Thesis (LLD (Private Law))--University of Stellenbosch, 2011. / Dissertation presented for the degree of Doctor of Laws at Stellenbosch University. / ENGLISH ABSTRACT: The state participates in the market place in a large number of ways, spending millions annually. It buys and sells goods and services; it employs a massive workforce; it acquires, develops and disposes of land; it engages in all kinds of financial transactions; it sets up companies, holds shares and enters into partnerships. Yet, the legal treatment of the state as commercial player remains an enigma. In South African law there is no shortage of legal rules that apply or can potentially apply to state commercial activity, but there is nevertheless no coherent view of the conceptualisation of state commercial activity and as a result no clarity on how such conduct should be legally regulated. A voluminous, but extremely fragmented collection of statutory mechanisms aims to regulate a large variety of matters connected to state commercial activity. The courts have shown an almost schizophrenic attitude towards the application of the common law to these state actions, alternating between opting to apply general contract law and general administrative law rules. Constitutional transformation in South Africa necessitates a critical reevaluation of the legal approach to the regulation of state commercial activity. This necessity flows from a number of factors that converge in the judicial regulation of state commercial activity. These factors include a shift in the nature and function of the state, including the judiciary under the new constitutional dispensation; the use of commercial conduct to advance important transformation goals; the proper relationship between courts in protecting fundamental societal values captured in the Constitution and the executive as the key driver of social change; and the role of law in this changing environment. An analysis of the judicial regulation of state commercial activity creates an opportunity to probe basic questions about legal methodology, particularly in a transformative context such as South Africa. A central theme in this reassessment is the role of dichotomous reasoning in legal methodology, based on sharp distinctions between monolithic concepts such as public/private, state/private enterprise, rule/standard, contract/administrative action, delict/contract that no longer seem to adequately relate to experience in the real world. An analysis of South African case law on state commercial activity reveals the underlying judicial premise that all such state action can be classified as either administrative or contractual in nature. Once this conceptual classification is done the rules that apply follow automatically. State commercial activity is consequently subjected to either administrative law or private law rules in a manner that denies or obfuscates the choice on the part of the individual judge. The criteria used to classify the nature of the action under the classification approach have varied over time. The most prominent criteria are the source of the power exercised and the presence of superior power, with the courts currently alternating between these two. However, these criteria cannot be formulated with certainty and they do not provide consistent guidelines. While the criteria identify important aspects of state commercial activity that merit increased judicial control, the relationships between the criteria and the ensuing substantive regulation and particularly the relationships between them remain nebulous. Ultimately, the classification approach is characterised by excessive conceptualism and formalism. The reality that judges choose what regulation to apply to particular instances of state commercial activity is hidden. The application of specific substantive rules is made to seem natural, inevitable and selfevident. This closes off dialogue about that choice. Two alternatives to the classification methodology exist in South African law, namely an exclusively private law approach and a comprehensive public law approach. The exclusively private law approach highlights the commercial nature of the state action to the effect that state contracting is treated on par with all other forms of (private) commercial activity. However, it is questionable whether private law regulation can adequately address the regulatory concerns specific to the public context of state conduct. An analysis of this alternative approach identifies promising private law doctrines that can inspire such regulation, but significant further development is required before the desired level of regulation will be feasible on private law grounds. The comprehensive public law approach insists on the consistent application of public law rules to all state conduct, irrespective of the commercial nature of that conduct. Although this option may seem highly