I create spaces, that are presented as sets (scenographies), by working with storytelling, colour, geometry and transitions. By exploring tangible and abstract elements, I compose different atmospheres. Atmosphere is the central aesthetic category in my work, and creating an emotional experience through space is my intention. The spaces are inspired by a magic realist novel. I transpose the text into images, to then sculpt spaces with geometry, colour and light. I write new stories and descriptions about these spaces as I imagine the atmospheres to be experienced. Transitions are fundamental to my project: the transition of Latin-American references within magic realism and emotional architecture, to my own context at this moment in Sweden; the transition from text to space (and vice versa); and the transitions between spaces in my composition. These are my apparatuses in sculpting the emotional and magic space.

This thesis seeks to outline methods that explore interaction when the material object takes the role as playful provocateur. The process describes how simple, classic toys provide the guiding inspiration for prototypes. Combining the qualities of elastic freedom and surprising movement with simple mechanical input for expressive transformative form. The performative aspects of this movement are explored and described in workshops with contemporary circus artists and industrial designers, with the aim of understanding how expressive and playful behaviour can inspire the design of an interactive playful object. Finally, a series of provocative and animated latex objects use elastic movement and ambiguous bodily aesthetic to engage an audience in a playful and dialogue between human and machine. Ultimately, this thesis defines some basic principles and methods for making expressive, and robust moving objects, capable of provoking new interactive experiences. The research concludes with the suggestion that designers should look to the performing arts as a context that allows provocative new interactive experiences and a space for them to be tested on the their merits of expression.

Samexistens Jag har plockat ut och leker med orden, jag tittar på dem som solitärer.Jag ställer dem mot varandra.Det blir en ny kontext.Ett nytt mellanrum. Jag skapar en installation som länkar samman,där det finns plats för dig att hitta rum.Där du blir en del av mitt projekt.Jag behöver dig som medskapare,för du är min konjunktion. Jag leker med tid och rum.jag förflyttar oss emellan.Det handlar om förr, sen, nu och då.Det handlar om avstånd, närhet och där du är.Det handlar om det som funnits, finns och uppståroch allt i samma rum. Jag använder olika verkligheter i samspel med varandra.Du i din,jag i min,och vi i våra världar tillsammans.Det fascinerar mig.Verkligheter som blandas med varandra.Så lika och egna på en och samma gång.

”Inte klimatet nu igen”, tänkte jag och bläddrade förbi. Tills jag en dag började fundera på om det går att berätta om klimatkrisen på ett sätt som får mig att vilja fortsätta läsa istället? Den frågan blev början på den bilderbok för vuxna som är mitt masterprojekt. För att förstå vad vi förlorar försöker jag förstå vad vi har. För att se in i framtiden blickar jag mot det förflutna. Jag börjar i Big bang och går framåt, in i framtiden. Genom bildberättandet rör jag mig genom tiden, ser in i ögonen på forntidsdjur och pratar med mitt ofödda barn. Nu har jag nya frågor: När blir vetenskap poesi? Vad händer med en generation som växer upp i rädslan för undergången? Hur kan bildberättande levandegöra historia?

Aziza's Friendship Compendium, 1st Edition is my illustrated textbook that is part-compendium, part-manifesto. It provides a social, cultural and political analysis of friendship as an inherently anti-oppression, radical tool of resistance.  This study of friendship investigates the form and function of friendship, as well as how neoliberalism and the patriarchy cause friction in its functioning, and the ultimate fantasy of friendship that is possible through its untangling of systems of oppression. The Annotated and Expanded version of the Compendium shared here details the process and outcomes surrounding this publication and my master's degree project as a whole. This project is an argument for friendship, a celebration of friendship, a dissection of friendship and a resurrection and recontextualisation of friendship.  ˜”*°•♥ I hope you & your friends enjoy it ♥•°*”˜

