<p>Syftet med denna studie var att beskriva hur människor med reumatoid artrit upplever sin vardag. Intervjuer genomfördes med 17 individer med diagnosen reumatoid artrit och analyserades med hjälp av en innehållsanalys. Två kategorier bildades som beskrev hur människor med reumatoid artrit upplever sin vardag: (1) Kroppens avtagande styrka och</p><p>dess inre och yttre konsekvenser och (2) försoning med sjukdomen.</p><p>Dessa bildar tillsammans det övergripande temat: Reumatikers livssituation – tyst vardagshjältemod. Studien visade att informanternas upplevelse av sin vardag var beroende av sjukdomens svårighetsgrad,</p><p>smärtans intensitet, kroppens styrka, begränsningar i vardagen, omgivningens attityd och hur de kunde hantera sin sjukdom och försona sig med den. En konklusion av denna studie är att det behöver göras</p><p>upplysningsarbete bland allmänheten om reumatikernas situation.</p><p>Utvecklingen av tekniska hjälpmedel borde främjas för att underlätta reumatikernas vardag. Det borde även funderas över bättre ekonomiskt stöd för patienter som är i behov av det. Framför allt borde forskningen</p><p>främjas för att hitta en metod genom vilken reumatoid artrit kan botas.</p>

Syftet med denna studie var att beskriva hur människor med reumatoid artrit upplever sin vardag. Intervjuer genomfördes med 17 individer med diagnosen reumatoid artrit och analyserades med hjälp av en innehållsanalys. Två kategorier bildades som beskrev hur människor med reumatoid artrit upplever sin vardag: (1) Kroppens avtagande styrka och dess inre och yttre konsekvenser och (2) försoning med sjukdomen. Dessa bildar tillsammans det övergripande temat: Reumatikers livssituation – tyst vardagshjältemod. Studien visade att informanternas upplevelse av sin vardag var beroende av sjukdomens svårighetsgrad, smärtans intensitet, kroppens styrka, begränsningar i vardagen, omgivningens attityd och hur de kunde hantera sin sjukdom och försona sig med den. En konklusion av denna studie är att det behöver göras upplysningsarbete bland allmänheten om reumatikernas situation. Utvecklingen av tekniska hjälpmedel borde främjas för att underlätta reumatikernas vardag. Det borde även funderas över bättre ekonomiskt stöd för patienter som är i behov av det. Framför allt borde forskningen främjas för att hitta en metod genom vilken reumatoid artrit kan botas.

Syftet med denna enkätstudie var att undersöka prevalensen av muskuloskeletal värk och smärta hos datoranvändare, ta reda på hur många timmar de ägnat sig åt fysisk aktivitet, och träning varje vecka den senaste månaden samt att ta reda på om det förelåg någon association mellan upplevd värk och träning. Ytterligare ett syfte var att ta reda på om individerna vidtagit några åtgärder för att lindra värk eller för att förhindra att värk uppstår. 70 enkäter skickades ut via google docs och den besvarades av 47 stycken varav 25 var kvinnor (53 %) och 22 var män (47 %). Resultatet visade att totalt 27 respondenter (57 %) rapporterade att de upplevt värk eller smärta den senaste månaden varav 18 var kvinnor (72 %) och 9 var män (41 %). Alla respondenter hade varit fysiskt aktiva och nästan alla hade motionerat den senaste månaden. Antalet timmar varierade och olika jämförelser gjordes beroende på hur många timmar de varit fysiskt aktiva och motionerat. Resultatet visade att värk och träning hade följande samband med varandra: Det var en större andel som rapporterade att de upplevt värk av dem som motionerade mindre än fyra timmar per vecka än dem som motionerade i fyra timmar eller mer per vecka. Det var också en högre andel som upplevde värk av dem som inte utfört någon intensiv träning i jämförelse med dem som utfört intensiv träning. 25 individer (53 %) hade vidtagit en eller flera åtgärder för att minska eller lindra besvär i nacke, skuldror eller axlar. De vanligaste åtgärderna var att ändra arbetsställning och att ta medicin. Slutsatsen för denna studie är att det tycks finnas en relation mellan träning och upplevd värk.

