University of Macau / Faculty of Arts and Humanities. / Department of Portuguese

<p>Anorexi är en sjukdom som framförallt drabbar flickor, på grund av att sjukdomen i uppskattningsvis 90 % av alla fall är av det kvinnliga könet kan denna anses vara en typisk flickproblematik. Sjukdomen kännetecknas av en kraftig viktnedgång, ångest, depression och tvångstankar. Behandling av sjukdomen är flerårig och i några fall är det en sjukdom som patienten aldrig blir helt frisk från. Ätstörningen kan i vissa fall gå så långt att den leder till döden. De som lider av sjukdomen har en felaktig bild av sig själva och inser ofta inte att de är allvarligt sjuka, det kan därför vara svårt att få dem att gå med på frivilliga former av vård. Trots detta finns det inte några lagliga förutsättningar att tvångsvårda unga med anorexi. Psykisk störning i sig kan inte grunda tvångsvård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), utan endast det beteende som störningen ger upphov till. I ett prejudicerande fall från Kammarrätten har slagits fast att det beteende som anorektiker uppvisar som en följd av sin psykiska störning inte faller under begreppet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU. De uppfyller heller inte kravet på allvarlig psykisk störning, som är en av grundförutsättningarna för att lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ska kunna tillämpas.</p><p>Unga med anorexi befinner sig således i en gråzon, där varken tvångsvård enligt LVU eller LPT kan aktualiseras. Denna gråzon mellan allvarlig psykisk störning och socialt nedbrytande beteende existerar på grund av att lagliga förutsättningar för att tvångsvårda unga med anorexi inte kan erhållas vare sig i LPT eller i LVU, tillhörande förarbetsuttalanden eller rättspraxis. Eftersom anorexi är ett tillstånd där man, ofta ovetandes om sitt egna allvarliga tillstånd, pendlar mellan liv och död bör lagtexten förändras så att unga med anorexi faller inom LVU eller LPT:s ordalydelse.</p>

Anorexi är en sjukdom som framförallt drabbar flickor, på grund av att sjukdomen i uppskattningsvis 90 % av alla fall är av det kvinnliga könet kan denna anses vara en typisk flickproblematik. Sjukdomen kännetecknas av en kraftig viktnedgång, ångest, depression och tvångstankar. Behandling av sjukdomen är flerårig och i några fall är det en sjukdom som patienten aldrig blir helt frisk från. Ätstörningen kan i vissa fall gå så långt att den leder till döden. De som lider av sjukdomen har en felaktig bild av sig själva och inser ofta inte att de är allvarligt sjuka, det kan därför vara svårt att få dem att gå med på frivilliga former av vård. Trots detta finns det inte några lagliga förutsättningar att tvångsvårda unga med anorexi. Psykisk störning i sig kan inte grunda tvångsvård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), utan endast det beteende som störningen ger upphov till. I ett prejudicerande fall från Kammarrätten har slagits fast att det beteende som anorektiker uppvisar som en följd av sin psykiska störning inte faller under begreppet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU. De uppfyller heller inte kravet på allvarlig psykisk störning, som är en av grundförutsättningarna för att lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ska kunna tillämpas. Unga med anorexi befinner sig således i en gråzon, där varken tvångsvård enligt LVU eller LPT kan aktualiseras. Denna gråzon mellan allvarlig psykisk störning och socialt nedbrytande beteende existerar på grund av att lagliga förutsättningar för att tvångsvårda unga med anorexi inte kan erhållas vare sig i LPT eller i LVU, tillhörande förarbetsuttalanden eller rättspraxis. Eftersom anorexi är ett tillstånd där man, ofta ovetandes om sitt egna allvarliga tillstånd, pendlar mellan liv och död bör lagtexten förändras så att unga med anorexi faller inom LVU eller LPT:s ordalydelse.

