<p>Det huvudsakliga syftet med vår rapport var att ta reda på hur rektorerna ser på sitt ansvar när det gäller åtgärdsprogram för elever med dyslexi. Därefter ville vi även se hur rektorernas ansvar ser ut kring utvärdering, uppföljning och vid diagnostisering av dyslexi. Vi fick vår information genom kvalitativa intervjuer med sju rektorer vid skolor som var olika till storlek och låg i fyra olika kommuner. Vi fann att rektorerna i vår undersökning följer de allmänna råd som skolverket gett ut när det kommer till deras ansvarsområde. Däremot tog de även på sig annat ansvar beroende på deras intresse och på möjlighet. Alla rektorerna i vår undersökning ser till att åtgärdsprogram upprättas och de flesta ser till att de elever de misstänker har dyslexi får en utredning. De verkar även ha en bra översikt på vad deras ansvar är. Vi fann vidare att arbetet med åtgärdsprogram ser ungefär likadant ut vid de olika skolorna och likaså såg den mall skolorna använde till åtgärdsprogram lika ut i stora drag. De flesta rektorerna i vår undersökning kommenterade att de försöker i första hand se till vad de kan ändra på skolan, men att det fortfarande läggs mycket ansvar på eleven i åtgärdsprogram. När det gällde att utreda dyslexi såg förfarandet ut på olika sätt vid alla skolorna som medverkade i vår undersökning, beroende på vilka resurser som fanns i kommunen och på skolan. Däremot var alla rektorer i undersökningen vi genomförde ense om vad deras ansvar var i denna utredning. Slutligen var det ingen av de rektorer vi intervjuat som såg några större nackdelar med åtgärdsprogram, utan de ansåg att åtgärdsprogram är något positivt för de elever det berör.</p>

<p>Sammanfattning</p><p>Några elevers upplevelser av sitt inflytande vid utarbetande av åtgärdsprogram</p><p>I grundskoleförordningen och gymnasieförordningen står att eleven och dennes vårdnadshavare (tills eleven fyllt 18 år) tillsammans med skolans personal bör samverka vid utarbetande av åtgärdsprogrammet. Åtgärdsprogram är obligatoriskt för alla i behov av särskilt stöd från skolår 1 till gymnasiet. Arbetet med åtgärdsprogrammet bör vara en process i vilken eleven själv ges en aktiv roll vid analysen vid skolsvårigheterna samt vid utformningen och genomförandet av programmet. Hur utarbetandet av åtgärdsprogram går till är ett relativt outforskat område.</p><p>Syftet med denna studie är att belysa några elevers upplevelser av sitt inflytande vid utarbetande av åtgärdsprogram. Vi har med hjälp av den kvalitativa intervjumetoden intervjuat sex elever i skolår 5-9, som är i behov av särskilt stöd. Våra frågeställningar är:</p><p>Fanns den egna insikten om vilka svårigheter som eleven hade?</p><p>Vem tog initiativet till att utarbeta ett åtgärdsprogram?</p><p>Har eleven haft möjlighet att förbereda sig?</p><p>Vilka känslor och/eller funderingar hade eleven innan eller undersamtalet?</p><p>Hur upplever eleven att den fick möjlighet att prata/berätta och blivit lyssnad på?</p><p>Vilken upplevelse hade eleven av vem som gav förslag på mål och åtgärder och hur de sedan utarbetades?</p><p>Var eleven nöjd med mötets innehåll och har målen uppnåtts?</p><p>Det vi kom fram till med hjälp av dessa frågor var att eleverna upplevde att de var nöjda eller mycket nöjda med de åtgärder som utarbetats och med samtalet som helhet.</p>