In order to contribute to equality, we must go beyond the standard. I want to learn from people with disabilities and the spatial border they are faced with, by exploring the responsibility I have been given, through claiming a role that affects our built environments. I have experience with disabilities and handicaps, but these experiences do not automatically make me better in addressing issues concerning other people with disabilities. I am dyslexic and have been through big obstacles, particularly in the educational system, and I have my Aunt, who has an intellectual disability. I am privileged to have these experiences, and with this thesis I have explored them as an interior architect. This is where I start on my way to contribute.  This thesis is a critical study of how standards are practiced, examined through housing built for people with intellectual disabilities in Selbu, Norway. In the center of the critique is the institution. Institutionalization and standardization have a long relationship as answers to complex questions. Institutions’ uniformity ultimately belongs to no one. The matter becomes particularly problematic when the environment is supposed to operate someone’s home. Housing for people with intellectual disabilities is often life long and not determined on the intention of the builders. What is obvious to me after reading the standards and exploring the buildings, is that the minimum requirements are always in place, often built as if the minimum was the goal. But a standard also expresses its vision. The vision talks about inclusion and the dangers with mini institutions, but the vision is expressed through soft language and the minimum requirements are expressed through concrete language of measurements. From the process of being a standard to becoming a building the soft language evaporates from the building plans. The standard will never prohibit you to go beyond it! / <p>Part of the project is in collaboration with Nils Ställborn, graduating Bachelor student with his thesis Material Diversity.</p><p>Please go to <em>poststandardization.info </em>to see our exhibition, an information platform to spread the insight of Poststandardization to enable the world to go beyond the standard.</p>

No description available.

No description available.

Arbetet bygger på ett intresse för förhållandet mellan staden Stockholm och den omgivande landsbygden och vildmarken, det vill säga de resurser som staden förbrukar, och hur det förhållandet tar sig uttryck i stadens rekreationslandskap. Det kan delas in i tre delar: en researchdel med fokus på en vald “zon” i Stockholm, en designdel med ett gestaltningsförslag till en byggnad samt en performativ del: genomförandet av ett löpevenemang genom landskapet, Romantic Run 2020. Vid spetsen på en av Stockholms ”gröna kilar”, Tyrestakilen, där Nackareservatet möter staden, finns en plats som jag ser som särskilt romantisk. Vi stadsbor springer, cyklar och tränar oss igenomett landskap som vi samtidigt formar till en dröm om ett lantligt förflutet, ofta klädda i avancerade sportkläder och utrustning. Det är ett fantastiskt vackert landskap. Där finns kolonilotter som antyder att det finns ideal om självförsörjning. Viss skog har sparats sen generationer, annan mark brukas som förr för att bärga hö. Där finns en konstgjord alptopp som är en win-win-lösning när olika delar av staden rivits för att bebyggas på nytt (Globenområdet, Hammarby sjöstad). Inom zonen finns både ett naturreservat och ett byggvaruhus. I det senare handlar vi trävaror som genom sin närhet ser ut att ha en koppling till den närliggande skogen, men så enkelt är det inte om man tänker några steg längre. Sammantaget flödar zonen över av exempel och bilder av vår tids mest centrala motsägelse: den urbana konsumtionen av resurser som utvinns utom synhåll, medan miljön allra närmast förblir (eller görs) orörd och perfekt. Det är psykologins förnekelse men på systemnivå som blir extra synlig här. Ett sätt att ändra utvecklingen kan vara att främja nya “läsningar” av det närliggande landskapet.

Det här är mitt kandidatexamensprojekt i Inredningsarkitektur och möbeldesign, framlagt under vårterminen 2020 på Konstfack. Projektet är en undersökning av hur en omgestaltning  av ett rum (Tärnsjö Folkets Hus), skulle kunna göras med hjälp av upplevelseanalys. Målet är ett förändrat rumsligt tempo med hjälp av nya element utifrån beskriven funktion. Inredningsarkitektur kan vara ett instrument format utifrån miljöpsykologiska reflektioner. Likaså är det rimligt att  betrakta arkitektur som rumslig kommunikation, något som hjälper till att förklara användandet av rummet. Det är alltså möjligt att tala om relationen mellan den fysiska platsen och människan, där rummet blir en aktör som påverkar mänskligt beteende och känsloläge. Ur ett sådant synsätt har arkitekten  möjlighet att regissera upplevelser. Folkets Hus är projektets sociala kontext och Folkets Hus Tärnsjö den rumsliga kontexten. Min gestaltning består av ritningar, som en pedagogisk visualisering över projektets metoder och process. Mitt projekt kan kanske närmast beskrivas som en skissmetodik för att holistiskt se på rum.