<p>Inom omsorgsyrket styrs arbertsinsatserna utav lagar. Syftet var att se i en enkätundersökning om det förelåg någon skillnad i arbetstillfredsställelse mellan personal som arbetar under LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) respektive personal under SoL (Socialtjänstlagen) samt att belysa vilka faktorer som påverkade personalens intentinoer att byta arbete. Studiens kvalitativa del syftade till att genom intervjuer visa hur cheferna uppfattar personalens arbetssituation. En hypotes var att personal under LSS upplever högre arbetstillfredsställelse än personal under SoL då LSS är en mer förmånlig lag. Studien utfördes på 84 omsorgsarbetare och tre chefer i en mindre kommun. Resultatet visade ingen egentlig avvikelse i arbetstilfredsställelse mellan lagarna men att organisationskultur är den starkaste prediktorn för intention att byta arbete.</p>

<p>Sammanfattning</p><p>Insatsen personlig assistans inrättades 1994 i samband med att rättighetslagstiftningen lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, började gälla. Syftet med denna uppsats är att utreda vilka kriterier som den enskilde, som på grund av sitt psykiska funktionshinder ingår i 1 § 3 LSS, måste uppfylla för att beviljas insatsen personlig assistans.</p><p>I uppsatsen definieras psykiskt funktionshinder och kommunens ansvar gentemot de personer med dessa handikapp klargörs. Vidare utreds alla kriterier som den funktionshindrade måste uppfylla för att beviljas personlig assistans eller ekonomisk ersättning för sådan.</p><p>Personlig assistans är främst till för dem som har fysiska funktions¬hinder och/eller ett mycket omfattande hjälpbehov. Det är här diskussionen om psykiskt funktions¬hindrade ska beviljas assistans uppstår. Psykiskt funktionshindrade kan i regel sköta sina grund¬lägg¬ande behov rent fysiskt, men är i behov av ”påputtning” eftersom de har problem med att påbörja sysslor i den dagliga livsföringen. Enligt proposition 1995/96:146 berättigar inte rena motiverings- och aktiverings¬insatser personlig assistans, utan någon form av praktiskt hjälp¬behov krävs för att den enskilde ska beviljas insatsen.</p><p>Hjälpbehovsbedömningen ska vara individuell och hänsyn ska tas till hela livssituationen. Tanken är att insatserna i LSS, däribland personlig assistans, ska tillförsäkra den enskilde goda levnadsvillkor. Vad exakt som ingår i goda levnadsvillkor nämn endast flyktigt i lagförarbetena. Kravet på individuell prövning och det stora utrymmet för handläggarens subjektiva uppfattning gör att två till synes lika fall kan resultera i olika beslut.</p>