desirable, especially because it ensures public scrutiny of all state conduct, it is not ideal either. Particularly problematic is the high cost of such regulation and resultant inefficiency that may not be realistic given the current demands on South African public administration. The German and French legal systems provide examples of a third alternative approach in the form of distinct legal figures that exist between contract and administrative law. Recognition of such a distinct figure provides the prospect of developing a separate set of regulation tailored to the specific needs of that figure. A separate branch of government contract or government commercial law can thus be created. In South African law it may be possible to stimulate such development by recognising state contracts as a separate class of contract. However, it is doubtful whether the development of a third regulatory category will encourage the integration of public and private law rules to overcome the conceptualism of the current approach; it could also reinforce conceptualism by adding a third conceptual category. The most promising alternative methodology is premised on a more complex view of the interacting factors that inform judicial regulation and, by extension, legal treatment of state commercial activity. Such an approach perceives the distinctions between the various relevant concepts and factors not as sharp dichotomies, but as continuous and fluid relationships. It recognises that the legal treatment of a specific instance of state commercial activity is a function of the relationship between the various concepts and factors. Such an approach calls for more open and direct engagement with all the factors informing the regulation of state commercial activity. Ultimately, it requires individual judges to take responsibility for the choices they make in their involvement in state commercial activity by means of the regulatory control they exercise. It accordingly fosters dialogue and public debate about the role of law in social phenomena such as state commercial activity. This approach is in line with a culture of justification and transformative constitutionalism that ground the democratic enterprise in South Africa. / AFRIKAANSE OPSOMMING: Die staat neem op 'n groot aantal wyses deel aan die handelsverkeer en spandeer jaarliks miljoene. Dit koop en verkoop goedere en dienste; dit stel 'n massiewe werkerskorps in diens; dit bekom, ontwikkel en vervreem grond; dit sluit allerhande finansiele transaksies; dit rig maatskappye op, hou aandele en sluit vennootskappe. En tog bly die regsbeskouing van die staat as kommersiele speier 'n enigma. In die Suid-Afrikaanse reg is daar geen tekort aan regsreels wat op kommersiele staatsoptrede van toepassing is of potensieel van toepassing kan wees nie, en tog is daar geen koherente benadering tot die konseptualisering van kommersiele staatsoptrede nie en gevolglik geen duidelikheid oor hoe sodanige optrede deur die reg gereguleer moet word nie. 'n Groot volume uiters gefragmenteerde statutere meganismes poog om 'n verskeidenheid kwessies rakende kommersiele staatsoptrede te reguleer. Die howe toon 'n bykans skisofrene houding jeens die toepassing van gemeneregreels op sodanige staatsoptrede en wissel tussen 'n keuse vir die toepassing van algemene kontraktereg en algemene administratiefreg. Konstitusionele transformasie in Suid-Afrika noodsaak die kritiese herbeskouing van die regsbenadering tot die regulering van kommersiele staatsoptrede. Hierdie noodsaak vloei uit 'n aantal faktore wat ineenloop by die geregtelike regulering van kommersiele staatsoptrede. Sodanige faktore sluit in 'n verskuiwing in die aard en funksie van die staat, insluitende die regbank, onder die nuwe grondwetlike bedeling; die gebruik van kommersiele optrede om belangrike transformasie-oogmerke te bereik; die gepaste verhouding tussen die howe in hul beskerming van fundamentele gemeenskapswaardes in die Grondwet en die uitvoerende gesag as sentrale dryfkrag agter sosiale transformasie; en die rol van die reg in hierdie veranderende omgewing. 'n Analise van die geregtelike regulering van kommersiele staatsoptrede skep die geleentheid om basiese vrae rakende regsmetodologie aan te spreek, spesifiek in 'n transformatiewe konteks soos Suid-Afrika. 'n Sentrale tema in hierdie herbeskouing is die regsmetodologiese rol van digomatiese of tweesydige redenering gebaseer op starre onderskeide tussen een-dimensionele konsepte soos publieklprivaat, staat/private onderneming, reel/standaard, kontrakladministratiewe handeling, deliklkontrak wat skynbaar nie meer genoegsaam in verband staan met ervaring in die werklikheid nie. 