Examensarbete behandlar frågeställningen: Hur kan ungdomars ideologiska ståndpunkt och samhällskritik synliggöras genom gestaltning av egna reklambilder, med utgångspunkt i ett ifrågasättande perspektiv? Syftet med studien var att undersöka hur det var möjligt att få en inblick i vilka ideal och normer som berör ungdomar genom en skapande process. Att genom gestaltning av reklambilder i ett ifrågasättande perspektiv skapa förståelse för att en konstnärlig process kan vara ett sätt att förhålla sig till samhället. Undersökningen genomfördes på en Gymnasieskola i Stockholm med elever som deltog i kursen digitalt skapande. Studien har haft de etnografisk inspirerande metoderna aktiv deltagande observation samt fallstudie. Elevernas reklambilder ligger till grund för analysen, som tillsammans med fältanteckningar och elevernas reflektioner ger underlaget för resultat och diskussion. Analysmetoder som används är det utvidgade textbegreppet multimodalitet, samt bildbeskrivningens begrepp denotation och konnotation. De teoretiska perspektiv som brukas för resultat och tolkning är socialkonstruktionism och semiotiska resurser. I resultat och tolkning förs diskussionen om hur lärarens roll som kunskapsförmedlare och val av bildexempel vid introduktion påverkar elevernas gestaltningar, vilka semiotiska resurser som används i reklambilderna och hur ungdomarnas samhällskritik synliggörs i deras bilder. I slutdiskussionen lyfts frågan om hur ett konstnärligt förhållningssätt kan nyttjas i undervisningen samt hur användandet av reklambilder möjliggör ett samtalsämnen som de flesta känner sig inkluderade i att diskutera och ifrågasätta. Den visuella gestaltningens syfte var att bidra till en fördjupad förståelse av undersökningen och visa elevernas bilder i ett sammanhang som förstärkte deras uttryck. Gestaltningen var ett fotocollage som presenterades i form av en kuliss, där bakgrunden kommunicerade en dystopisk stad och ungdomarnas bilder var de framträdande elementen.

No description available.

Denna uppsats undersöker spänningen mellan frihet och trygghet respektive ensamhet och gemenskap som typiskt moderna erfarenheter i Therese Bohmans samtidsroman Aftonland (2016). Studien syftar till att relatera dessa teman till viss kritik av det moderna samhället genom sociologiska teorier om modernitet och individualism. Tillvägagångssättet för studien är en litteraturvetenskaplig analys med en hermeneutisk forskningsansats. De slutsatser som kan dras utifrån studiens resultat är att spänningen mellan frihet och trygghet kan kopplas till ensamhet, såväl självvald som ofrivillig. Det moderna samhällets frihetsbetoning och individers identitetsskapande som skildras i Aftonland kan resultera i en upplevelse av otrygghet och oro som kan härledas tillbaka till sökandet efter balans mellan frihet och trygghet. I detta resultat kan också en kritisk diskussion om individualism och frihet som moderna erfarenheter anas.

Abstract   The aim of this study is to create a pathway through Gustav Sandgren’s short-story collection Skymningssagor and the second collection with that title, based on his social criticism, notions of art and nature, use of fairytale motifs and finally, his view of the metaphoric liberation of mankind.   The study is based on a comparative and thematic investigation, illustrated by examples from Sandgren’s short stories.   The theoretical framework is based on Eva Nordlinder’s study of the art fairytale in Sekelskiftets svenska konstsaga och sagodiktaren Helena Nyblom (1992) and Konstsaga och Kultursyn (1992) as well as Torben Brostrøm’s study of the folktale in Folksagan och den moderna litteraturen (1992).   The investigation shows that Sandgren’s social criticism permeates his short stories, but that his keys to salvation, nature and art (first and foremost music) exist to help mankind rise above our shackles. The investigation also shows that Sandgren’s short stories are firmly placed within the tradition of the fairytale and the romantic notion of a relation between nature and man.     Keywords   social criticism, fairytale, nature, music, art, liberation

