Samtliga nya detaljplaner behöver genomgå en undersökning tidigt i planprocessen för att bedöma om planen tros kunna orsaka en betydande miljöpåverkan och i så fall behöva genomgå en strategisk miljöbedömning. Structor Miljöteknik arbetar med miljöbedömningar av detaljplaner med målsättningen är att väva in miljöanpassningsåtgärder i ett så tidigt skede av planeringen som möjligt för att bidra till en hållbar stadsplanering. En strategi med tillhörande processverktyg togs fram i samband med ett tidigare examensarbete för att underlätta detta arbetssätt. Verktyget är anpassad för användare som redan är väl insatta i dem framtagna strategin, och kan därmed upplevas som tung att sätta sig in i. För att fler ska kunna tänka sig att använda det och för att den framtagna strategin ska få större genomslag hos Sveriges kommuner behöver därför verktyget vidareutvecklas och bli mer användarvänligt.  En utvärderande studie gjordes av den arbetsprocess som Structor Miljöteknik har för undersökningar i syfte att identifiera dess styrkor och svagheter. Utifrån denna studie, intervjuer med Naturvårdsverket, Boverket, Länsstyrelsen i Örebro län, Motala kommun och konsulter från Structor Miljöteknik samt en egen utvärdering av det befintliga verktyget togs flera kriterier fram för det nya verktyget. Kriterierna gavs olika prioriteringar som baserades på i vilken grad uppfyllandet av kriteriet ansågs bidra till ökad funktionalitet, automatisering och användarvänlighet. Microsoft Excel identifierades som en lämplig programvara för verktyget då majoriteten av kriterierna bedömdes kunna uppfyllas i det. En plan för vidareutvecklingen av verktyget togs fram som delades in i 4 etapper: framtagande av grund, uppfylla satta kriterier, författa en vägledning och tester och utvärdering. På grund av tidsbrist färdigställdes dock endast den första etappen fullt ut. Grundversionen av det nya verktyget gav goda förutsättningar att uppfylla kriterierna med hög prioritet samt merparten av de övriga.  Möjligheten att uppfylla de olika framtagna kriterierna och tillvägagångsättet för att i ett vidare arbete slutföra utvecklingsprocessen analyserades och presenterades. / When a new local plan is crafted an early screening during the planning process is required to examine if the plan has significant environmental impact. If the plan is believed to have significant environmental impact a strategic environmental assessment needs to be conducted. The company Structor Miljöteknik has a way of working with the environmental assessment of plans where the goal is to incorporate measures striving for greater environmental sustainability early in the process. Today the company does this using a strategy and a processing tool that was created by Sandström. The use of the processing tools is limited by the fact that it requires a user with deeper understanding of the tools construction to be able to use it. Therefore, there is a need for further development of the processing tool to achieve a more user-friendly interface, so that its use become more widespread and the environmental profits of it can be reaped. An evaluative study has been conducted to pinpoint the strength and weaknesses in the process used by Structor Miljöteknik currently. Within this study extensive interviews have been conducted with different government agencies, country administrative board, municipality and people working in the private company Structor Miljöteknik. Based on the interviews several criteria for a developed processing tool were identified. All the criteria were then rated based on three parameters: functionality, automation and user friendliness. Microsoft Excel was identified as suitable software product to use for the processing tool since it enabled most of the criteria to be fulfilled. The further development of the processing tool was divided into four steps: creating a foundation, fulfilling the set criteria, creating a manual and tests and evaluation. In this report the first step was completed, laying a foundation that has great potential for achieving the criteria with high priority as well as most of the other criteria when the further steps are developed.