'n Analise van Suid-Afrikaanse regspraak rakende kommersiele staatsoptrede openbaar die onderliggende regterlike hipotese dat aile sodanige staatsoptrede geklassifiseer kan word as 6f administratiefregtelik 6f kontraktueel van aard. Sodra hierdie konseptuele klassifikasie gedoen is, volg die regsreels van toepassing outomaties. Kommersiele staatsoptrede word gevoglik 6f deur administratiefregreels 6f uitsluitlik deur reels van die privaatreg gereguleer op 'n wyse wat die keuse van die betrakke regter ontken of verberg. Die kriteria wat gebruik word in die klassifikasiebenadering om die aard van die handeling te klassifiseer het oor tyd verander. Die belangrikste kriteria is die bran van die magte uitgeoefen en die teenwoordigheid van staatsmag, met die howe wat tans hierdie twee kriteria afwissel. Hierdie kriteria kan egter nie met sekerheid geformuleer word nie en dit bied geen konsekwente riglyne nie. Terwyl die kriteria belangrike aspekte van kommersiele staatsoptrede identifiseer wat strenger geregtelike beheer ondersteun, is dit veral die verhouding tussen die onderskeie kriteria sowel as die verhouding tussen die kriteria en die daarapvolgende substantiewe regulasies wat vaag bly. Uiteindelik word die klassifikasie-benadering gekenmerk deur oormatige konseptualisme en formalisme. Die realiteit dat regters kies watter regulasie om toe te pas op besondere gevalle van kommersiele staatsoptrede bly verborge. Die toepassing van spesifieke substantiewe reels word voorgehou as natuurlik, onvermydelik en voor-die-hand-liggend. Hierdie benadering sluit dialoog oor sulke keuses uit. Twee alternatiewe tot die klassifikasie-metodologie bestaan in die SuidAfrikaanse reg, naamlik 'n suiwer privaatregtelike benadering en 'n omvattende publiekregtelike benadering. Die suiwer privaatregtelike benadering fokus op die kommersiele aard van die staatshandelinge, met gevolg dat staatskontraktering soos aile ander vorme van (privaat)kommersiele optrede gehanteer word. Dit is egter te bevraagteken of die suiwer privaatregtelike regulasie op 'n bevredigende wyse al die regulatiewe oogmerke spesifiek tot die publieke konteks van staatsoptrede kan aanspreek. 'n Analise van hierdie alternatiewe benadering dui op belowende privaatreg-leerstukkke wat sodanige regulasie kan onderle, maar aansienlike verdere ontwikkeling van hierdie leerstukke is nodig alvorens die privaatreg die verlangde vlakke van regulasie kan bied. Die omvattende publiekregtelike benadering dring aan op die konsekwente toepassing van publiekregtelike reels op aile staatsoptrede, ongeag die kommersiele aard van sodanige handelinge. Hoewel hierdie opsie uiters wenslik blyk te wees, veral gegewe die wyse waarop dit publieke oorsig oor aile staatsoptrede verseker, is dit ook nie 'n ideale benadering nie. Veral problematies is die hoe koste van sodanige regulasie en die gepaardgaande ondoeltreffende staatsadministrasie wat, gegewe die eise wat tans aan die Suid-Afrikaanse staatsdiens gestel word, onrealisties mag wees. Die Duitse en Franse regstelsels verskaf voorbeelde van 'n derde alternatiewe benadering in die vorm van 'n afsonderlike regsfiguur wat bestaan tussen die kontraktereg en die administratiefreg. Die bestaan van so 'n afsonderlike regsfiguur skep die moontlikheid vir die ontwikkeling van afsonderlike regulasie toegespits op die spesifieke behoeftes van daardie figuur. 'n Afsonderlike veld van staatskontrakte of staatshandelsreg kan gevolglik ontstaan. In die Suid-Afrikaanse reg mag dit moontlik wees om sodanige ontwikkeling te stimuleer deur die erkenning van staatskontrakte as 'n afsonderlike, spesifieke klas van kontrakte. Dit is egter te betwyfel of die ontwikkeling van 'n derde kategorie van regulasie die integrasie van privaatregtelike en publiekregtelike reels sal bevorder en die konseptualisme van die huidige benadering sal oorkom; dit mag ook bloot konseptualisme versterk deur 'n derde konseptuele kategorie by te voeg. Die mees belowende alternatiewe metodologie is gegrond op 'n meer komplekse benadering tot die wisselwerkende faktore wat die geregtelike regulering van en die regsbenadering tot kommersiele staatsoptrede onderle. Sodanige benadering beskou die onderskeid tussen die betrokke konsepte en faktore nie as 'n skerp digotomie nie, maar as aaneenlopende en beweeglike verhoudings. Dit beskou die regsbenadering tot 'n spesifieke geval van kommersiele staatsoptrede as 'n funksie van die verhouding tussen die verskeie konsepte en faktore. So 'n benadering vereis 'n openliker en meer direkte omgaan met die faktore wat die regulering van kommersiele staatsoptrede onderls. Uiteindelik vereis dit dat individuele regters verantwoordelikheid sal neem vir die keuses wat hulle maak in hul betrakkenheid by kommersiele staatsoptrede deur middel van die regulatiewe beheer wat hulle daaraor uitoefen. Oit bevorder gevolglik dialoog en publieke debat oor die ral van die reg in sosiale praktyke soos kommersiele staatsoptrede. Hierdie benadering is in Iyn met 'n kultuur van regverdiging (culture ofjustification) en transformatiewe konstitusionalisme (transformative constitutionalism) wat die grandslag vorm van demokratiese ontwikkeling in Suid-Afrika.

