Premenstruellt syndrom (PMS) är ett socialt stigma vilket tidigare forskning påvisat genom studier av menstruationsstigma. Detta kan leda till att kvinnors vardagspraktiker påverkas, svårigheter med sociala relationer och att kvinnor diskrimineras. Det saknas tidigare sociologiska studier som kartlägger stigmatiseringsprocessen av premenstruellt syndrom. Studiens syfte var att fylla denna kunskapslucka och synliggöra stigmatiseringsprocessen av svenska kvinnor med premenstruellt syndrom och hur kvinnor upplever premenstruellt syndrom i förhållande till detta. Studien är genomförd som en internetstudie baserad på diskussionsforum genom en kvalitativ innehållsanalys. Till studien samlades 150 olika inlägg av kvinnor in. Resultatet redogör för hur stigmatiseringsprocessen sker. Studien indikerar på att kvinnor tycks införliva ett stereotypt tänkande och upplever diskriminering från sjukvården och arbetsgivare. Studien visar även kvinnornas upplevelser av premenstruellt syndrom i förhållande till stigmatiseringen. Kvinnorna tycks uppleva skam och ensamhet, svårigheter med sociala relationer och en ökad premenstruell ångest och psykisk ohälsa. Detta kan indikera att kvinnor under premenstruellt syndrom utsetts för ett dubbelstigma då både premenstruellt syndrom och psykisk ohälsa är stigmatiserat i samhället.

Bakgrund En patientgrupp som ofta uppsöker vården är unga vuxna med självskadebeteende. Deras skador väcker känslor av skam och skuld hos dem själva. Detta kan påverkas av okunskap och ett stigmatiserande samhälle. Genom att beskriva sjuksköterskans erfarenhet av bemötande av patienter med självskadebeteende kan personernas individuella behov synliggöras. Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskans erfarenhet av att bemöta patienter med självskadebeteende. Metod Vald design i denna studie var en litteraturöversikt där 16 artiklar inkluderats till resultatet utifrån sökningar i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Analysen genomfördes genom en integrerad analys. Resultat Resultatet visade att sjuksköterskor hade varierande erfarenheter av självskadebeteende och det kunde bero på deras individuella förförståelse och utbildning. Utöver lidandet som berodde på själva skadan kunde även ett vårdlidande uppstå orsakat genom stigmatisering av den vårdsökande. Flertalet artiklar talade om hur viktigt det är viktigt att förbättra sjuksköterskors bemötande genom att utbilda dem i problemen kring självskadebeteende. Resultatet visade att utbildning kan förbättra förståelse och empati i bemötandet. Slutsats Vid omhändertagandet av självskadande patienter visade sjuksköterskor ibland en oförståelse för skadeproblematiken och arbetade då med ett slutet förhållningssätt. Det kunde resultera i att anledningen till skadorna ignorerades och problematiken förblev olöst. Bristande engagemang kunde även bero på tidsbrist och oerfarenhet, såsom på akutavdelningar där patientbelastningen tycks ha varit högre än inom psykiatriska mottagningar. De fall där en jämlik vårdrelation upprättades och sjuksköterskan erbjöd sin kunskap och patienten bidrog med erfarenheter och önskemål blev omvårdnaden mer lyckad. Det framkom att det fanns ett behov av vidgat samarbete mellan vårdinstanser för att minska antalet personer som patienten behövde förklara sina problem för, vilket skulle kunna förbättra patientsäkerheten.

