Granskningar från Skolinspektionen (2016, 2017) visar att det uppstår klyftor i utbildningen samt bristande kunskaper om specialpedagogik, barn i behov av särskilt stöd och tamburen som lärmiljö i flera svenska förskolor. Syftet med studien är att vidga kunskapen om äldre barns behov av särskilt stöd i tamburen ur ett förskolesammanhang. I studien får läsaren ta del av tamburen som lärmiljö och barn i behov av särskilt stöd. Detta innefattar också vilka hinder och möjligheter som förekommer för barns lärande och utveckling i tamburen utifrån sociala, kommunikativa, språkliga och motoriska aspekter. Studien bestod av två delstudier med olika metodologiska tillvägagångsätt där den ena delstudien granskade hur det såg ut i praktiken, och den andra delstudien om hur förskollärare tolkade sitt uppdrag kring barn i behov av särskilt stöd. Studien utgick från två teoretiska perspektiv inom specialpedagogik, det kategoriska perspektivet och det relationella perspektivet, och en kandidat till ytterligare ett perspektiv, dilemmaperspektivet. De kvalitativa insamlingsmetoderna som användes i studien för att samla in empirin var intervjuer och videoobservationer. Urvalet valdes och motiverades i förhållande till syftet och forskningsfrågorna. De analysmetoder som användes för att analysera studiens empiri var tematisk analysmetod och multimodal interaktionsanalys. Forskningsresultaten visade att barn i behov av särskilt stöd är barn som har olika behov av hjälp och stöttning i olika sammanhang, och i praktiken inträffade inga incidenter som visade att vissa barn var i behov av särskilt stöd. Resultaten visade också att barnen tränade mycket på självständighet och många äldre barn, på förskolan som observerades, kunde genomföra på- och avklädningsmomenten självständigt. Däremot var en del barn i behov av mer stöttning med påklädningsmomenten vilket bidrog till att det inträffade mycket språkträning i tamburen. Barnen fick också möjlighet att utveckla sociala relationer samt kommunikativa och motoriska färdigheter. För att tamburen ska kunna användas som en lärmiljö var det viktigt att miljön organiserades och att medvetna pedagoger tog vara på de spontana undervisningstillfällena för att utveckla barnens lärande.

Med vår studie vill vi få syn på hur det kan se ut i tamburen på förskolor, hur samspelet mellan barn och pedagoger ser ut, om barnen utmanas till att vara självständiga samt om miljön möjliggör till barns självständighet. Studien innehåller två delstudier med intervjuer och observationer från två olika förskolor. Totalt har sex observationer utförts för att få en bredare syn på pedagogernas arbetssätt. Sedan har sju semistrukturerade intervjuer med personal från respektive avdelning utförts för att ta del av deras egna tankar kring tamburen. Det här är en kvalitativ studie där en tematisk analys har gjorts. Studien har utgått från ett sociokulturellt perspektiv där begrepp som mediering, appropriering, scaffolding samt fysiska och intellektuella redskap använts för att analysera empirin. Resultatet från förskola 1 och 2 skiljde sig när det gällde arbetssättet men inte när det gällde deras egna tankar om hur de vill att tambursituationen ska se ut. Tidsbrist, stress och stora barngrupper tas upp som en orsak till att tambursituationerna glöms bort och blir till en låt-gå situation. Det har många gånger varit orsaken till att pedagogernas pedagogiska roll och profession inte kommit till uttryck i tamburen. Resultatet kom fram till att pedagoger behöver skapa en struktur och planering, ha en god kommunikation sinsemellan samt skapa förutsättningar för en trivsam miljö där barnen får tillgång till fysiska och intellektuella redskap för att påklädningssituationer ska kunna bidra till barns lärande och utveckling samt vara en trygg plats där barn får öva på att bli självständiga individer.