<p>Vid en tillbakablick, visas det tydliga förändringar i svensk lagstiftning om sexualbrott mot barn. Det förekom till exempel länge att även barnen kunde straffas med döden om det blivit utsatt för våldtäkt. En stor del i lagändringarna är just ändringar i samhällsvärderingarna som ligger till grund för det vi tror på. Just dessa värderingar är grunden till att Sverige ratificerade barnkonventionen 1990. Detta undertecknande medförde i sin tur att Sverige måste anpassa sina lagar, till det som föreskrivs i barnkonventionens artiklar för att öka skyddet för barn, samt för att harmonisera med konventionen i sin lagstiftning. Men det finns även fler rambeslut som vi har skrivit under, speciellt under 2000-talet. Och lagstiftningen går stadigt framåt.</p><p> </p><p>För att ytterligare förbättra och anpassa våra lagar, skedde därför den stora sexualbrottsreform år 2005 av 6 kap. (1962:700) Brottsbalken, angående sexualbrottslagstiftningen mot barn. Denna reform ändrade uppbyggnaden av lagstiftningen och definitionerna. Exempelvis utökade man 6 kap. med några paragrafer som helt riktade in sig på sexualbrott mot barn, andra ändringar var att definitionen av <em>sexuellt umgänge</em> ändrades till <em>sexuell handling</em>, för att göra det tydligare vad som omfattas av detta lagrum. Men kanske den ändring som har störst betydelse för ett ökat skydd för barn, är den förlängning av preskriptionstiden som infördes, och som nu börjar löpa från det att barnet fyllt 18 år. Vidare för att bättre anpassa lagen till dagens samhälle har det även tillkommit fler definitioner där rekvisiten har ändrats, delvis för att skärpa till lagen. Många av ändringarna hade sina grunder i barnkonventionen men även ifrån andra rambeslut som vi ratificerat.</p><p> </p><p>Sexualbrottsreformen (tillägg av 6 kap. 10 a § BrB) som skedde år 2009 har även den sina spår i barnkonventionen.  Kompletteringarna man gjorde här kommer att refereras till som den s k <em>kontaktlagen</em> (som är ett uttryck som används i detta arbete), som syftar till att förebygga och kriminalisera kontakttagandet mellan en vuxen och en minderårig. Om man inte kan få ett stopp på sexuella övergrepp på barn, så har man i det här lagrummet försökt att ytterligare försvåra för gärningsmän att utföra övergrepp. I nu gällande rätt är det sanktionerat att försöka ta kontakt med barn i sexuellt syfte, d v s redan kontaktförsöket är en brottslig handling. Lagrummet är därför av en förebyggande karaktär.</p><p> </p><p>Regeringen anser dock fortfarande att Sveriges lagstiftning på området är begränsat och nya lagregler kommer att bifogas år 2009, men även året därpå är målet att göra en grundlagsändring. En ändring som är otroligt viktig är, att det blir straffbart att ens försöka få tillgång eller söka material som är barnpornografiskt. Kan remissinstanserna få fram en bra utformning för detta lagrum, torde det verka avskräckande för den som redan innehar och söker mer material men även för dem som kanske söker för första gången.</p><p> </p><p>Som sagt, lagstiftningen utvecklas hela tiden för att anpassas till samhället och för att göra den mer lättillgängligt och förstålig för alla. Vad som kan sägas om de ändringar som genomfördes i sexualbrottslagstiftningen under år 2005 och år 2009 mot barn, är att de lett till ett ökat skydd för barnen. Rättssäkerheten har tydligt ökat och lagarna har fått ett större tillämpningsområde. Visserligen finns det fortfarande vissa problem med tillämpningen, då speciellt med gränsdragningen och delvis med legalitetsprincipen. Gränsdragningsproblemen uppstår igenom att det nu finns så många olika lagdefinitioner som brottet kan klassas som, men här kan det påstås att det är att föredra att ha för många än att ha för få. Legalitetsprincipen sammanflyter något med gränsdragningsproblemet, då det inte konstant är avgörbart vilket brott som avses, vilket dock är avgörande enligt legalitetsprincipen. Dessa två problem jämnas dock ut av de framsteg och den ökade rättssäkerheten de nya formuleringarna har medfört. Dock bör vidare utveckling av lagarna ske för att nå en perfekt lagstiftning.</p><p> </p>