<p>Föreliggande rapport redovisar resultat från den svenska pilotstudien inom det internationella s.k. SINR-projektet (Societal Images of Natural Recovery). Detta projekt syftar till ökad kunskap om hur olika synsätt, hos allmänheten såväl som inom olika professionella grupper, påverkar människor möjligheter att komma tillrätta med olika former av missbruk. Som ett första steg i projektet har i hittills sex större städer i fem olika länder ett mindre antal svarande, representerande olika samhällsgrupper, tillfrågats om sin uppfattning om möjligheterna att på egen hand ta sig ur olika slag av missbruksproblem. Den svenska pilotstudien har, på uppdrag av FoU-enheten, av tre socionomstuderande vid Stockholms universitet i form av ett examensarbete. Rapporten innehåller inledningsvis en översiktlig sammanfattning av förekommande perspektiv på olika former av missbruk, av aktuell forskning om s.k. ”självläkning” (”natural recovery”) från sådana problem, och av attributionsteori och attributionsforskning. Därefter redovisas resultat den svenska pilotstudien. Denna bygger på intervjuer med femton personer, representerande fem olika samhällssektorer: ”behandling”, ”kontroll”, ”vardagsterapeuter”, ”media” och ”allmänhet”. De frågor som står i fokus är respondenternas syn på möjligheten till ”självläkning” från elva olika former av missbruksproblem och vad de upplever som de största hindren mot effektiva lösningar på dessa problem. Svaren relateras också till eventuella erfarenheter (egna eller närståendes) av de aktuella problemen. Bland de mest intressanta resultaten är att de svarande tämligen genomgående ser ”illegala” beroendeproblem (olika narkotiska preparat) som betydligt svårare att komma tillrätta med än ”legala” sådana (alkohol, tobak, spel, shopping). På samma sätt uppfattas substansrelaterade beroenden ganska genomgående som betydligt svårare än beteenderelaterade sådana (spel och shopping). Om man ser till specifika former av missbruk finns ett starkt samband mellan de svarandes (negativa) syn på möjligheten att sluta med amfetamin, kokain och heroin. Däremot uppfattas cannabis som nästan lika lätt att sluta med som rökning, det beroende som de svarande i genomsnitt uppfattar det som allra lättast att komma tillrätta med. Representanterna för behandlingsområdet är, intressant nog, ganska genomgående de mest pessimistiska när det gäller möjligheten att ta sig ur ett missbruk på egen hand, medan mediarepresentanterna är de mest optimistiska. Sammantagna antyder resultaten att människor ganska lätt införlivar den officiella och av media reproducerade bilden av olika självdestruktiva beteenden. Samtidigt indikerar skillnaderna mellan olika grupper av svarande att uppfattningarna i vissa avseenden skiljer sig påtagligt åt mellan olika samhällssektorer, något som pekar på behovet av fortsatta, mer ingående studier på detta område. I ett avslutande Appendix görs några jämförelser mellan data från Stockholm och från de fem övriga deltagarstäderna. Dessa visar både på vissa likheter – t.ex. att representanterna för behandlingsområdet i flertalet städer är de mest pessimistiska vad gäller människors möjligheter att sluta med ett missbruk på egen hand – och vissa skillnader – t.ex. den särställning Sverige tycks ha när det gäller demoniseringen av heroin som den svåraste och farligaste av alla droger. Dessa resultat talar för värdet av en tvärkulturell ansats till dessa frågor.</p>

Föreliggande rapport redovisar resultat från den svenska pilotstudien inom det internationella s.k. SINR-projektet (Societal Images of Natural Recovery). Detta projekt syftar till ökad kunskap om hur olika synsätt, hos allmänheten såväl som inom olika professionella grupper, påverkar människor möjligheter att komma tillrätta med olika former av missbruk. Som ett första steg i projektet har i hittills sex större städer i fem olika länder ett mindre antal svarande, representerande olika samhällsgrupper, tillfrågats om sin uppfattning om möjligheterna att på egen hand ta sig ur olika slag av missbruksproblem. Den svenska pilotstudien har, på uppdrag av FoU-enheten, av tre socionomstuderande vid Stockholms universitet i form av ett examensarbete. Rapporten innehåller inledningsvis en översiktlig sammanfattning av förekommande perspektiv på olika former av missbruk, av aktuell forskning om s.k. ”självläkning” (”natural recovery”) från sådana problem, och av attributionsteori och attributionsforskning. Därefter redovisas resultat den svenska pilotstudien. Denna bygger på intervjuer med femton personer, representerande fem olika samhällssektorer: ”behandling”, ”kontroll”, ”vardagsterapeuter”, ”media” och ”allmänhet”. De frågor som står i fokus är respondenternas syn på möjligheten till ”självläkning” från elva olika former av missbruksproblem och vad de upplever som de största hindren mot effektiva lösningar på dessa problem. Svaren relateras också till eventuella erfarenheter (egna eller närståendes) av de aktuella problemen. Bland de mest intressanta resultaten är att de svarande tämligen genomgående ser ”illegala” beroendeproblem (olika narkotiska preparat) som betydligt svårare att komma tillrätta med än ”legala” sådana (alkohol, tobak, spel, shopping). På samma sätt uppfattas substansrelaterade beroenden ganska genomgående som betydligt svårare än beteenderelaterade sådana (spel och shopping). Om man ser till specifika former av missbruk finns ett starkt samband mellan de svarandes (negativa) syn på möjligheten att sluta med amfetamin, kokain och heroin. Däremot uppfattas cannabis som nästan lika lätt att sluta med som rökning, det beroende som de svarande i genomsnitt uppfattar det som allra lättast att komma tillrätta med. Representanterna för behandlingsområdet är, intressant nog, ganska genomgående de mest pessimistiska när det gäller möjligheten att ta sig ur ett missbruk på egen hand, medan mediarepresentanterna är de mest optimistiska. Sammantagna antyder resultaten att människor ganska lätt införlivar den officiella och av media reproducerade bilden av olika självdestruktiva beteenden. Samtidigt indikerar skillnaderna mellan olika grupper av svarande att uppfattningarna i vissa avseenden skiljer sig påtagligt åt mellan olika samhällssektorer, något som pekar på behovet av fortsatta, mer ingående studier på detta område. I ett avslutande Appendix görs några jämförelser mellan data från Stockholm och från de fem övriga deltagarstäderna. Dessa visar både på vissa likheter – t.ex. att representanterna för behandlingsområdet i flertalet städer är de mest pessimistiska vad gäller människors möjligheter att sluta med ett missbruk på egen hand – och vissa skillnader – t.ex. den särställning Sverige tycks ha när det gäller demoniseringen av heroin som den svåraste och farligaste av alla droger. Dessa resultat talar för värdet av en tvärkulturell ansats till dessa frågor.

