Lapp-Nils, född 1804, var en samisk storspelman i Offerdal i Jämtland, vars låtar har levt vidare till idag, och utgör grunden för Lapp-Nilstraditionen. Syftet med denna studie är att tekniskt kunna spela fem låtar i Lapp-Nilstradition, samt att även få en ökad förståelse för kontexten kring Lapp-Nils. Undertecknad växte inte upp med folkmusik, och mötte först folkmusikgenren på gymnasiet, och ville i denna studie fördjupa sig inom en spelmanstradition. Intresset riktades mot Offerdal och Lapp-Nilstraditionen, där undertecknad har släktrötter. Historiskt sett har folkmusikutlärningen skett gehörsbaserat från person till person, men idag är folkmusiken mer institutionaliserad. Enligt läroplan för grundskola samt för förskoleklass och fritidshem från 2011, ska eleven möta folkmusik i undervisningen i grundskolan, då pedagogens uppgift bland annat är att introducera nya musikgenrer. Denna studie har inspirerats av ett musiketnologiskt perspektiv, som innebär att även kontexten kring musiken studeras. Studien innefattade fältarbete på plats i Offerdal, där viktiga platser kopplade till Lapp-Nils besöktes. Även en fiollektion genomfördes med en traditionsbärare. Valet av fiollärare och traditionsbärare blev Kjell-Erik Eriksson, som spelar Lapp-Nilslåtar. Under den konstnärliga lärandeprocessen framkom fem fokusområden: låtinlärning, stråk, fotstamp, kvartstoner, tersdrillar. Undertecknad lärde sig till viss mån att spela de fem låtarna, men att lära sig en tradition är en tidskrävande process. Under vidare förkovring av Lapp-Nilstraditionens kulturella kontext fördjupades kunskapen av det studerade. Musiketnologin som teori gynnade denna studie, då helheten blev studerad och möjliggjorde en djupare förståelse för den klingande musiken. Att ha upplevt en krävande och utmanande lärandeprocess själv, kan vara till nytta för musikpedagogen. Musikpedagogen kan utifrån en igenkänning och en förståelse av hur det kändes, på så sätt stötta sina elever under deras musikaliska lärandeprocesser.

The aim of this study is to investigate transmission of knowledge as critical archive practice within folk dance, and thereby contribute to updating the concept tradition bearer. The research questions are: What is done in the situation of knowledge transmission where different folk dance bodies understood as archives – both living dancers and bodies in text and image – meet over time and space? How can these situations be understood theoretically and thus contribute to a new, archive oriented, theoretical understanding of the transmission of knowledge and tradition within folk dance? The empirical material consists of phenomenological interviews with three folk dancers who each participated in two workshops created by the author: in one case, the participants encountered archival material such as text, film and photography, in the other a living dancer understood as an archive. Drawing on critical and pluralizing archive theory, the findings of the study show how both dancers and archive records are stakeholders and agents in creating the affective, dynamic and complex interchanges that take place in both situations. Pluralizing archive theory also proved useful in identifying values and hierarchies among the stakeholders in the folk dance archive. In the interchange between dancer and archive, negotiations between different approaches to tradition took place. Through pluralizing archive theory and the understanding of the body as archive, the concept of tradition bearer may be given a more dynamic and inclusive definition, shifting focus from what it is to what it does, and be considered a complex relational situation.