Principles of private law The reason of choosing "Principles of private law" for my thesis is that private law is built on untouchable values. For example, basic values like freedom and equality, which are represented by these principles. Many of them are indispensable in the relation of functionality of the whole system of law. Most of them have Roman law origin. The purpose of my thesis is to describe and summarize the main principles of private law that mostly appear in Czech law, especially in civil law. It also examines the influence of re-codification of private law on these principles and relationship between them. The thesis is composed of two parts. Part one, named general part, is introductory and defines different meanings of principles of law in Czech jurisprudence. It deals with historical perspective (Roman law connections to principles of law) and philosophical context (represented by concepts of legal positivism, theory of natural rights and sociological concept of law) of principles of law. It also describes the theory of principles of law by Ronald Dworkin. Part two, named specific part, focuses on principles of private law and contains the overview of them. It deals with legal regulations of these principles and their definitions according to judicial decisions. It also examines...

1. Summary The Influence of a Change of Circumstances on the Existence of an Obligation The purpose of my thesis is to present a brief outline of the problems concerning the impact of the change of circumstances on the existence of an obligation. The leading principle looking into this issue is the rebus sic stantibus principle. This principle can be considered as the opposite of the contemporary major contract rule worshipped by most of the European states and thus legal systems, the pacta sunt servanda principle. This principle, meaning the necessity of putting emphasis on the performance, is at present the fundamental principle of contract law of the Czech republic too. However, day-to-day life creates situations, in which the strict compliance with this principle can be in conradiction with justice and the contractor's expectations of the fairness of the law. The rebus sic stantibus principle is presently applied usually only to rare specific cases, the question, whether it should be allowed to terminate the contract under a essential change of the circumstances to all contracts in general, is an object of long-term discussions among many legal experts and legislators. This thesis is composed of five chapters, each of them dealing with different aspects of the essentialy changed circumstances (also...

The dissertation thesis deals with the regulation of the private international law matters within EU law focusing on the area of labour law.1 The thesis is divided into four basic parts, its centrepiece being parts II and III, which are devoted to relevant general issues related to the regulation of international private law within EU law and/or to the specific legal instruments adopted in this area. Part I is an introduction of the topic, while part IV brings a résumé and a summary of findings and conclusions made throughout the thesis. First of all, the introductory part brings about a justification as to why it was European private international law and/or its part concerning labour law relationships that became the subject matter of the thesis. Emphasis is placed upon the purpose of this legal regulation, its basic features as well as its practical importance. Also, the author explains her motivation to address the concerned topic (consisting in a quite unusual interconnection of international private law and labour law), brings about a justification as for the chosen approach to the topic and outlines the systemization of her thesis. Part II of the thesis, which is devoted primarily to some selected general issues of the legal regulation of European private international law, is divided into...