<p>Syftet med studien är att undersöka några lärares, rektorers och specialpedagogers kunskaper och uppfattningar kring upprättandet, genomförandet och uppföljning av åtgärdsprogram. Vår studie är förlagd till två skolor i två olika kommuner i Västsverige. De intressentgrupper vi valt att grunda vår undersökning på är lärare, specialpedagoger och rektorer, detta för att skapa en så övergripande syn som möjligt kring arbetet med åtgärdsprogram. I studien deltog fyra lärare, två specialpedagoger och två rektorer. Vi har valt att använda oss av en kvalitativ ansats eftersom vi anser att den är en väl fungerande metod för att fånga erfarenheter och innebörder ur undersökningspersonernas livsvärld. Vår studie visar på stora skillnader i arbetet med åtgärdsprogram på de berörda skolorna. Skillnaderna återfanns i såväl upprättandet, genomförandet och uppföljningen. Undersökningen uppvisar att det saknas ett gemensamt förhållningssätt till hur arbetet med åtgärdsprogram skall gå till på skolorna. Studien avslöjar också att det råder en avsaknad på kompetensutveckling kring arbetet med åtgärdsprogram, trots att flertalet av informanterna efterfrågar mer kunskap. Studien påvisar en tydlig tendens att det fokuseras på individens fel och brister, det var sällan som hänsyn togs till bakomliggande orsaker. Samarbetet mellan elev, förälder och lärare ansågs av de flesta informanter som viktiga förutsättningar i arbetet med åtgärdsprogram. Studien visade också på att samarbetet med stödenheter och specialpedagog fyllde viktiga funktioner i åtgärdsarbetet.</p>

<h1>Abstract</h1><p> </p><p>This paper focuses on whether individual development plans as well as action programmes are needed.</p><p>Pupils in need of particular support get to be involved in an action programme – the school needs to provide any particular support a pupil needs. However, the individual development plan does not substitute the action programme. Thus an action programme as well as an individual development plan will be provided to students in need of particular support.</p><p>The individual development plan follows the pupil throughout the entire education, regardless of whether its content changes, whilst the action programme pertains to a limited period of time. Pupils that are not in need of particular support are not likely to need to set goals for themselves in addition to those already set outside of school. An action programme is primarily concerned with affecting the conditions under which the pupils carry out their work.</p><p> </p><p>The results of my study indicate that the individual development plan is yet another duty on part of the teachers, but with exceptionally scarce repayment. According to teachers at the school explored, the individual development plan generates little or no progress for pupils already involved in an action programme. A thoroughly crafted action programme is sufficient, according to teachers participating in the study. A pupil not in need of particular support will not need the individual development plan either, according to the teachers – it would merely be another paper to look at during development talks, but it would not benefit the pupil or the teacher.</p>

Abstract   This paper focuses on whether individual development plans as well as action programmes are needed. Pupils in need of particular support get to be involved in an action programme – the school needs to provide any particular support a pupil needs. However, the individual development plan does not substitute the action programme. Thus an action programme as well as an individual development plan will be provided to students in need of particular support. The individual development plan follows the pupil throughout the entire education, regardless of whether its content changes, whilst the action programme pertains to a limited period of time. Pupils that are not in need of particular support are not likely to need to set goals for themselves in addition to those already set outside of school. An action programme is primarily concerned with affecting the conditions under which the pupils carry out their work.   The results of my study indicate that the individual development plan is yet another duty on part of the teachers, but with exceptionally scarce repayment. According to teachers at the school explored, the individual development plan generates little or no progress for pupils already involved in an action programme. A thoroughly crafted action programme is sufficient, according to teachers participating in the study. A pupil not in need of particular support will not need the individual development plan either, according to the teachers – it would merely be another paper to look at during development talks, but it would not benefit the pupil or the teacher.

