Denna studie syftar till att undersöka hur utanförskap och gemenskap kommer till och utvecklas i utsatta svenska områden. Då klyftorna mellan innerstad och förort växer allt större och synen på specifika förorter förändrats, är det väsentligt att undersöka varför detta är fallet och vad det har för konsekvenser. Genom att analysera ett 50-tal personliga berättelser i olika former och söka spår efter beståndsdelar av såväl materialistiska som idealistiska förklaringsmodeller tillförs en nyanserad bild av utanförskap i förorter. Fortsättningsvis ser vi, utifrån dessa personliga skildringar, närmare på hur gemenskap kan utvecklas trots den marginalisering människor i dessa områden upplever. Analysen visar att utanförskap attribueras till både diskriminerande förhållningssätt och att välfärdsinstitutioner retirerar. Vidare ser vi att gemenskap följaktligen utvecklas som en motreaktion till dessa orättvisor. Resultaten åskådliggör således att gemenskap i förorter kännetecknas av flera olika aspekter. Sammanhållningen karakteriseras av idéer kring civilsamhälle och plats samt reflektioner kring identitet. Vi finner även att gemenskapen upplevs vara en direkt reaktion mot utanförskapet och att den utmärks av människors olikheter samt utvecklingen av språk och identiteter. Till följd av analysen konstaterar vi att det förekommer flera olika förklaringar till fenomenen och att en hybridteori kan utvecklas för vidare forskning inom området.