<p><strong>Sammanfattning</strong></p><p>Syftet med uppsatsen är att utröna om det finns omständigheter som medför att säljare av fast egendom blir skyldig att upplysa köparen om fel i fastigheten. Min frågeställning är således om säljare av fastighet har någon upplysningsplikt. I uppsatsen har jag använt traditionell rättsdogmatisk metod.</p><p> </p><p>En fastighet kan vara behäftad med två huvudtyper av fel, konkreta fel och abstrakta fel. Ett konkret fel föreligger om fastigheten avviker från en mellan parterna avtalad standard. Om avtalet inte innehåller några uppgifter om fastighetens standard men avviker från vad köparen haft anledning att räkna med vid köpet föreligger ett abstrakt fel. Det finns tre olika typer av abstrakta fel, rättsliga fel, rådighetsfel och faktiska fel. För att köparen ska ha rätt att åberopa ett fel och göra en påföljd gällande krävs att felet är relevant. De konkreta felen är relevanta i sig, just i egenskap av att vara konkreta. Utgångspunkten när det gäller de faktiska felen är att köparen har så kallad undersökningsplikt och vid rättsliga fel och rådighetsfel skyddas köparens goda tro. Säljaren kan begränsa sitt felansvar genom friskrivning.</p><p> </p><p>Säljare har ingen lagstadgad upplysningsplikt. Säljare har dock upplysningsplikt vid så kallade totala påföljdsfriskrivningar och vid rättsliga fel och rådighetsfel. När det gäller de faktiska felen är säljarens upplysningsplikt en omdiskuterad fråga. Frågan har berörts i fyra stycken rättsfall. I två av rättsfallen ålades säljaren upplysningsplikt och i två av fallen inte. Den viktigaste skillnaden jag kan se mellan rättsfallen är att två handlar om fel utanför fastighetens gräns medan de två andra handlar om fel inom fastigheten. Det är främst ett av rättsfallen som skapat debatt. I det rättsfallet ålades säljaren upplysningsplikt för ett upptäckbart fel utom fastigheten bland annat på grund av att säljaren kände till felet och borde ha förstått att uppgiften hade kunnat vara avgörande för köparens beslut om han skulle köpa fastigheten eller inte. I doktrinen sägs allt från att den domen är mycket välskriven till att domen är helt felaktig och endast kan anses ha ett begränsat prejudikatvärde. Omständigheter som har kritiserats i doktrinen är att HD ålagt säljare upplysningsplikt då felet varit lätt för köparen att upptäcka. Vidare kritiseras HD för att ha tagit den upplysningsplikt som stadgas i köplagen för säljare av lös egendom som intäkt för att ålägga säljare av fast egendom upplysningsplikt. Kritik har även riktats mot att HD valde att tillämpa felreglerna i 4 kap JB och inte reglerna om ogiltighet i avtalslagen. Den aktuella domen har dock även försvarats.</p>

<p>This paper considers the Swedish regulations of purchase taking the perspective of private persons as a starting point. The law of purchase from the year 1990 is applicable on a number of legal purchase situations where the contracting parties varies. Nevertheless, the law is mainly focused on the purchase between businessmen. This places private persons on level with businessmen, since they are given equal responsibility regarding legal knowledge and the drawing up of contracts.</p><p> </p><p>In order to get a deeper knowledge of the law of purchase and to reach an understanding of how it should be interpreted we have studied the government bill on the law, cases from the Supreme Court, doctine on the area and legal articles. The purpose with this paper is to examine whether the law of purchase from the year 1990 is too old to be applicable on private purchases today. The reason would be the trade which has been modernised through the increased use of the Internet. Almost 90 % of the trade between private persons takes place through the Internet. Our intention is also to emphasise that the law of purchase lays too much responsibility on private persons and gives them too little protection at private purchases.</p><p> </p><p>Since the law of purchase concentrates on trade between businessmen in the first place it is most suitable for people with legal knowledge. Hence it does not seem logical that it also applies on trade between private persons. The interpretation of the law might be difficult because of its vague wording. Several rules can make it problematic for a purchaser with low knowledge of the rules to invoke the sellers responsibility for a defective good. Moreover, according to the law the purchaser has a duty to inspect the good and this must be done carefully in order to avoid a situation where the seller will be able to escape from his responsibility.