Detta arbete behandlar social kritik, ideologi och ironi i ett urval kåserier i samlingen Harnings bästa droppar (1993), skrivna av författaren och samhällsdebattören Anderz Harning. Kåserierna publicerades ursprungligen i tidningen Dagens Nyheter åren 1982–1992.          Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Anderz Harnings samhällskritik kommer till uttryck i kåserierna, vilka olika teman och inriktningar kritiken innehåller samt vilka stilistiska verktyg kåsören använder för att framföra sin kritik av det samtida svenska samhället.          De metoder som används i undersökningen har valts utifrån behovet av att kunna analysera såväl innehållet som formen i kåserierna. I innehållsanalysen används retorisk argumentationsanalys, idé- och ideologianalys samt en klassifikationsmodell för ämnessfärer hämtad från Anders Fernbergs avhandling Kåseristil (2004). I analysen av formen görs en stilanalys i form av retorisk textanalys med specifik inriktning mot stilfigurer. För att lyfta fram och klassificera ironi i materialet används också Wayne C. Booths modell för identifikation av ironimarkörer presenterad i A Rhetoric of Irony (1974).          Resultatet av undersökningen visar att Harnings samhällskritik kan delas in i fyra olika teman: sverigekritik, miljökritik, politisk kritik och kulturkritik. Författarens ideologiska tillhörighet går inte att bestämma till något specifikt politiskt parti, men han gör genomgående ett ställningstagande för individualism och mot kollektivism. Hans kritik av socialdemokraterna i samtiden är också mer frekvent än specifik kritik av borgerliga partier. Harning lyfter återkommande fram frågor om makthavares förljugenhet, den hotade yttrandefriheten i det likformiga kontrollsamhället och den enskilda individens kamp för frihet.             Formanalysen visar att kåserierna innehåller både troper och ornament och där ironi är den mest framträdande av troperna. Undersökningen visar också att författaren använder den klassiska retorikens verktyg för argumentation, logos, etos och patos för att påverka läsarens intellekt och känsla och på så sätt framställa sig själv som trovärdig, hederlig och pålitlig.

Syftet för denna uppsats är att undersöka centrala aspekter av socialmedicinens professionaliseringsprocess i Sverige under 1900-talets mitt – när socialmedicin under 1950-talet gick från att vara ett kunskapsområde till att bli en medicinsk etablerad ämnesvetenskap hela perioden upp till att det upphöjdes till statusen av en medicinsk specialitet 1974. Materialet som undersöks i denna studie är Socialmedicinsk tidskrift vilken grundades som ett forum för läkare och andra intresserade att diskutera socialmedicinska frågor. Den teoretiska utgångspunkten i studien baserad på begreppet ”gränsdragningsarbete” enligt Thomas F. Gieryns definition, vilket innebär att studera hur gränserna för ett vetenskapligt ämne etableras mot andra vetenskapsfält, hur den särskiljer sig från det ovetenskapliga, samt hur en vetenskap avgränsas mot politiska. Resultaten från undersökningen visar bland annat på att syftet med etablerandet av en vetenskaplig socialmedicin var att skapa klarhet gällande ämnets definition. Men definitionsfrågan kom att omgärdats av oklarhet och delade meningar. Socialmedicinen handlade om de sociala aspekterna i förhållande till hälsa vilket kom att inkludera hela den svenska sjukvården och det svenska välfärdssamhället som studieobjekt för socialmedicinska studier. Detta hade också en inverkan på dels socialmedicinarnas intresse av att utbilda läkarstudenterna i ett socialmedicinskt perspektiv, dels hur socialmedicinens gränser drogs gentemot den politiska sfären med socialmedicinarnas engagemang i formandet av socialpolitiska beslut och det nära samarbetet med det sociala arbetet i Sverige.