Vid en tillbakablick, visas det tydliga förändringar i svensk lagstiftning om sexualbrott mot barn. Det förekom till exempel länge att även barnen kunde straffas med döden om det blivit utsatt för våldtäkt. En stor del i lagändringarna är just ändringar i samhällsvärderingarna som ligger till grund för det vi tror på. Just dessa värderingar är grunden till att Sverige ratificerade barnkonventionen 1990. Detta undertecknande medförde i sin tur att Sverige måste anpassa sina lagar, till det som föreskrivs i barnkonventionens artiklar för att öka skyddet för barn, samt för att harmonisera med konventionen i sin lagstiftning. Men det finns även fler rambeslut som vi har skrivit under, speciellt under 2000-talet. Och lagstiftningen går stadigt framåt.   För att ytterligare förbättra och anpassa våra lagar, skedde därför den stora sexualbrottsreform år 2005 av 6 kap. (1962:700) Brottsbalken, angående sexualbrottslagstiftningen mot barn. Denna reform ändrade uppbyggnaden av lagstiftningen och definitionerna. Exempelvis utökade man 6 kap. med några paragrafer som helt riktade in sig på sexualbrott mot barn, andra ändringar var att definitionen av sexuellt umgänge ändrades till sexuell handling, för att göra det tydligare vad som omfattas av detta lagrum. Men kanske den ändring som har störst betydelse för ett ökat skydd för barn, är den förlängning av preskriptionstiden som infördes, och som nu börjar löpa från det att barnet fyllt 18 år. Vidare för att bättre anpassa lagen till dagens samhälle har det även tillkommit fler definitioner där rekvisiten har ändrats, delvis för att skärpa till lagen. Många av ändringarna hade sina grunder i barnkonventionen men även ifrån andra rambeslut som vi ratificerat.   Sexualbrottsreformen (tillägg av 6 kap. 10 a § BrB) som skedde år 2009 har även den sina spår i barnkonventionen.  Kompletteringarna man gjorde här kommer att refereras till som den s k kontaktlagen (som är ett uttryck som används i detta arbete), som syftar till att förebygga och kriminalisera kontakttagandet mellan en vuxen och en minderårig. Om man inte kan få ett stopp på sexuella övergrepp på barn, så har man i det här lagrummet försökt att ytterligare försvåra för gärningsmän att utföra övergrepp. I nu gällande rätt är det sanktionerat att försöka ta kontakt med barn i sexuellt syfte, d v s redan kontaktförsöket är en brottslig handling. Lagrummet är därför av en förebyggande karaktär.   Regeringen anser dock fortfarande att Sveriges lagstiftning på området är begränsat och nya lagregler kommer att bifogas år 2009, men även året därpå är målet att göra en grundlagsändring. En ändring som är otroligt viktig är, att det blir straffbart att ens försöka få tillgång eller söka material som är barnpornografiskt. Kan remissinstanserna få fram en bra utformning för detta lagrum, torde det verka avskräckande för den som redan innehar och söker mer material men även för dem som kanske söker för första gången.   Som sagt, lagstiftningen utvecklas hela tiden för att anpassas till samhället och för att göra den mer lättillgängligt och förstålig för alla. Vad som kan sägas om de ändringar som genomfördes i sexualbrottslagstiftningen under år 2005 och år 2009 mot barn, är att de lett till ett ökat skydd för barnen. Rättssäkerheten har tydligt ökat och lagarna har fått ett större tillämpningsområde. Visserligen finns det fortfarande vissa problem med tillämpningen, då speciellt med gränsdragningen och delvis med legalitetsprincipen. Gränsdragningsproblemen uppstår igenom att det nu finns så många olika lagdefinitioner som brottet kan klassas som, men här kan det påstås att det är att föredra att ha för många än att ha för få. Legalitetsprincipen sammanflyter något med gränsdragningsproblemet, då det inte konstant är avgörbart vilket brott som avses, vilket dock är avgörande enligt legalitetsprincipen. Dessa två problem jämnas dock ut av de framsteg och den ökade rättssäkerheten de nya formuleringarna har medfört. Dock bör vidare utveckling av lagarna ske för att nå en perfekt lagstiftning.

