Detta arbete behandlar social kritik, ideologi och ironi i ett urval kåserier i samlingen Harnings bästa droppar (1993), skrivna av författaren och samhällsdebattören Anderz Harning. Kåserierna publicerades ursprungligen i tidningen Dagens Nyheter åren 1982–1992.          Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Anderz Harnings samhällskritik kommer till uttryck i kåserierna, vilka olika teman och inriktningar kritiken innehåller samt vilka stilistiska verktyg kåsören använder för att framföra sin kritik av det samtida svenska samhället.          De metoder som används i undersökningen har valts utifrån behovet av att kunna analysera såväl innehållet som formen i kåserierna. I innehållsanalysen används retorisk argumentationsanalys, idé- och ideologianalys samt en klassifikationsmodell för ämnessfärer hämtad från Anders Fernbergs avhandling Kåseristil (2004). I analysen av formen görs en stilanalys i form av retorisk textanalys med specifik inriktning mot stilfigurer. För att lyfta fram och klassificera ironi i materialet används också Wayne C. Booths modell för identifikation av ironimarkörer presenterad i A Rhetoric of Irony (1974).          Resultatet av undersökningen visar att Harnings samhällskritik kan delas in i fyra olika teman: sverigekritik, miljökritik, politisk kritik och kulturkritik. Författarens ideologiska tillhörighet går inte att bestämma till något specifikt politiskt parti, men han gör genomgående ett ställningstagande för individualism och mot kollektivism. Hans kritik av socialdemokraterna i samtiden är också mer frekvent än specifik kritik av borgerliga partier. Harning lyfter återkommande fram frågor om makthavares förljugenhet, den hotade yttrandefriheten i det likformiga kontrollsamhället och den enskilda individens kamp för frihet.             Formanalysen visar att kåserierna innehåller både troper och ornament och där ironi är den mest framträdande av troperna. Undersökningen visar också att författaren använder den klassiska retorikens verktyg för argumentation, logos, etos och patos för att påverka läsarens intellekt och känsla och på så sätt framställa sig själv som trovärdig, hederlig och pålitlig.

Syftet med den här studien är att analysera vilka initiala och operationella normer som har använts vid översättningar till tyska av sångboksuppslag till visor skrivna av Astrid Lindgren. Modellerna som har använts är hämtade från Franzon (2009), Franzon (2016) och van Meerbergen (2010). Frågeställningarna berör musikalisk rytm, retoriska stilmedel inom texterna samt interaktionsgraden i text och bild med läsaren. Syftet är även att se hur aktiva respektive passiva huvudpersonerna i böckerna är. Resultaten visar att översättningarna av beskrivande visor med långa verser tenderar att bli kortare och mycket förändrade i jämförelse med översättningarna av visor med korta verser och en mindre beskrivande natur. Interaktionsgraden med läsaren är för det mesta låg i både text och bild i käll- och måltexterna. Huvudpersonerna i de tyska översättningarna är även mer aktiva i det tyska översättningarna än i de svenska originalen. / The aim of this study is to analyse which initial and operational norms that were used in the German translation of pages from a songbook written by Astrid Lindgren. The models that are used are taken from Franzon (2009), Franzon (2016) and van Meerbergen (2010). The research questions concern musical rhythm, rhetorical methods within the text, the interaction level between images and text and the reader. The purpose is also to see how active or passive the main characters in the books are portrayed. The results show that translations of describing songs with long verses tend to become shorter and very changed compared to translations of songs with short verses and with a less describing nature. The interaction level with the reader is mostly low in both source and target texts and images. The main characters are also more active in the German translations than in the Swedish originals.