<p>Hemvård och personliga assistenter medverkar i många förflyttningssituationer med sina patienter. Lyft- och förflyttningstekniksutbildningar kan ges av många olika yrkesgrupper. Andra studier visar på många fördelar fysiskt sett för personalen men även organisatoriskt. Erfarenheter tyder dock på att personalen lätt hamnar i gamla hjulspår och ”slarvar” med att använda en skonsam arbetsteknik. Vi har gjort och lämnat ut en studiespecifik enkät till 24 personer inom hemvård och 21 personliga assistenter för att belysa deras arbetssituation och se eventuella skillnader mellan dessa personalkategorier av vem de fått lyft- och förflyttningstekniksutbildning. Vi ville veta hur många gånger personalen har gått någon form av förflyttningsutbildning och om det skiljer sig mellan kategorierna. Studien syftade även till att ta reda på om det var någon skillnad i hur personalen tillämpar kunskaperna i vardagsarbetet. I samband med detta ville vi veta om personalen utifrån hur mycket utbildning de har fått känner behov av mer utbildning. Vi ville även se om personalen upplever någon förändring i mängden värk i rygg och axlar före och efter utbildning och om det är någon skillnad mellan yrkeskategorierna. Huvudresultatet i denna studie visar att det inte var någon större skillnad mellan yrkeskategorierna i någon av syftets delar. Man kan se av resultatet att båda yrkeskategorierna uppgav att de har fått mest utbildning av arbetsterapeut/sjukgymnast. Sedan år 2000 hade flest ur de båda yrkeskategorierna gått utbildning två gånger. Hemvårdsgruppen använde sig av fler och mer tekniker än personliga assistenterna. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan yrkeskategorierna i hur ofta de påminner andra om att använda skonsamma tekniker eller hur ofta de slarvar med teknikerna i tron om att spara tid. Majoriteten av deltagarna tyckte att de var i behov av mer utbildning men det fanns ingen signifikans utifrån hur många gånger de gått utbildning. Resultatet visade heller inget samband mellan värk relaterad till arbetet före och efter utbildning.</p>

Hemvård och personliga assistenter medverkar i många förflyttningssituationer med sina patienter. Lyft- och förflyttningstekniksutbildningar kan ges av många olika yrkesgrupper. Andra studier visar på många fördelar fysiskt sett för personalen men även organisatoriskt. Erfarenheter tyder dock på att personalen lätt hamnar i gamla hjulspår och ”slarvar” med att använda en skonsam arbetsteknik. Vi har gjort och lämnat ut en studiespecifik enkät till 24 personer inom hemvård och 21 personliga assistenter för att belysa deras arbetssituation och se eventuella skillnader mellan dessa personalkategorier av vem de fått lyft- och förflyttningstekniksutbildning. Vi ville veta hur många gånger personalen har gått någon form av förflyttningsutbildning och om det skiljer sig mellan kategorierna. Studien syftade även till att ta reda på om det var någon skillnad i hur personalen tillämpar kunskaperna i vardagsarbetet. I samband med detta ville vi veta om personalen utifrån hur mycket utbildning de har fått känner behov av mer utbildning. Vi ville även se om personalen upplever någon förändring i mängden värk i rygg och axlar före och efter utbildning och om det är någon skillnad mellan yrkeskategorierna. Huvudresultatet i denna studie visar att det inte var någon större skillnad mellan yrkeskategorierna i någon av syftets delar. Man kan se av resultatet att båda yrkeskategorierna uppgav att de har fått mest utbildning av arbetsterapeut/sjukgymnast. Sedan år 2000 hade flest ur de båda yrkeskategorierna gått utbildning två gånger. Hemvårdsgruppen använde sig av fler och mer tekniker än personliga assistenterna. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan yrkeskategorierna i hur ofta de påminner andra om att använda skonsamma tekniker eller hur ofta de slarvar med teknikerna i tron om att spara tid. Majoriteten av deltagarna tyckte att de var i behov av mer utbildning men det fanns ingen signifikans utifrån hur många gånger de gått utbildning. Resultatet visade heller inget samband mellan värk relaterad till arbetet före och efter utbildning.