Sammanfattning Insatsen personlig assistans inrättades 1994 i samband med att rättighetslagstiftningen lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, började gälla. Syftet med denna uppsats är att utreda vilka kriterier som den enskilde, som på grund av sitt psykiska funktionshinder ingår i 1 § 3 LSS, måste uppfylla för att beviljas insatsen personlig assistans. I uppsatsen definieras psykiskt funktionshinder och kommunens ansvar gentemot de personer med dessa handikapp klargörs. Vidare utreds alla kriterier som den funktionshindrade måste uppfylla för att beviljas personlig assistans eller ekonomisk ersättning för sådan. Personlig assistans är främst till för dem som har fysiska funktions¬hinder och/eller ett mycket omfattande hjälpbehov. Det är här diskussionen om psykiskt funktions¬hindrade ska beviljas assistans uppstår. Psykiskt funktionshindrade kan i regel sköta sina grund¬lägg¬ande behov rent fysiskt, men är i behov av ”påputtning” eftersom de har problem med att påbörja sysslor i den dagliga livsföringen. Enligt proposition 1995/96:146 berättigar inte rena motiverings- och aktiverings¬insatser personlig assistans, utan någon form av praktiskt hjälp¬behov krävs för att den enskilde ska beviljas insatsen. Hjälpbehovsbedömningen ska vara individuell och hänsyn ska tas till hela livssituationen. Tanken är att insatserna i LSS, däribland personlig assistans, ska tillförsäkra den enskilde goda levnadsvillkor. Vad exakt som ingår i goda levnadsvillkor nämn endast flyktigt i lagförarbetena. Kravet på individuell prövning och det stora utrymmet för handläggarens subjektiva uppfattning gör att två till synes lika fall kan resultera i olika beslut.

The Protection of Children Involved in Prostitution (PCHIP) Act, which was passed in Alberta in 1999 and subject to immediate constitutional challenge, demonstrates the relationships between the fields of politics and law, and between youth criminal justice and child welfare legislation. The Act allowed authorities to apprehend and detain a youth engaged, or at risk of becoming engaged in prostitution for five to forty-seven days in a protective safe house. Though the PCHIP Act was passed as child welfare legislation, the punitive nature of the detainment led some to argue that the PCHIP Act was actually youth criminal justice legislation. This blurry boundary between child welfare and youth justice has negative consequences for particular groups of youth. In this case, Aboriginal female youth are disproportionately detained at protective safe houses. This research applies concepts from Pierre Bourdieu and other theorists to critically analyze the PCHIP Act as a case study. By drawing on various types of data, including the PCHIP Act, legislative debates, court transcripts, newspaper articles, government reports, and academic literature, two areas of inquiry are addressed. The first issue is the relationships and boundaries between the fields of politics and law, and between child welfare and youth criminal justice legislation. Secondly, this thesis attempts to explain why Aboriginal females are disproportionately confined by the PCHIP Act. This research concludes that the fields of politics and law constantly interact with each other, and the boundaries between child welfare and youth criminal justice are vulnerable to the outcomes of these conflict-ridden exchanges. These struggles, compounded by historical factors, have negative consequences for female Aboriginal youth in particular.

The Protection of Children Involved in Prostitution (PCHIP) Act, which was passed in Alberta in 1999 and subject to immediate constitutional challenge, demonstrates the relationships between the fields of politics and law, and between youth criminal justice and child welfare legislation. The Act allowed authorities to apprehend and detain a youth engaged, or at risk of becoming engaged in prostitution for five to forty-seven days in a protective safe house. Though the PCHIP Act was passed as child welfare legislation, the punitive nature of the detainment led some to argue that the PCHIP Act was actually youth criminal justice legislation. This blurry boundary between child welfare and youth justice has negative consequences for particular groups of youth. In this case, Aboriginal female youth are disproportionately detained at protective safe houses. This research applies concepts from Pierre Bourdieu and other theorists to critically analyze the PCHIP Act as a case study. By drawing on various types of data, including the PCHIP Act, legislative debates, court transcripts, newspaper articles, government reports, and academic literature, two areas of inquiry are addressed. The first issue is the relationships and boundaries between the fields of politics and law, and between child welfare and youth criminal justice legislation. Secondly, this thesis attempts to explain why Aboriginal females are disproportionately confined by the PCHIP Act. This research concludes that the fields of politics and law constantly interact with each other, and the boundaries between child welfare and youth criminal justice are vulnerable to the outcomes of these conflict-ridden exchanges. These struggles, compounded by historical factors, have negative consequences for female Aboriginal youth in particular.