Vi har alla olika sätt att bearbeta traumatiska händelser och känslor. Mitt sätt var att teckna, teckningarna blev ett rop på hjälp. Under uppväxten fick tecknande andra betydelser än bearbetning av barndomens sår, det blev ett verktyg att få komma ifrån verkligheten. En fristad där ingen kunde säga åt mig vad jag fick och inte fick göra, för det var min fantasi som gällde. Men under skolans gång så rycktes den betydelsen ifrån mig och att teckna realistiskt var viktigare. I denna uppsats undersöker jag varför människor väljer att sluta eller fortsätta teckna efter barndomen. Med hjälp av 6 informanter i åldrarna 18-30 har jag med hjälp av semistrukturerade intervjuer låtit informanterna diskutera sitt tecknande och hur bildämnet har påverkat deras inställning till tecknande. Med hjälp av social inlärningsteori, emotionspsykologi och ett socialkognitivistiskt perspektiv har jag analyserat intervjuerna för att ta reda på den emotionella intelligensens värde och den sociala miljöns påverkan på informanternas svar om tecknande. Som blivande bildlärare vill jag utveckla teckningens betydelse. Frustrationen att inte kunna hantera tekniken och tiden som inte finns för att lära sig teckna var det ledande svaret som blev inspirationen till mitt gestaltningsarbete ”Frustration i skapande”. I gestaltningen släppte jag pennan men behöll att arbeta med papper, ett material som är lättillgängligt. Gestaltningen består utav en skulptur som är uppbyggd av papper, med hjälp av vikkonsten origami visar skulpturen processen att lära sig hantera en teknik. Genom att släppa pennan visar jag att det finns andra sätt att teckna på än med penna och papper. Gestaltningen presenterades på Konstfacks vårutställning 12-22 Maj 2016.

Det här arbetet bygger på en studie av barns fria tecknande som uppsatsförfattaren genomfört under loppet av cirka fem månader på en 3-6 års avdelning vid en Stockholmsförskola. Studien är genomförd med en etnografisk ansats. Jag har samlat material genom samtal med barnen och fotografering av deras bildarbeten. Uppsatsens frågeställningar söker svar på vad barnen ritar? Vad de använder sina bilder till? Och i vilket sammanhang dessa bilder skapas. Intentionen med studien är inte att göra kunskapsmässiga jämförelser mellan barnen, därför har undersökningen heller inte sin grund i utvecklingspsykologiska teorier eller stadieteorier om grafisk mognad i barnens bilduttryck. Författaren lägger i arbetet stor vikt vid det pedagogiska klimat som förskolan representerar och kopplar ihop det klimatet med barnens möjligheter till möten och kreativitet i bildskapandet. Vid jämförelse med det referensmaterial som författaren använder sig av finns det skillnader i barnens bilduttryck, tilltro till det egna skapandet och kommunikationen med de omkringvarande barnen. Det pedagogiska klimatet spelar stor roll för barnens mod och tillit till det egna bildarbetet. I den sammanfattande tolkningen bli det tydligt hur barnens bildarbete är en leksituation som barnen aktivt väljer, en annan slutsats av denna studie är att barn kan mötas och samspela utifrån olika bildrepertoarer. Barn konstruerar både lek och bilder samtidigt.

This is a study about how embodied cognitive processes relates to slow drawing processes such as stippling, but also other slow mediums such as graphite pencil. With an auto-ethnographical research method the production of a stippled drawing is examined in relation to contemporary cognitional science, as well as a cognitive experiment that examines how important time and technique is to mental processes surrounding the drawing. The study is then examined in relation to other realistically stippled drawings to establish data outside the personal narrative. The main results were that the amount of time you spend drawing the studied object increasingly enhances the cognitive process of gathering of information. Furthermore the usage of hands during this slow process is established as an effective way to feel and remember the essence of an object for a longer period of time. Also, the parallell pause that occurs whilst drawing slowly and methodical enables reflection that stimulate the embodied cognitional processes linked to learning and understanding about objects outside ourselves.