Bakgrund: Humant immunbristvirus (HIV) är en kronisk virusinfektion och en global pandemi. Med rätt behandling kan personer med HIV leva ett normallångt liv, men utan behandling övergår infektionen i acquired immunodeficiency syndrome (AIDS). Trots ökad kunskap om HIV blir personer med HIV ofta stigmatiserade och diskriminerade. Vårdpersonal har visats besitta bristfällig kunskap om HIV, stigmatiserande attityder gentemot patienter med HIV samt motvilja att vårda dem. HIV-relaterad stigmatisering motverkar minskning av smittspridningen och främjande av god hälsa för patientgruppen. Syfte: Sammanställa hur patienter med HIV beskriver upplevelser av bemötandet från hälso- och sjukvårdspersonal inom hälso- och sjukvård i vetenskaplig litteratur. Metod: En litteraturöversikt baserad på 13 kvalitativa artiklar och två med mixad metod hämtade från databaserna PubMed och CINAHL. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades genom metasyntes. Materialet sammanställdes och tolkades genom Evans beskrivande metasyntes-modell. Resultat: Resultatet visade både positiva och negativa upplevelser av vårdpersonalens bemötande. Patienter beskrev att ökad kunskap och erfarenhet, samt visad empati, acceptans och respekt från vårdpersonal gav ett bättre bemötande. Negativa upplevelser var vanligt förekommande och beskrevs i form av bristfällig information, rädsla för smitta, stigmatisering, fördomar, stereotypering, diskriminering, nekad vård, inadekvat vård och bristande sekretess. Upplevelsen av bemötandet påverkade vårdupplevelsen, benägenheten att söka vård i framtiden och följsamheten till behandling.   Slutsatser: Kunskaps- och erfarenhetsnivå bland vårdpersonal har stor betydelse för hur bemötandet upplevs av patienter med HIV. Positiva upplevelser kopplades till kunnig och erfaren vårdpersonal. Negativa upplevelser av stigmatisering och diskriminering på grund av vårdpersonalens okunskap, rädsla och fördomar kvarstår. Mer utbildning om HIV bland vårdpersonal behövs för att minska stigmatiseringen kring patientgruppen och bedriva vård på lika villkor för dessa patienter. / Background: Human immunodeficiency virus (HIV) is a chronic viral infection and a global pandemic. With the right treatment, people with HIV can live a normal life. Without treatment, the infection turns into acquired immunodeficiency syndrome (AIDS). Despite increased knowledge about HIV, people with HIV often get stigmatised and discriminated. Health personnel have been shown to have poor knowledge about HIV, hold stigmatising attitudes towards patients with HIV and be reluctant to care for them. HIV-related stigmatisation is counterproductive in reducing the spread of HIV infection and in promoting good health for patients with HIV. Aim: To compile how patients with HIV describe experiences of interactions with health personnel in healthcare settings in scientific literature. Methods: A literature review based on 13 qualitative articles and two with mixed method that were collected from the databases PubMed and CINAHL. The articles were quality-reviewed and analysed using metasynthesis. The material was compiled and interpreted using Evan's descriptive metasynthesis model. Results: The result showed both positive and negative experiences of interactions with health personnel. Patients described that increased knowledge and experience, as well as demonstrated empathy, acceptance and respect from health personnel, were connected to a better experience. Negative experiences were common and described in terms of insufficient information, fear of contagion, stigmatisation, prejudices, stereotyping, discrimination, denied care, inadequate care and breaches of confidentiality. The attitude, behaviour and treatment by health personnel affected how patients viewed the healthcare experience, the tendency to seek care in the future and the patients’ adherence to treatment. Conclusions: Knowledge and experience among health personnel are of major importance for how the interaction is experienced by patients with HIV. Positive experiences were linked to knowledgeable and experienced health personnel. Negative experiences of stigmatisation and discrimination due to the health personnel’s ignorance, fear and prejudices persist. More education about HIV among health personnel is needed to reduce stigmatisation and to provide care on equal terms for these patients.