Jag har genomfört en kvalitativ studie om elevens upplevelser och habitus i relation till att bli tilldelad ett åtgärdsprogram i år 9. Syftet är att ta reda på hur eleven och dess omgivning upplever det när eleven får ett åtgärdsprogram och vilka förväntningar både eleven och föräldrarna har. Genom öppna intervjuer har jag samlat in data från sex elever i en skola i Mellansverige. Min studie stöder sig mot Bourdieus teori om att individers värderingar och beteenden formas av sin närmaste omgivning. Resultatet visar att eleverna överlag blir motiverade att ta tag i sina studier för att nå ett godkänt betyg, förutsatt att de inte sedan tidigare har ett flertal åtgärdsprogram. I mina intervjuer framkommer det också att kompisgruppen känns som ett stöd där man kan ventilera sina tankar runt åtgärdsprogrammet samt att alla elever upplever att de har ett bra stöd hemifrån i sin strävan att nå godkända betyg.

Sammanfattning Syftet med detta arbete är att undersöka vilken betydelse tillgång till specialpedagog på skolan har för elever i läs- och skrivsvårigheter med tanke på utarbetandet av skriftliga åtgärdsprogram. Betydelsen ses då med fokus på innehållet och dokumentationen i de skriftlig utformade åtgärdsprogrammen, samt dess utvärdering och uppföljning. Frågor jag då ställer mig är om dokumentationen i och omkring åtgärdsprogrammen är sådan att det framkommer om det skett en kartläggning av eleven och om denna kartläggning följts upp med utvärdering och uppföljande åtgärder för fortsatt utveckling. Jag frågar mig även om problemet har placerats hos eleven, eller om man sökt problemet på grupp eller organisationsnivå. Min metod utgöras av en jämförande studie av åtgärdsprogram, där jag jag ser på hur dessa skolor utvärderat och följt upp elevernas situation genom kartläggning och/eller test. Jämförelsen sker mellan åtgärdsprogram från två skolor. Den ena skolan har tillgång till specialpedagog på skolan, den andra har det inte. Jämförelsen sker utifrån utvalda faktorer som ett åtgärdsprogram är tänkt att behandla. Då den undersökning som bedrivits är starkt begränsad bör arbetet endast ses som hypotesgenererande, hur det verkligen förhåller sig bör undersökas i ett större sammanhang. I den jämförande studien ingår åtgärdsprogram utformade för två elever från respektive skola. Svaret på mina frågor, enligt den här studien, visar på att tillgången till specialpedagog på skolan har betydelse för elever med läs- och skrivsvårigheter beträffande dokumentation, åtgärder, utvärdering och uppföljning i åtgärdsprogrammen. Det har även betydelse när det gäller utvecklingen av skolan till en lärande organisation.

No description available.

Syftet med studien är att undersöka några lärares, rektorers och specialpedagogers kunskaper och uppfattningar kring upprättandet, genomförandet och uppföljning av åtgärdsprogram. Vår studie är förlagd till två skolor i två olika kommuner i Västsverige. De intressentgrupper vi valt att grunda vår undersökning på är lärare, specialpedagoger och rektorer, detta för att skapa en så övergripande syn som möjligt kring arbetet med åtgärdsprogram. I studien deltog fyra lärare, två specialpedagoger och två rektorer. Vi har valt att använda oss av en kvalitativ ansats eftersom vi anser att den är en väl fungerande metod för att fånga erfarenheter och innebörder ur undersökningspersonernas livsvärld. Vår studie visar på stora skillnader i arbetet med åtgärdsprogram på de berörda skolorna. Skillnaderna återfanns i såväl upprättandet, genomförandet och uppföljningen. Undersökningen uppvisar att det saknas ett gemensamt förhållningssätt till hur arbetet med åtgärdsprogram skall gå till på skolorna. Studien avslöjar också att det råder en avsaknad på kompetensutveckling kring arbetet med åtgärdsprogram, trots att flertalet av informanterna efterfrågar mer kunskap. Studien påvisar en tydlig tendens att det fokuseras på individens fel och brister, det var sällan som hänsyn togs till bakomliggande orsaker. Samarbetet mellan elev, förälder och lärare ansågs av de flesta informanter som viktiga förutsättningar i arbetet med åtgärdsprogram. Studien visade också på att samarbetet med stödenheter och specialpedagog fyllde viktiga funktioner i åtgärdsarbetet.

No description available.