There is an ongoing debate in the media about whether or not caucasian filmmakers should be telling stories about racism and the black experience. This study aims to further the discussion by examining and comparing social criticism in the two feature-length films Play and Get Out, made by caucasian filmmaker Ruben Östlund and African American filmmaker Jordan Peele respectively. Using a multimodal critical discourse analysis grounded in Stuart Hall and Richard Dyer’s theories on representation and stereotyping, the study investigates what discourses regarding race and stereotypes are present in the films. The study shows that both films raise social criticism by references to the historical and contemporary racial discourse and depicting how the white characters act upon their racial prejudice. However, while Östlund attempts to have his audience reflect on their own behaviour and prejudices, the racist implications made by the white characters in Play, along with the black characters stereotypical manners, are often left unconfrontented and therefore reconstructs the racial order. Peele, however, manages to deconstruct the racial order through usage of more creative interdiscursive elements which highlight the importance of a shared black experience, exposing the privileged and racially charged actions of the white characters in Get Out and the vulnerable position of its black characters.

In the 1940s, 50s and 60s the two youth movements of the beats and the hippies emerged in the United States. Disagreeing with the progressive positivism of the previous generations these youths were part of a counter culture that adhered to an ideal of living in the present. Alan Wilson Watts (1915–1973), most known for his popularization of eastern philosophy and religion in general and Zen-Buddhism in particular, became one of the most influential and well-read advocates of the new movements. Drawing upon eastern philosophy and religion as well as modern psychology, Watts challenged the western world view by rejecting the dualism of self and environment, arguing that man is one with God and nature and claiming that nothing exists but the present experience here and now. Based on Watts’ view of man and reality, and in the context of the emerging youth movements, this study examines Watts’ criticism of western culture and society as well as his view on happiness and the possibility of a better life for the individual living in the west. The study shows that, according to Watts, the root of the problem facing western society lies in man’s incapability of distinguishing concept from reality, preferring abstract ideas and symbols to the experience present in everyday life. As a result, man perceives himself as separate from nature, waging war on his environment in a futile attempt at finding happiness by constantly striving for ever greater achievements of which the main goal always seems to lie somewhere in the future but never in the present. His ideas inspired the youth movements, although they moved in a different direction than the one he would have wanted. Watts, suggesting that an altered understanding of oneself as one with the universe is central in maintaining a thriving society in union with nature, claims that the essence of happiness consists of this understanding here in the present rather than the pursuit and obtaining of a desired goal.

This study is a close reading of how Shapeshifters (Sophie Vuković, 2017) and Inuti diamanten (Viktor Johansson, 2020) produce social criticism through essayistic forms. Using relevant research and theories on essay film, the first part of this study explores essayistic form in above mentioned films. It demonstrates how the use of voiceover, narrative structure and other filmic forms in Shapeshifters and Inuti diamanten can be described as essayistic. The second part combines the implications of the first part with theories on essayistic form and its capacity of societal critique. It reveals how an essayistic form allows these filmmakers to produce social critique in similar and different ways. Research about essay film is an expanding field of film studies that has become increasingly relevant in our postmodern society. Investigating a more personal, complex and open style of filmmaking, essay film studies offer new ways of making, watching and analyzing film. A shortage of attentiveness to essay film in Swedish film studies has urged this study to expand the research and explore essay filmmaking in contemporary Sweden.

Uppsatsen analyserar tre kinesiska science fiction-böcker: Hao Jingfangs Peking-den hopfällbara staden (2012), Chen Qiufans Waste Tide (2013) och Liu Cixins The Three-Body Problem (2008). Syftet med studien är att undersöka vilken typ av samhällskritik som finns i verken. Uppsatsen syfte har besvarats genom att tolka verken utifrån en litteratursociologisk textanalys i kombination med begrepp från klassteori och narratologi. Resultatet visar attPeking-den hopfällbara staden och Waste Tide ger uttryck för kritik mot social ojämlikhet irelation till klassamhället. I Waste Tide finns även kritik mot miljöförstöring i relation till teknologisk framväxt. I The Three-Body Problem finns det en humanistisk kritik mot hur människor fick lida under kulturrevolutionen i Kina.