbar med hänsyn till att teorin tycks att ha skapats ur ett post-processuellt perspektiv då det undviker den normativa mentaliteten och teoretisering att slaveristudier grundas i ett perspektiv där de förslavade var endast varor inom ett socio-ekonomiskt samhälle.Diskussionen leder slutligen till hur det är väsentligt att bibehålla ett kritiskt öga om hur teorier och teoretiska ramverk har använts inom arkeologiska studier om slaveri samt hur det är nödvändigt att vidga perspektiven och inkludera andra skandinaviska länder, så som Sverige.