</p><p> </p><p>As a result of this the law of purchase do not guarantee private persons any protection in practise. Since contracts are superior to the law it is possible to agree that rules involving protection should not be valid. To avoid insecurity and to secure evidence it is therefore important that the contracting parties carefully draft their contract. A comparison to the legal minimum protection of consumers clearly shows that the protection in the law of purchase seems relatively weak. Furthermore, because the law shall be interpreted in the light of secondary sources of law, which demands exstensive legal knowledge of the general public, legal security might be negatively affected.</p><p> </p><p>We claim that it would be possible to reach a better harmonisation between the law of purchase and the current trade behaviour through a distinction between the regulation of trade between businessmen and the trade between private persons and also by introducing cogent rules for private persons.</p>

Den här magisteruppsatsen analyserar domen mot Microsoft i EG-domstolens första instans. Domen fastställde att Microsoft genom användningen av kopplingsförbehåll, missbrukat sin dominerande ställning enligt artikel 82 i EG-fördraget. Kopplingsförbehållet i det aktuella fallet bestod i att Microsoft uteslutande sålde två separata produkter tillsammans, operativsystemet Windows och mediaspelaren Windows Media Player. Före Microsoft-fallet tillämpades inom EG-rätten ett per se-förbud mot kopplingsförbehåll, vilket innebar att de automatiskt ansågs olagliga utan att effekterna av det individuella kopplingsförbehållet utreddes. Kopplingsförbehållet i Microsoft-fallet ansågs däremot ha en så komplicerad karaktär att en vidare utredning var nödvändig. Därför gjordes en övergång från per se-förbudet till en bedömning med inslag av rule of reason. Den nya bedömningen innebar bland annat en granskning av den effekt som kopplingsförbehållet hade på marknaden. Det var också möjligt för Microsoft att visa att kopplingsförbehållet hade konkurrensfrämjande effekter och effektivitetsvinster som övervägde kopplingsförbehållets konkurrenshämmande effekter, vilket skulle anses som sakligt skäl. Om det bedömdes att det fanns sakliga skäl till kopplingsförbehållet, skulle det kunna tillåtas. I ett närmast identiskt fall av kopplingsförbehåll i USA, även det gällande Microsoft, ansågs en bedömning enligt rule of reason vara bättre än tillämpningen av ett per se-förbud. Det fanns dock betydande skillnader mellan den rule of reason-bedömning som förespråkades i USA och den europeiska bedömningen som hade inslag av rule of reason. I USA ansågs exempelvis testet som användes för att fastslå att kopplingsförbehållet bestod av två separata produkter som alltför tillbakablickande och riskerade att hämma teknologisk utveckling och innovation. Det synsättet fanns inte i Europa och därför tillämpades testet vid bedömningen av Microsofts kopplingsförbehåll. Den europeiska metoden för att bedöma kopplingsförbehåll ställde överlag betydligt hårdare krav på svaranden än den amerikanska motsvarigheten. I det europeiska fallet var det upp till Microsoft att visa att kopplingsförbehållet var ”indispensible”, det vill säga nödvändigt för att effektivitetsvinsterna och de konkurrensfrämjande effekterna skulle erhållas. Något krav på svaranden att visa att kopplingsförbehållet var nödvändigt ställdes inte i USA. Trots att vi ställer oss positiva till avsteget från ett per se-förbud, anser vi att det nya sättet att bedöma kopplingsförbehåll har svagheter. Metoden att fastslå effekterna av kopplingsförbehållet är mycket spekulativt och kravet på att svaranden måste visa att kopplingsförbehållet är nödvändigt för att uppnå konkurrensfrämjande effekter är alltför hårt. Det råder fortfarande osäkerhet kring vilka konsekvenser den nya europeiska metoden kommer att få i framtiden vid bedömningen av kopplingsförbehåll enligt artikel 82 i EG-fördraget. Sedan Microsoft-fallets avgörande har det inte tagits upp något annat fall av kopplingsförbehåll, varken av Kommissionen eller EG-domstolen. Det är därför än så länge oklart om per se-förbudet är avskaffat och en rule of reason-inriktad bedömning kommer att göras i fortsättningen.