This master thesis presents a theoretical investigation of the energy and stability of interfaces in iron-carbide compounds, specifically focusing on the α-Fe/Cr7C3 system. The study aims to fill the gap in knowledge regarding the surface energetics of these interfaces using Density Functional Theory (DFT). Six different α-Fe/Cr7C3 interfaceswere constructed α-Fe(001)/Cr7C3(024), α-Fe(001)/Cr7C3(202), α-Fe(001)/Cr7C3(040),α-Fe(110)/Cr7C3(024), α-Fe(110)/Cr7C3(202) and α-Fe(110)/Cr7C3(040). Due to limited computational resources, only one of them was computationally analyzed to determine its interfacial energy value. The results revealed that the interfacial energy of the α-Fe(001)/Cr7C3(040) interface falls within the range of incoherent interfaces, indicating its stability. The computed interfacial energy values ranged from 0.94 to 3.39 J/m2, consistent with similar studies on other iron interfaces. The simulations also identified minimum and local minimum points in the interface energy curve, representing stable configurations at specific interface separation distances. The presence of a minimum point at an interface separation value of d = 1.3551 Å with an interfacial energy of 0.94 J/m2 indicates the most stable configuration, while a local minimum point at d = 2.27 Å with an interfacial energy of 2.12 J/m2 suggests another stable configuration for the interface. The conclusion that the computations were correctly performed with an interfacial energy value of 0.94 J/m2 for the most stable configuration at a supercell length (aSupercell ) of 22.23 Å is drawn. The findings of this research have significant implications for future investigations and applications. Firstly, this study fills the gap of the unresearched ferrite-carbide interfaces with theoretical data. Secondly, the knowledge gained from studying these interfaces contributes to understanding hydrogen interactions, which is fundamental for the transition towards a hydrogen economy. Additionally, the incoherent nature of the interface introduces challenges in understanding material behavior and properties, necessitating further investigations for designing efficient systems. Future work includes experimental validation of the α-Fe/Cr7C3 interface to compare the theoretical and experimental energies and stability. Investigating the remaining interfaces and examining the effects of introducing hydrogen atoms in these interfaces, along with calculating the corresponding hydrogen trapping energies, are important research areas. Further advancements in understanding these interfaces can be achieved through interface engineering, multiscale modeling, and studying other iron-carbide systems. / Detta examensarbete presenterar en teoretisk undersökning av energin och stabiliteten hos gränssnitt i järnkarbidföreningar och fokuserar specifikt på α-Fe/Cr7C3-systemet. Studien syftar till att fylla kunskaps tomrummet gällande ytegenskaperna hos dessa gränssnitt genom användning av densitetsfunktionalteori (DFT). Sex olika α-Fe/Cr7C3-gränssnitt konstruerades α-Fe(001)/Cr7C3(024), α-Fe(001)/Cr7C3(202), α-Fe(001)/Cr7C3(040), α-Fe(110)/Cr7C3(024), α-Fe(110)/Cr7C3(202) och α-Fe(110)/Cr7C3(040). På grund av begränsade beräkningsresurser analyserades endast ett av dem för att bestämma dess gränssnittsenergivärde. Resultaten visade att gränssnittsenergin för α-Fe(001)/Cr7C3(040)- gränssnittet ligger inom intervallet för inkoherenta gränssnitt, vilket indikerar dess stabilitet. De beräknade gränssnittsenergivärdena varierade mellan 0,94 och 3,39 J/m2 , vilket är i linje med liknande studier där järngränssnitt studeras. Minimi och lokala minimipunkter i gränssnittets energikurva, vilket representerar stabila konfigurationer vid specifika avstånd mellan gränssnittet. Förekomsten av en minimipunkt vid ett gränssnittsavstånd på d = 1,35 Å med en gränssnittsenergi på 0,94 J/m2 indikerar den mest stabila konfigurationen, medan en lokal minimipunkt vid d = 2,27 Å med en gränssnittsenergi på 2,12 J/m2 antyder en annan stabil konfiguration för gränssnittet. Slutsatsen dras att beräkningarna utfördes korrekt med ett gränssnittsenergivärde på 0,94 J/m2 för den mest stabila konfigurationen vid en supercellslängd (aSupercell) på 22,23 Å. Fynden från denna forskning har betydande implikationer för framtida undersökningar och tillämpningar. För det första fyller denna studie kunskapsgapet gällande de otillräckligt utforskade ferrit-karbidgränssnitten med teoretisk data. För det andra bidrar den erhållna kunskapen från studiet av dessa gränssnitt till förståelsen av väteinteraktioner, vilket är grundläggande för övergången till en väteekonomi. Dessutom innebär gränssnittets inkoherenta natur utmaningar när det gäller att förstå materialbeteende och egenskaper, vilket kräver ytterligare undersökningar för att utforma effektiva system. Framtida arbete inkluderar experimentell validering av gränssnittet mellan α-Fe/Cr7C3 för att jämföra teoretiska och experimentella energier och stabilitet. Att undersöka återstående gränssnitt och undersöka effekterna av att introducera väteatomer i dessa gränssnitt och beräkna motsvarande vätefällningsenergier är viktiga forskningsområden. Gränssnittsdesign, flerskalig modellering och studier av andra järnkarbid-system kan ytterligare främja förståelsen av dessa gränssnitt.