Syftet med uppsatsen var att ta reda på hur fysisk aktivitet påverkar individer med diagnosen fibromyalgi när det gäller upplevelsen av smärtsymptom, upplevelsen av sin förmåga att utföra vardagliga aktiviteter samt upplevelsen av deras humör. Studiens frågeställningar var följande: Hur upplever individer med diagnosen fibromyalgi att fysisk aktivitet kan påverka deras; Smärtsymptom Förmåga att utföra vardagliga aktiviteter Humör Uppsatsen byggdes på telefonintervjuer med sju kvinnor som alla är medlemmar i fibromyalgiförbund runt om i Sverige. Intervjuerna var semistrukturerade, vilket innebar att samma frågor ställdes till intervjupersonerna. Frågorna hade öppna svarsmöjligheter och gav individerna lika chans att uttrycka sin åsikt. Kriterier för att ställa upp som intervjuperson var att de skulle haft diagnosen fibromyalgi i minst två år och upplevt symptom av sjukdomen under minst en femårsperiod. Individerna skulle även helst varje dag, vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter, på en åtminstone måttlig intensitet. Resultatet av intervjuerna visade att individerna upplever att fysisk aktivitet har en positiv inverkan på deras sjukdom. Alla intervjupersoner upplever att fysisk aktivitet lindrar deras smärta förutsatt att den utförs på, en för dem, lagom nivå. En del berättade att de inte känner av smärtan under aktiviteten och därför får tillfällig lindring, medan andra menade att fysisk aktivitet ger en tillfällig förvärring av värken. Förmågan att utföra vardagliga aktiviteter förbättras genom att de får ökad kondition, styrka, uthållighet och/eller förbättrad kroppsmedvetenhet med hjälp av fysisk aktivitet. Fibromyalgi innebär främst konstant muskelvärk och kronisk trötthet vilket leder till att humöret påverkas negativt. Då fysisk aktivitet lindrar värken så menade intervjupersonerna att de därav blir gladare och humöret höjs. Fibromyalgi i samband med fysisk aktivitet visade sig i vår studie ha övervägande positiva effekter och vi tror därför att det är en framgångsrik behandlingsmetod för sjukdomen.

<p>Från och med den 1 januari 2002 har närstående till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling en i lag (5 kap 2 § skadeståndslagen) reglerad rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem till följd av dödsfallet. Lagstiftaren har lagt ett stort ansvar på rättstillämparen gällande inte minst då det gäller att avgränsa gruppen ersättningsberättigade. Här tvingas jurister göra svåra bedömningar som ej är att beteckna som strikt juridiska, till exempel att avgöra vem som ”stod den avlidne särskilt nära”. I uppsatsen presenteras en arbetsmodell som utgår från de fyra kriterierna blodsband, hushållsgemenskap, tidsaspekt och förhållandet personerna emellan i övrigt. I och med nyttjandet av arbetsmodellen möjliggörs den nyanserade bedömning som lagstiftaren efterfrågar. De fyra kriterierna skall vägas samman vid bedömningen och de olika kriteriernas tyngd vid denna sammanvägning kan variera. Metoden erbjuder en utgångspunkt för hur bedömningen på ett metodiskt sätt kan genomföras och den är dessutom tillämpbar på de flesta situationer. På så sätt kommer vi ifrån den begränsande metoden att strikt följa typfall.Uppsatsen innehåller även en sammanställning av relevant praxis på området och en katalog med personkategorier som kan komma ifråga för ersättning.</p> / <p>From January 1st 2002 there is a statutory right for a deceased (culpa or dolus) person’s relatives, or more correctly persons with a close relationship to the desceased) to claim damages for their own emotional suffering. The legislator has put a huge responsibility on courts of law and insurance companies by letting these decide who is to be considered close and therefore entitled to damages. This report introduces a method to help them with this task. The Method is built on a test consisting of four different criteria: blood-relationship, household/cohabiting, time aspect and the relationship as such.</p>

Från och med den 1 januari 2002 har närstående till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling en i lag (5 kap 2 § skadeståndslagen) reglerad rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem till följd av dödsfallet. Lagstiftaren har lagt ett stort ansvar på rättstillämparen gällande inte minst då det gäller att avgränsa gruppen ersättningsberättigade. Här tvingas jurister göra svåra bedömningar som ej är att beteckna som strikt juridiska, till exempel att avgöra vem som ”stod den avlidne särskilt nära”. I uppsatsen presenteras en arbetsmodell som utgår från de fyra kriterierna blodsband, hushållsgemenskap, tidsaspekt och förhållandet personerna emellan i övrigt. I och med nyttjandet av arbetsmodellen möjliggörs den nyanserade bedömning som lagstiftaren efterfrågar. De fyra kriterierna skall vägas samman vid bedömningen och de olika kriteriernas tyngd vid denna sammanvägning kan variera. Metoden erbjuder en utgångspunkt för hur bedömningen på ett metodiskt sätt kan genomföras och den är dessutom tillämpbar på de flesta situationer. På så sätt kommer vi ifrån den begränsande metoden att strikt följa typfall.Uppsatsen innehåller även en sammanställning av relevant praxis på området och en katalog med personkategorier som kan komma ifråga för ersättning. / From January 1st 2002 there is a statutory right for a deceased (culpa or dolus) person’s relatives, or more correctly persons with a close relationship to the desceased) to claim damages for their own emotional suffering. The legislator has put a huge responsibility on courts of law and insurance companies by letting these decide who is to be considered close and therefore entitled to damages. This report introduces a method to help them with this task. The Method is built on a test consisting of four different criteria: blood-relationship, household/cohabiting, time aspect and the relationship as such.