The legal discourse about bankruptcy matters is blurred and often inconsistent as regards the legal classification. That is detrimental, because the legal classification determines not the final and multilayered rule, but the starting point for the legal argumentation and several fundamental issues of law, such as the creditors’ relation to the bankruptcy estate, the character of debtor’s divestment and the ownership of the estate. Bankruptcy can, in short, be classified as a complex civil litigation between partly the creditors and the debtor, partly the creditors mutually (the Litigation Theory), complemented by a principle that the debtor loses his legal capacity upon the opening of the proceeding (the Administration Theory). Another possibility is that bankruptcy should be regarded as a general distraint upon debtor’s assets, legally domiciled in the law of distraint. A third alternative is that bankruptcy is a trust for the distribution of debtor’s assets, similar to the division which must be made when a person is dead or disappeared (the Distribution Theory). A fourth possibility is that bankruptcy should be analyzed in the law of corporate entities. Then, bankruptcy briefly means that a bankruptcy estate is formed and immediately put into winding up (the Corporate Theory). The hallmarks of the Corporate theory are the special features that the creditors (neither the debtor nor the stakeholders or the property right holders) are members (shareholders) in the bankruptcy estate (the debtor only has the right to the residuals when the distribution is made) and that the ownership of the assets is legally transferred to the bankruptcy estate. The purpose of the thesis is to elucidate the ambiguity of the legal discourse and to present the Corporate Theory, which, in my opinion, has important advantages. The thesis starts with an introduction which is followed by some historical and comparative remarks (chapter 2 regarding Roman law and the law of the other Nordic countries except for Iceland). Chapter 3 briefly delineates the different theories. The Corporate Theory is developed in the following chapters of the thesis. Chapter 4 outlines the phases of the bankruptcy proceeding. Chapter 5 describes and exemplifies the systematics. Chapter 6 regards the bankruptcy estate in its qualification as a corporate entity. Chapter 7 concerns the organs of the bankruptcy estate, chapter 8 the enterprise and the objectives. The ownership of the assets is developed in chapter 9. Chapter 10 focuses on the different kind of interestholders in the bankruptcy estate. Chapter 11 and 12 regard the relation between the creditors; chapter 11 calls the shares into attention, while chapter 12 deals with some procedural aspects. Chapter 13 highlights the relation between debtor and creditor. That relation must be distinguished from the relation between the bankruptcy estate and its stakeholders (chapter 14). The thesis closes by a summarizing and evaluating rounding off in Swedish and English (chapter 15 and 16).

Sammanfattning Syftet med uppsatsen är att utröna om det finns omständigheter som medför att säljare av fast egendom blir skyldig att upplysa köparen om fel i fastigheten. Min frågeställning är således om säljare av fastighet har någon upplysningsplikt. I uppsatsen har jag använt traditionell rättsdogmatisk metod.   En fastighet kan vara behäftad med två huvudtyper av fel, konkreta fel och abstrakta fel. Ett konkret fel föreligger om fastigheten avviker från en mellan parterna avtalad standard. Om avtalet inte innehåller några uppgifter om fastighetens standard men avviker från vad köparen haft anledning att räkna med vid köpet föreligger ett abstrakt fel. Det finns tre olika typer av abstrakta fel, rättsliga fel, rådighetsfel och faktiska fel. För att köparen ska ha rätt att åberopa ett fel och göra en påföljd gällande krävs att felet är relevant. De konkreta felen är relevanta i sig, just i egenskap av att vara konkreta. Utgångspunkten när det gäller de faktiska felen är att köparen har så kallad undersökningsplikt och vid rättsliga fel och rådighetsfel skyddas köparens goda tro. Säljaren kan begränsa sitt felansvar genom friskrivning.   Säljare har ingen lagstadgad upplysningsplikt. Säljare har dock upplysningsplikt vid så kallade totala påföljdsfriskrivningar och vid rättsliga fel och rådighetsfel. När det gäller de faktiska felen är säljarens upplysningsplikt en omdiskuterad fråga. Frågan har berörts i fyra stycken rättsfall. I två av rättsfallen ålades säljaren upplysningsplikt och i två av fallen inte. Den viktigaste skillnaden jag kan se mellan rättsfallen är att två handlar om fel utanför fastighetens gräns medan de två andra handlar om fel inom fastigheten. Det är främst ett av rättsfallen som skapat debatt. I det rättsfallet ålades säljaren upplysningsplikt för ett upptäckbart fel utom fastigheten bland annat på grund av att säljaren kände till felet och borde ha förstått att uppgiften hade kunnat vara avgörande för köparens beslut om han skulle köpa fastigheten eller inte. I doktrinen sägs allt från att den domen är mycket välskriven till att domen är helt felaktig och endast kan anses ha ett begränsat prejudikatvärde. Omständigheter som har kritiserats i doktrinen är att HD ålagt säljare upplysningsplikt då felet varit lätt för köparen att upptäcka. Vidare kritiseras HD för att ha tagit den upplysningsplikt som stadgas i köplagen för säljare av lös egendom som intäkt för att ålägga säljare av fast egendom upplysningsplikt. Kritik har även riktats mot att HD valde att tillämpa felreglerna i 4 kap JB och inte reglerna om ogiltighet i avtalslagen. Den aktuella domen har dock även försvarats.

En grundläggande princip inom svensk rätt är att en part skall hålla sig till sin avtalspart, principen om avtalets subjektiva begränsning. Innebörden av rättsprincipen är att i händelse av avtalsbrott kan indirekt skadelidande endast rikta ersättningsanspråk mot sin avtalspart. Regeln innebär att en part som åsamkats skada på grund av någon utomstående inte kan rikta krav mot denne. Vid entreprenadavtal ingår vanligtvis en beställare avtal med en huvudentreprenör, som i sin tur anlitar en eller flera underentreprenörer. Underentreprenören blir då en utomstående part till beställaren eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan de två parterna. Kontraktskedjan består således av beställaren, huvudentreprenören (främre led i kedjan) och underentreprenören (bakre led i kedjan). Principen om avtalets subjektiva begränsning innebär att om bakre led orsakar skada på entreprenaden eller beställarens egendom, skall beställaren rikta ersättningskrav mot främre led. Främre led får då återkravsrätt mot underentreprenören. Under vissa omständigheter kan det dock vara till fördel för indirekt skadelidande om denne kan rikta ersättningskrav direkt mot skadevållaren, exempelvis vid främre leds insolvens. Uppsatsens syfte är att utreda huruvida en beställare av entreprenad har rätt att rikta krav mot skadevållaren i bakre led, så kallad direktkravsrätt. Direktkravsrätten har, direkt eller indirekt, diskuterats i rättsfall och i ett fåtal fall har direktkrav varit möjligt. Flertalet rättsfall berör entreprenader där användning av standardavtal är normen. Genom dessa avtal har huvudentreprenören givits ett strikt ansvar för fel och skada på entreprenaden. Huvudentreprenören är även strikt ansvarig för skada som underentreprenörer orsakar på entreprenaden. Vid skada på annan egendom än entreprenaden finns emellertid ansvarsbegränsningar som inskränker beställarens möjligheter att utfå ersättning som täcker hela skadan. Genom rättsfall och doktrin har villkoren i standardavtalen ansetts utgöra en spärr mot beställarens möjligheter att rikta direktkrav mot bakre led. I fall där avtalet mellan beställaren och främre led inte innehållit villkor likt de i standardavtalen, har beställaren tillerkänts direktkravsrätt. Direktkravsrätten är ett kontroversiellt område där motståndare varnar för långtgående konsekvenser, såsom omfattande kretsar av skadelidande och rättsosäkerhet. Förespråkare av direktkrav menar däremot att varje fall är unikt och behöver inte nödvändigtvis medföra negativa konsekvenser. I det senaste rättsfallet där direktkrav tillerkändes en beställare av entreprenad ansåg Högsta Domstolen (HD) att indirekt skadelidande innehade ett konkret och närliggande intresse i den skadade egendomen. HD ansåg att intresset bör ha varit tydligt för bakre led varför direktkravet inte kunde anses leda till rättsosäkerhet eller till omfattande kretsar av skadelidande. Förutom det nu nämnda intresset är det mycket svårt att uppställa kriterier för när och varför direktkrav kan tillerkännas en beställare av entreprenad. Kravrätten är ännu ett relativt oprövat rättsområde varför tydliga riktlinjer och kriterier ännu inte finns. Genom ifrågavarande rättsfall är det emellertid visat att direktkravsrätt, i vissa fall, är möjligt vid entreprenadförhållanden.